fbpx
v.41

Därför är det bra att skrämma livet ur sig ibland

Vecka 41 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Rockismen lever

Jacob Lundström om rockarens offer i A star is born.

Rocken spelar ingen roll längre, sjöng Markus Krunegård för tio år sedan. Ett helt decennium tidigare hade Marilyn Mansons redan förklarat att rocken är död. Eller inträffade dödsögonblicket när Michael J. Fox spelade ”Johnny B. Goode” i Tillbaka till framtiden? Eller kanske när Elvis Presley började göra covers på Big Mama Thornton? Ja, så där kan man hålla på.

Bradley Coopers A star is born är hur som helst ännu en runa om rocken. Dödsorsak: den själlösa popmusiken. Därför känns kanske inte filmen som en akut populärkulturell kommentar. Å andra sidan handlar det om publikfriande musikalromantik med mer allmängiltiga anspråk än, säg, en forumdiskussion om cloud rap vs. mumble rap.

Är Bradley Coopers rollfigur egentligen bara en åldrad – och obegripligt poppis – Joakim Hillson? Och hur förhåller sig filmen till hans rocknostalgi?

Att Coopers rollfigur, den framgångsrika men försupna singer-songwritern Jackson Maine, tycker att den sjungande servitrisen Ally (Lady Gaga) är vacker utan spackel är alltså inte förvånande. Han förtjusas av hennes framträdande när de träffas första gången, men vill ta av hennes lösögonfransar när hon sjungit klart ”La vie en rose”. Ja, är Bradley Coopers rollfigur egentligen bara en åldrad – och obegripligt poppis – Joakim Hillson? Och hur förhåller sig filmen till hans rocknostalgi?

A star is born (2018)

A star is born (2018)

Det är inte ovanligt med män som tycker att det var bättre förr. Den manliga romantikern i La la land sörjde till exempel jazzmusikens marginalisering på 2000-talet. Det är inte heller ovanligt med män som har framtiden bakom sig: det är själva grundpremissen för A star is born-berättelsen som traderats sedan 1937. En inte helt harmonisk man upptäcker en kvinnlig talang, men förgås i spåren av hennes framgångar.

De två första filmerna handlade om stjärnkulten i Hollywood, medan de senaste två versionerna fokuserat på musikindustrin. 

Men – att Lady Gaga själv är en popikon borde väl vara en garant för att filmen inte är renodlad rockpropaganda? Så tänkte jag åtminstone när jag såg A star is born. Lady Gaga är liksom inte en mindre egensinnig artist för att hon inte bär regular fit-skjorta. Och hon borde rimligen inte välja att frontalattackera allt hon står för i sin egen filmdebut.

Lady Gaga är liksom inte en mindre egensinnig artist för att hon inte bär regular fit-skjorta.

När Jackson underkänner Allys artistiska utveckling står hon också upp för sina konstnärliga val. Han må vara oförstående till koreograferad dans och musik som inte bygger på bredbenta riff, men det betyder inte att hon måste anpassa sig till hans rocknormer.

I Slate presenterar dock Sam Adams ett starkt case för filmens underliggande rockism. För faktum kvarstår ju: Allys musik blir verkligen sämre när hon väljer bort gitarrerna till förmån för dansant pop, oaktat genrepreferenser. Det är ändå rockmusiken som är äkta och osminkad, medan popmusiken är ytlig och fejk. ”Ain’t it hard keeping it so hardcore?” sjunger Ally i soundtrackhitten ”Shallow”. Filmen svarar med ett rungande ja. Det kostar att vara hardcore, och det är rockarens offer som bevisar att rockismen lever.

Ja, så här kan man hålla på. Men bortom martyrskapet är A star is born en medryckande filmupplevelse, vilket inte minst är Lady Gagas förtjänst. Rollfiguren är historiskt belastad med en naivitet som lätt kan bli nedlåtande, men Gaga skänker en självklar integritet till rollen. Det skapar en tonträff som trumfar det mesta i A star is born-följetongen.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMVeckans FLM Weekend handlar extra mycket om skräck. Håll till godo!

Annons

I huvudet på

Drazen Kuljanin

I helgen är det biopremiär för Balkan noir. Vi tog ett snack med filmens regissör, producent, manusförfattare, klippare, etc, Drazen Kuljanin.

Vad tänker du på?

Hmm. Borde jag svara ärligt eller kanske hitta ett bra citat som någon annan redan har tänkt ut? Finns en bra sub reddit som heter ”Showerthoughts” och där kan de skriva saker som ”The only thing scarier after seeing a bug is not seeing the bug anymore.” Vilket är sant.

