v.23

Framtidens filmare: Akademin Valand

Vecka 23 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Göteborgsandan

Jacob Lundström om en filmutbildning som stirrar samtiden i vitögat.

Förra FLM Weekend ägnades åt Stockholms dramatiska högskola, som har uppfordrande anor ända tillbaka till filmreformens 1960-tal. Denna vecka har turen kommit till uppstickaren Akademin Valand, som tidigare var känd som Filmhögskolan och startade 1997 med Göran du Rées som konstnärlig ledare. Vi tittar närmare på bägge de stora filmutbildningarna i sommarnumret av FLM, som har temat framtidens filmare. Läs gärna och beställ här!

Och medan STDH bara examinerar kompetens som branschen efterfrågar strävar Valand istället efter att skapa en politiserad film i samhällets tjänst. Eller? Bakom de grovkorniga fördomarna finns förstås en mindre enkelspårig verklighet.

Det är i alla fall uppenbart att Akademin Valand har mer bildstormande ambitioner och vill lära studenterna att göra upp med traditionerna och skita i konventionerna. Bland alumnerna finns uppmärksammade regissörer som Ruben Östlund och Gabriela Pichler, som det är svårt att föreställa sig i skolbänken på STDH.

Framför allt har Östlund efter examen blivit Valands ansikte utåt och dessutom professor i filmisk gestaltning. Han har gjort sig känd som ett slags auteur 2.0 som pratar mindre om filmhistorisk inspiration och desto mer om uppslukande klipp på Youtube.

Föreläsaren Östlund.

Föreläsaren Östlund.

Frågan är var gränsen går mellan att ifrågasätta sakernas ordning och hamna i navelskådande historielöshet. ”Tror överlag att skolan måste släppa en del av sin smak om den vill fortsätta vara subversiv”, konstaterar exempelvis tidigare Valandstudenten Kim Ekberg i ett samtal med klasskamraten Jo Widerberg i sommarnumret. Nu går samtalet också att läsa i FLM Weekend.

Men samtidigt som vi lämnade numret till tryck blev det klart att den sydafrikanska filmaren Jyoti Mistry efterträder Östlund som professor på Akademin Valand. Det är ett välkommet tecken på att uppstickaren vill fortsätta utmana även i 20-årsåldern. Läs Katarina Hedréns artikel om Mistry i FLM Weekend och börja längta efter fantasins frigörande effekt. 

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMOmslagsbilden är hämtad från Valandsexamensfilmen Bimbo bambino. Läs intervjun med filmens regissör Alexi Carpentieri nedan.

Annons

Exitintervju

Alexi Carpentieri

Filmisk gestaltning, Valand 2018. Examensfilmen Bimbo bambino är en långfilm som genom humor, allvar och en gnutta science fiction berättar storyn om unga eskortpojkar i en storstad. Foto: Lisa Meyer.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera Akademin Valand?

Eftersom jag har ADHD som stör min koncentration så har jag nästan aldrig lyckats läsa några böcker. Teater och museum har jag aldrig heller fått chans att gå så mycket på. Så film var det mest självklara och tillgängliga sättet för mig att komma åt någon sorts kultur när jag var liten.

TV ‘n stod alltid på hemma och så snart det gick nån film så satt jag där framför den, fastklistrad. Actionfilmer och skräckfilmer var mina favoriter.

Men det fanns aldrig nån tanke om att jobba med film när jag var liten. Det kändes helt overkligt. Hur gjorde man ens en film?

När jag gick i nionde klass så kom jag i kontakt med några som pluggade film och fick testa på att vara produktionsassistent åt dem. Det ledde till att jag sökte mig till en gymnasieskola med filminriktining. Efter de åren visste jag att film var min grej.

Jag valde Valand eftersom de inte skolar eleverna till att bli robotar i filmbranschen. Valand är ingen produktionsfabrik som pruttar ut sig färdiga filmer.

Här ligger fokuset helt och hållet på dig och vad du vill berätta och hur du vill göra det. Det finns inte rätt och fel. Lärarna på utbildningen struntar helt i om du gör dina projekt på mobilkamera eller om du vill använda en mer avancerad kamera. Det är också därför som de har valt att köpa in fler lite billigare kameror än bara några få superdyra.

Det upplägget passade mig väldigt bra, så jag visste att för mig var det Valand eller ingen skola alls.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det har varit superskönt att få massor av tid på sig att fördjupa sig i sin filmstil. Min filmiska röst och mitt filmiska självförtroende har blivit mycket starkare och jag har blivit mer säker på vad jag vill göra och hur jag ska komma åt det.

De andra eleverna på filmutbildningen har varit minst lika viktiga för mig som lärarna. I tre år har jag fått hänga med ett gäng roliga, smarta och knasiga personer som har inspirerat mig så sjukt mycket.
Vi sitter ju alla i samma korridor och det är så fett värt att bara kunna sticka ut huvudet och ropa på hjälp eller få spontan feedback på sitt material.

Vad har du saknat i utbildningen?

På Valand jobbar dom som sagt inte med rätt och fel. Om man tycker att ens filmade material är skit så kommer ingen av lärarna att säga det till dig, utan då försöker man tillsammans med dem och sina klasskamrater att komma fram till varför det man känner som man gör och hur man kan göra nästa gång.

Allt det låter ju väldigt bra men just i mitt fall så kunde jag ibland ha behövt att någon gav mig mer hård och skarp kritik.

När det kommer till handledning så är utbildningen formad som så att om du behöver träffa någon av lärarna så är det du själv som måste ta tag i det. Lärarna jagar oss inte. I mitt fall hade jag behövt känna mig lite jagad. Det har funnits perioder där man har känt sig lite övergiven.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Min examensfilm, som är en långfilm, har pågått under alla mina år på skolan. Jag har varit själv mycket i arbetet med filmen och till en början drivit projektet helt på egen hand, men det har alltid funnits grymma människor som hjälpt mig. På utbildningen får vi själva välja om vi vill jobba ensamma, i mindre team, eller i större team. Men skolan fixar inget team till dig, det får du göra själv vilket också är en av utmaningarna du får på Valand.

Bimbo bambino.

Bimbo bambino.

Vad är dina framtidsplaner?

Jag ska göra klart min långfilm och i samma veva jobba med en kortfilm som jag skrivit. Efter det kommer jag att plugga två år till på Valand. Och efter det får vi se… Jag vet att jag också vill jobba med något annat än film i mitt liv. Filmen kommer nog alltid att finnas med mig men jag drömmer om att jobba som fritidsledare eller något annat där jag får träffa människor och särskilt ungdomar. För jag älskar människor och i film kan man bli väldigt ensam.


Exitintervju

Tia Kouvo

Filmisk gestaltning, Valand 2018. Tia Kouvos examensfilm Family time tittar närmare på omedvetna normer och regler under en familjemiddag.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera Valand?

När jag var i tjugoårsåldern så växlade mina intressen mellan att skriva, göra musik och skapa film. Till slut insåg jag att jag måste välja en av de grejerna, annars kommer jag aldrig göra något färdigt. Har inte ångrat en sekund att jag valde film, det är också väldigt spännande att satsa 100 på någonting och se vad det leder till. Att Valand ens existerade fick jag reda på ganska sent, men då sökte jag direkt. Jag visste att det skulle vara rätt ställe för mig, eftersom där satsar man på filmstudenternas personliga blick. För mig har det varit en väldigt inspirerande miljö att vara i.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det bästa är själva sammanhanget, att man får tid och resurser att jobba med sina idéer, och kan prata om dem med lärarna. Det är verkligen en styrka att lärarna är erfarna och yrkesverksamma själva, av dem har jag fått många råd och tips som fört mitt filmskapande framåt. Den viktigaste lärdomen är nog att ha integritet som filmskapare, jag vet nu mycket bättre än för tre år sedan vad jag vill berätta och vad jag behöver för att kunna göra det.

Vad har du saknat i utbildningen?

Ja, det gör det alltid, men saker ändras ju långsamt och jag är ganska anpassningsbar. Jag kände mig väldigt lost under mitt första år och fattade inte riktigt hur jag skulle navigera i miljön, och då saknade jag faktiskt kontakt med lärarna. Den här utbildningen kräver ju så otroligt mycket ansvar av oss studenter, att bättre handledning särskilt i början inte skulle ha skadat. Det kom också olika krav från olika lärare, vilket var förvirrande i början. Sedan lärde jag mig att inte lyssna på allt och göra som jag vill i alla fall.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Jag filmade min examensfilm i Finland i samarbete med två finska filmskolor. Det var superroligt! Filmen heter Family time på engelska (originaltiteln är Mummola) och är min vision av hur det ser ut när vi umgås med familjen, i detta fall hos morföräldrarna. Vi höjde ribban för oss själva flera gånger under processens gång, och jag är väldigt stolt över filmen. Den är resultatet av allt jag lärt mig de senaste tre åren.