Varför arbetar du med film?

Det där är min farfars fel. Han jobbade som biografmaskinist när jag växte upp i Bosnien och det smittade nog av sig på mig. Sen när jag tills sist hamnade i Sverige så blev filmskapande min enda vän de första åren. Ur det växte någon slags vilja att berätta med rörliga bilder och det har landat i att utforska begränsningar och koncept.

Min debutlångfilm Hur man stoppar ett bröllop spelades in i sin helhet under fem timmar på tåget från Malmö till Stockholm. Och nu senast med Balkan noir valde jag att berätta en historia om hämnd men bara under rökpauser och i 20 scener, lika många cigaretter som det finns i ett paket.

Balkan noir (2018)

Balkan noir (2018)

Vilka är dina förebilder?

Jim Jarmush. Gissa om jag gillar Coffee & cigarettes?

Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer. Hoppas någon ber mig att göra en remake på dem.

Lynne Ramsay. Varför tog det 10 år mellan Morvern callar och We need to talk about Kevin?

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Hela Call me by your name. Från början till slut!

Vad tycker du om dagens svenska film?

Det hade varit trevligt om svensk film kunde slappna av lite och ha lite kul. Jag vill se en svensk Call me by your name. Film är en konstform som ska bjuda in tittaren till något alldeles extra. Jag skulle vilja se fler svenska filmskapare som vågar göra någonting nytt och annorlunda, men då måste ju filminstitutet släppa till lite och vilja lyfta fram sådana projekt också.

Vad gör du om tio år?

Tänker mig att jag har sparat ihop till en större båt som jag då har gjort om till en biograf. Den kanske ska heta ”Belafonte” och bara visa filmer som aldrig visats på bio i Malmö.


Video

Bodied

Eminem har gjort ännu en film om battle rap. Den här gången finns han inte framför kameran utan står som producent, men hans namn förekommer flitigt i marknadsföringen. Bodied har inte heller någon socialrealistisk överbyggnad eller självbiografisk attraktionskraft à la 8 mile, utan verkar ha mer besläktat med samtida smartness som Dear white people. Regissören Joseph Kahn har mestadels gjort musikvideor tidigare men även en långfilm: DetentionPost cinematic affect-författaren Steven Shaviro, som var en av regidebutens främsta försvarare, har skrivit en läsvärd text om Bodied för Cinema scope.


Video

Apichatpong Weerasethakul

Den thailändska filmskaparen Apichatpong Weerasethakul är en av samtidens mest sinnesvidgande. Mirakulöst nog har åtminstone en av hans långfilmer fått svensk biopremiär, men så belönades ju också Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv från 2010 med Guldpalmen i Cannes. Hans senaste långfilm Cemetery of splendour från 2015 skrev Jacob Lundström om här. Nu gör han filmen Sensoria med Tilda Swinton, men mellan sina långfilmer har Apichatpong alltid arbetat med andra slags former – eller vad som sägs om hotellprojektet ”Sleepcinemahotel” som var en del av Rotterdams filmfestival tidigare i år. Han har även gjort en rad andra samarbeten, till exempel kortfilmen Vampire på uppdrag av modehuset Louis Vuitton, som vi visade på vår egen FLM-filmfestival 2008. Apichatpongs senaste kortfilm heter Blue och finns nu på Parisoperans Youtubekanal.


Netflixpremiär

Private life

Fakta

  • Regissör: Tamara Jenkins
  • Medverkande: Kathryn Hahn, Paul Giamatti, Kayli Carter, Molly Shannon, med flera.
  • Speltid: 123 minuter

För fem år sedan kom boken American smart cinema av Claire Perkins. Hon skriver om en tendens inom amerikansk film som kanske inte utgör en regelrätt subgenre eller rörelse, men har ändå blivit identifierbar sedan 1990-talet. Det är filmer som utmärks av en intelligent sensibilitet och ironisk distans, som ofta är rika på referenser och har haft premiär på filmfestivalen i Sundance.

Återkommande inslag: komplicerade relationer, ett liv som inte motsvarar den amerikanska drömmen, utan snarare präglas av medelklassångest och en rädsla för att hamna på glid i det oförlåtande amerikanska klassamhället. Det är filmer som innehåller skarpa observationer och handlar om människor som har genomskådat världen men ändå försöker finna sin plats i den.