Family time (2018)

Family time (2018).

Vad har du för framtidsplaner?

I sommar ska jag skriva manus till min första långfilm samt en ny kortfilm som ska spelas in i Göteborg senare i år. Långfilmen ska fortsätta i samma tema som min examensfilm, i den ska jag gräva ner mig i en familjs julfirande. Jag vill visa hur en jul kan se ut på riktigt, bortom alla glittrande bilder från reklam och kommersiella filmer. Det kommer bli både sorgligt och väldigt roligt!


Exitintervju

Victor Nyåker

Filmisk gestaltning, Valand 2018. Victor Nyåkers examensfilm Skådespelerskan, en långfilm under produktion, handlar om hur det egentligen är att vara frilansande kulturarbetare.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera Valand?

Jag älskar berättande och film är så brett att det aldrig går att bli fullärd, jag valde att plugga film för att utmaningen sporrade mig. Valand var en plats där jag kände att jag kunde bli delaktig i ett sammanhang där diskussionen om film och filmande var både politisk och filosofisk och inte bara hantverksmässig. Jag ville ha ett utrymme att utvecklas i min egen filmiska process och få prova mina filmiska idéer på ett mer lekfullt sätt.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det bästa med utbildningen har ibland också varit det sämsta – den konstnärliga friheten.
Du sätter till stor del dina egna ramar i arbetet, något som kan bli krävande på ett personligt plan.
Under skoltiden har mina idéer om regissörens roll utmanats på olika sätt och en tydligare praktik har utkristalliserats till följd. Före skolan jobbade jag mest med amatörer och bar på många föreställningar om hur det kunde vara att jobba med professionella aktörer. Idag gör jag mindre skillnad på indelningen amatör och professionell och intresserar mig mer för samarbetet på individnivå. En professionell skådespelare har möjligen andra verktyg och kan ta större ansvar för scenen, vilket kan vara både positivt och negativt. Jag anser mitt ansvar som regissör vara att skapa förutsättningar för skådespelarna att våga vara i stunden och släppa ansvaret för helheten. Tilliten till min egen konstnärliga intuition har också vuxit. När jag kom in på skolan kände jag mig malplassé. Jag var arbetargrabben med ursprung i Kil i Värmland som plötsligt skulle adaptera mig till de anrika lokalerna på Akademin Valand. Detta tog till en början emot och jag fick brottas med känslor av otillräcklighet. Men erfarenheten har gjort mig tryggare i att mina perspektiv behövs och idag vågar jag se en möjlig framtid i yrket, en självkänsla skolan har skänkt mig.

Vad har du saknat i utbildningen?

Samarbetet med andra utbildningar kan bli bättre och tätare. Under min studietid har vi t.ex saknat ett samarbete med skådespelareleverna på Teaterhögskolan. En möjlighet att inleda samarbeten som potentiellt kunnat växa genom ett arbetsliv, upplever jag tappats bort. Det svåraste under utbildningen har varit att hitta rätt personer till sina projekt och när det saknas en utarbetad infrastruktur landar det på eleven själv att hitta
alla lösningar. Ingen i min klass var ursprungligen från Göteborg, så kontaktnätet var skralt. Detta har haft till följd att mycket tid som kunde lagts på ett konstnärligt utforskande istället hamnat på att ringa telefonsamtal och pussla med tider, för film görs ju sällan helt på egen hand.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Min examensfilm är en satir som i nuläget heter ‘Skådespelerskan’. Filmen följer den frilansande skådespelaren BEATRICE SVÄRD (45) i hennes försök att överleva på en otrygg arbetsmarknad präglad av konkurrens via bl.a kulturellt kapital, personligt varumärke och social positionering.

Med filmen vill jag göra en motbild till idéen om den fria frilanstillvaron, där du jobbar när och var du vill men helst i en skön kafémiljö. Detta stämmer inte med min egen upplevelse där en stor ekonomisk stress och en ojämn arbetsfördelning fick mig att kallsvettas om nätterna i min oro inför framtiden. En tillvaro där det blir tabu att sätta gränser i rädslan att bli utbytt. En fråga har varit; vad väljer vi att dölja när vi blir produkter som ska marknadsföra oss själva och hur påverkar detta oss?

Själva idén utformades ganska intuitivt genom researchintervjuer med skådespelare, castingarbete och inläsning på ämnet. Allt i processen fick studsa emot mina självupplevda erfarenheter och i samtal med lärare och samarbetspersoner växte filmen fram. Ursprungsambitionen var att göra en film på tjugo minuter men huxflux stod jag med ett manus på 53-sidor.

Trots begränsade förutsättningar lyckades vi tack vare ett kanonteam få till 12 intensiva inspelningsdagar. Under examensvisningen i April visade jag en work-in-progress på 25 klippta minuter från filmen. Den färdiga filmen väntas landa på mellan 60-80 minuter. Reaktionerna på materialet har varit över mina förväntningar och det känns samtidigt så skönt att veta att jag ännu inte visat mina egna favoritscener. Jag kan utlova att det kommer bli en egensinnig film med hög cringe-faktor.

Mimmi Kandler spelar Beatrice Svärd i filmen Victor Nyåkers examensfilm Skådespelerskan. Foto: Per Larsson.

Mimmi Kandler spelar Beatrice Svärd i filmen Victor Nyåkers examensfilm Skådespelerskan. Foto: Per Larsson.

Vad har du för framtidsplaner?

Först och främst jobbar jag för att färdigställa ‘Skådespelerskan’ inför premiären på GFF nästa år. Därefter är ambitionen att göra en långfilm som utspelar sig i min uppväxtort Kil i Värmland. Där vill jag göra en film som behandlar maktordningen stad och landsbygd på ett annorlunda sätt. Detta projekt hoppas jag kunna berätta mer om i framtiden. Mitt generella mål är att hitta en modell för att få göra det jag älskar – film tillsammans i en lagarbetsform. Jag vill att mina filmer ska ställa frågor, vända på perspektiv och komplicera vår syn på saker berättat med en stor portion humor.


Exitintervju

Berivan Erdogan

Filmisk gestaltning, Valand 2018. Berivan Erdogans examensfilm har ett metaperspektiv på filminspelningens maktfördelning.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera Valand?

Da jeg gikk Kunstakademiet i Oslo (2012-2015) jobbet jeg med videokunst, hvilket fikk meg til å bli mer interessert I film formatet. Jeg tenkte på hva som skiller kunst og film og ville utforske dette, noe Valand gav meg muligheten til. Under bachelor studiene på Valand ble det også lagt stor vekt på at hver student utvikler sin egen metode som regissør. Man får rom til å jobbe rundt den tematikken man brenner for – hvilket jeg syns er en bra mulighet for å teste og utforske hvordan å filmatisere for eksempel en politisk kompleksitet som er vanskelig å beskrive med ord. For meg har dette vært viktig.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det beste har vært å være i et sammenheng hvor man blir motivert til å utfordre den tradisjonelle forståelsen av hva film er og bør være. At man for eksempel ikke trenger å skrive manus på en klassisk måte. At den kunstneriske prosessen har like mye å si som resultatet, hvilket har vært veldig viktig i mitt prosjekt da selve prosessen har blitt til en film. Det å ha gått i klasse med så unike og sterke personer, har også gitt meg utrolig mye. Jeg tenker på at man midt opp i alt må huske at man er et menneske (ikke en maskin uansett om man vil), og at uansett om man har mye lidenskap for kunsten og prosessen, så er det viktig å også ta et steg ut av sitt arbeidsrom og se og prate med andre mennesker som også befinner seg i sine egne unike prosesser. Å prate og åpne seg til hverandre kan få en til å innse at man ikke er ensom. Jeg syns også det er viktig å spørre seg selv hvorfor man vil lage nettopp den filmen man gjør. Det bør (etter min mening) alltid finnes en dypere mening/grunn til det.

Vad har du saknat i utbildningen?