På bokens omslag: en bild från Tamara Jenkins Familjen Savage från 2007, där Philip Seymour Hoffman och Laura Linney sitter molokna i en soffa och stirrar ut i tomma intet. I filmen spelar de ett medelålders syskonpar som tvingas ta hand om sin dementa pappa.

Och visst är Jenkins uppföljare Private life, som hade premiär på filmfestivalen i Sundance tidigare i år, en film som skulle funka utmärkt på omslaget till en reviderad utgåva av Perkins bok. Filmen handlar om två intellektuella kulturarbetare i New York som mer än något annat längtar efter bebisdoft. Här finns referenser till Knausgård, Sam Shepard och Serpico. De väljer bort en äggdonator som har Ayn Rands Urkällan som favoritbok.

Filmen handlar om två intellektuella kulturarbetare i New York som mer än något annat längtar efter bebisdoft.

Paul Giamatti är lika självklart castad i Private life som Philip Seymour Hoffman i Familjen Savage. Det är lite mer oväntat, men både glädjande och lyckosamt, att Kathryn Hahn återfinns i den kvinnliga huvudrollen. Hon medverkade visserligen i Sam Menders Revolutionary road, men har framför allt gjort sig känd för sina scenstjälande biroller i flabbigare komedier. Hon är lika bra som den hunsade men osedliga hustrun i Step brothers som den ensamstående men frigjorda mamman i Bad moms. I Private life spelar hon ingen plågad mamma utan en kvinna som inte kan få barn.

Private life är årets bästa Netflixfilm, och den bästa New York-filmen sedan fjolårets bästa Netflixfilm: Noah Baumbachs Meyerowitz stories. Det säger kanske inte så jättemycket eftersom Netflix storsatsning på film knappast har resulterat i några biografdödande storverk. Netflix Original är ingen kvalitetsmärkning. Private life hör dock till undantagen.

American smart cinema skriver Perkins att ironi och sarkasm används som en strategi för att positionera filmerna i populärkulturen, genom att rikta kritik mot amerikansk mainstreamfilm men samtidigt skriva under på samma slags grundläggande värderingar. I slutändan handlar det trots allt om mellanmänsklig kontakt och hopp inför framtiden. Private life är en film som bevisar att smarthet inte behöver stå i vägen för längtan efter närhet.

Ett annat Netflixaktuellt exempel på "American smart cinema" är förresten Nicole Holofceners Land of steady habits. Också sevärd, men inte lika.

Evenemangstips
  • 12 okt

    Bergman moods

    ”Bergman – lögn och sanning” stängde förra månaden på Scenkonstmuseet i Stockholm, men nu är det redan dags för jubilarens nästa utställning. Lagom till julen fokuserar Upplandsmuseet i Uppsala på filmen Fanny och Alexander, föga förvånande eftersom det är en film som utspelar sig i Uppsala. Inte nog med det – Upplandsmuseet är inhyst i Akademikvarnen, vars fasad fick föreställa Biskopsgården i filmen från 1982. Vågar man hoppas på en julstämning som är stark och kärv?



Artikel

Därför är skräcken så förförande (det är evolutionen, dumbom)

Beror skräckfascination på evolutionära försvarsmekanismer eller kastrationsångest? I Why horror seduces gör Mathias Clasen upp med daterade skräckperspektiv. Rasmus Landström läser en bok som gör att han vill ställa sig upp och applådera.

Artikel

Sexualiserat våld på slentrian i Steven Soderberghs Unsane

Var det inte på 90-talet som man senast kom undan med att göra apolitisk film om en så politisk fråga som mäns våld mot kvinnor? Rebecka Kärde är skeptisk till Steven Soderberghs trötta thrillerexperiment Unsane.

Artikel

Sevärda spökerier i The Haunting of Hill House

Spökfilmer bygger ofta på traumatiska förluster och bristtillstånd. Charlotte Wiberg har sett nya Netflixserien The Haunting of Hill House och konstaterar att spöken frodas i saknaden.

Artikel

Skräcken har tusen ögon men ingen moral

Finns det angelägna moraliska budskap i skräckfilmer? Johan Wennström försöker i en understreckare ge genren en konservativ rehab. Men Charlotte Wiberg säger nej, nej, nej.

Artikel

Den galna kvinnans revansch på vita duken

Släpp HBO-serien Feud och omfamna den filmhistoriska fördjupningskursen. Charlotte Wiberg tittar närmare på vita dukens vansinne och hyllar filmerna där psykotiska kvinnor tillåts bebo tillvarons själva centrum.

Annons

Tidigare FLM Weekend