I blant har det vært vanskelig å finne for eksempel en fotograf eller lydtekniker til sitt prosjekt. Når man tar inn team medlemmer utenfor skolen må man betale dem – hvilket kan bli dyrt om det ikke er eksamens prosjektet man holder på med. Det hadde kanskje vært bra å gå I samme skole med fotografer/skuespillere/lydteknikere/klippere etc. sånn at man kan jobbe sammen i prosjekter. Nå som jeg skal fortsette med en master på Valand, merker jeg at vi der også skulle hatt godt av å få egne arbeidsrom. Men det er dessverre for lite lokaler og ressurser til dette – derfor må vi i motsetning til bachelor studiene dele på datamaskiner og klippestasjoner.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Eksamensfilmen og prosessen bak det har vært veldig personlig, tungt men også veldig spennende. Jeg føler meg veldig takknemlig for de som har engasjert seg. Jeg har møtt på så mange spennende og interessante personer, hvor det ikke alltid har vært lett å forholde seg til hverandre. De gangene det har vært mest utfordrende, har det vært vanskelig å vite hvordan å håndtere selve situasjonen. Men andre ganger har det vært veldig lett å inngå et samarbeid, der man kjenner at man forstår og hverandres tanker og visjon. De fleste som takker ja til et samarbeid vil jo det beste for prosjektet. Å jobbe i team har lært meg at uenigheter og friksjoner kan oppstå, men at man må lære måter å håndtere dem på. Det er viktig å ha i bakhodet at alle kommer fra ulike erfaringer og perspektiv til livet, relasjoner, maktforhold etc. – derfor er gjensidig respekt og ydmykhet essensielt i denne typen av arbeid.

Berivan Erdogans examensfilm kretsar kring film och makt.

Berivan Erdogans examensfilm kretsar kring film och makt.

Vad har du för framtidsplaner?

Jeg kommer til å fortsette med en master I film, hvor jeg skal fortsette å jobbe videre og utvikle eksamensfilmen. Sammen med min produsent Nina Barbosa Blad fra Barbosa Film I Oslo, kommer vi til å ha jevnlig kontakt og samarbeid. Nina har vært veldig hjelpsom og gir meg innsikt i hvordan man som nyutdannet filmskaper kan forholde seg til bransjen. Det er veldig støttende å jobbe med en person som er så engasjert I å fremme kvinner med andre etnisiteter og perspektiver. Jeg ser frem til å fortsette og diskutere filmpolitikk to år til på Valand, med mine veiledere og klassekamerater. Det blir også interessant å utveksle tanker om hverandres prosjekter. Jeg kommer til å pendle mellom Gøteborg og Oslo, og stille ut i gallerier og vise film på festivaler, skoler, internett og forhåpentligvis i flere rom som utfordrer både filmen/verket og publikum/miljøet.


Exitintervju

Malin Englund

Filmisk gestaltning, Valand 2018. Malin Englunds fiktiva examensfilm är en berättelse om glesbygden, närmare bestämt hemorten Åkers Styckebruk, som efter dokumentär research planeras spelas in i sommar.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera Valand?

Det har aldrig varit självklart för mig att studera film på en akademisk nivå. Jag är uppväxt i en arbetarklassmiljö på landsbygden och har tyvärr varit omgiven av väldigt lite kultur. När jag var nitton år och jobbade som maskinoperatör i Strängnäs tog jag mod till mig och sökte en kurs i genusvetenskap med kulturinriktning på Lunds universitet. Jag kom in och under utbildningen fick jag tips av en klasskompis att söka till filmlinjen på Fridhems folkhögskola. På den vägen är det.

Det finns något filosofiskt i filmskapandet som jag dras till. Jag älskar när man utifrån en filmidé får möjlighet att diskutera tankar, känslor och erfarenheter tillsammans med de man jobbar med. Det är storslaget att befinna sig in i en filmprocess just för att det är så givande på ett intellektuellt och själsligt plan.
Jag valde att läsa på Valand för att jag under antagningen till skolan blev bemött med en lyhördhet inför det jag ville utforska som filmskapare. Lärarna är nyfikna på vad eleverna intresserar sig för, och det finns en öppenhet för vad film kan vara.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det bästa med Valand är att det finns en vilja att involvera eleverna i filmpolitiska frågor.
På skolan anordnas politiska och etiska seminarier som är obligatoriska att delta i, och varje år under GIFF får eleverna vara med och arrangera olika visningar och samtal. Diskussionerna som uppstår i de sammanhangen tar man såklart med sig in i sitt eget arbete vilket jag tycker är positivt. Jag är också väldigt glad över att skolan aldrig vill prata om rörliga bilder utifrån rätt eller fel, varken när det kommer till innehåll eller utformande. Det finns också en tilltro till att alla som läser på skolan har något viktigt att berätta, och det har stärkt mig oerhört mycket.

Jag upplever att jag har blivit formulerad kring mitt konstnärskap och min arbetsmetod efter tre år på Valand, helt enkelt hittat min personliga röst som filmskapare. Jag tycker däremot inte att det känns enklare att jobba med filmregi efter utbildningen – snarare tvärtom. Min yrkesroll känns ännu mer komplex nu än vad den gjorde när jag började på skolan. Men det tycker jag också är spännande.

Sista men inte minst har skolan gett mig möjlighet att komma i kontakt med andra filmskapare och jag har blivit nära vän med flera av mina klasskompisar. Ibland har det nästan känts som att vi har drivit en egen utbildning bara genom de samtal som har uppstått i våra arbetsrum.

Vad har du saknat i utbildningen?

På kandidatutbildningen läser sex elever per årskurs och utbildningen fokuserar på att var och en ska utveckla ett unikt och personligt filmskapande. Skolan tillhandahåller inte ”färdiga” filmteam, utan vi förväntas hitta samarbeten på egen hand. Det här upplägget i kombination med att budgeten är väldigt liten har lett till en oerhört hög arbetsbelastning. Jag har skrivit manus, producerat, provfilmat och regisserat på samma gång vilket har fått mig att känna mig både ensam och utarbetad i perioder. Jag hade önskat att vi inom utbildningen pratade mer om psykisk ohälsa i relation till förväntningarna som finns på kulturarbetare inom filmbranschen. Men på det stora hela är jag väldigt tacksam för de här tre åren.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Min examensfilm handlar om ett ungdomsgäng som vi får följa under en kväll i en liten ort på glesbygden. Två tjejer blir i en lek tvingade av sina killkompisar att hångla med varandra, och utifrån det får de syn på sina sexuella begär. Det handlar om när tjejerna går från objekt till subjekt i sin lesbiska identitet. Jag har jobbat med projektet i de orterna där jag själv har växt upp, Strängnäs och Åkers Styckebruk, och involverat ungdomar som bor där. Det är viktigt för mig att jobba med lokala ungdomar, framför allt för att jag tror på att man måste ge ungdomar i mindre orter ett kulturellt självförtroende, men också för att jag vill skapa bilder som tar landsbygden på allvar och varken förlöjligar eller förenklar. Och det tror jag att man bara kan göra tillsammans med de som bor där.

Tillsammans med Joséphine Adams, som också är regissör utbildad på Valand, har jag provfilmat och samlat in dokumentärt material i orterna där filmen ska utspela sig. I övrigt har vi inte haft något fast team. Filmen är fortfarande under utveckling och vi kommer spela in i slutet på sommaren. På vår examensvisning i april visade jag ett utdrag från arbetsprocessen.

Vad har du för framtidsplaner?

Jag kommer att spela in min examensfilm i slutet på sommaren, och utvecklar även ett långfilmsmanus baserat på kortfilmen. Man skulle kunna säga att långfilmen tar vid där kortfilmen slutar, och den handlar om villkoren för queera tonåringar på den svenska landsbygden. Jag vill också jobba vidare med skönlitterärt skrivande i någon form.


Artikel

Återträffen på Akademin Valand

Vad lär man sig på en filmskola som vill ompröva filmkonsten? Vi återförenade regissörerna Kim Ekberg och Jo Widerberg för ett samtal om studietiden på Akademin Valand.

Artikel

Jyoti Mistry är den lekfulla och rebelliska filmprofessor Sverige saknat

Den sydafrikanska filmaren Jyoti Mistry efterträder Ruben Östlund som professor vid Akademin Valand. Vad betyder det för den bildstormande Göteborgsandan? Katarina Hedrén har pratat med Mistry om fantasins frigörande effekt.

Annons

Tidigare FLM Weekend