fbpx
v.22

Framtidens filmare: Stockholms dramatiska högskola

Vecka 22 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Stockholmssyndromet

Jacob Lundström om framtidens filmares olika ansikten.

Det damp ner en pressinbjudan i inkorgen: ”På den danska filmskolan, som är Danmarks motsvarighet till STDH, har man en lång tradition av att bjuda in filmjournalister. Så har det inte varit i Sverige, men det ska bli ändring på det nu!”

Det var filmklassen på Stockholms dramatiska högskola som gjorde slag i saken. Och i onsdags visades årets fem examensfilmer, med totalt närmare 40 studenter bakom kameran, på Filmhuset i Stockholm.

Men hur fungerar egentligen dialogen mellan filmsveriges olika utsiktspunkter? Har landets mest påkostade filmutbildning blivit för mycket av en skyddad verkstad?

Det nya numret av FLM handlar om framtidens filmare. Läs gärna och beställ här! Vi tittar bland annat närmare på olika filmutbildningar och i veckans FLM Weekend fortsätter vi samtalet genom att prata med några examensstudenter från Stockholms dramatiska högskola.

STDH startade en gång i tiden som Filmskolan och här i FLM Weekend berättar Per Vesterlund den fascinerande historien om hur det kom sig att Sverige fick sin första filmutbildning. Den korta versionen: Filmskolan var ett resultat av filmreformen och inte minst nyckelfiguren Harry Scheins försök att institutionalisera filmkulturen. Det var studenterna på Filmskolan som skulle förverkliga filmreformens löfte om konstnärlig kvalitet.

Stockholms dramatiska högskola.

Stockholms dramatiska högskola.

Sedan dess har prestigeutbildningen ändrat namn, inriktning och lokaler men den är fortfarande lika omdebatterad. Till exempel har DI och senare STDH kritiserats för att blunda för Ingmar Bergman, vilket jag skrev kort om i förra veckans FLM Weekend. Det är också lätt att konstatera att den teamorienterade och auteurfientliga pedagogiken inte rimmar med den konstnärliga profilering som Schein hade i åtanke. Har fadersmordet utvecklats till ett självskadebeteende?

Visst är det tacksamt att peka finger åt STDH, som kommit att förknippas med pålitlig kompetens snarare än bildstormande kreativitet. Jag gjorde det själv i en artikel med rubriken ”Varför är svensk film så dålig?” för några år sedan och refererade till danska filmskolans rektor Vinca Wiedemann, som menade att regionaliseringen har splittrat den svenska filmbranschen som saknar en elit som anger den konstnärliga färdriktningen. Samma idé som Schein förfäktade på 1960-talet, med andra ord.

Men tänk om splittringen kan vara en bra sak? Det finns numera mängder av talangprogram och filmutbildningar i Sverige, som i bästa fall kan skapa en mångfald av uttryck, om än inte någon marknadsföringsbar nationell stil.

Det kräver dock mer av vår uppmärksamhet. Studenterna och deras examensfilmer pratar vi trots allt inte lika mycket med eller om. Vårt tema om framtidens filmare i sommarnumret kan förhoppningsvis vara en början.

Nästa vecka handlar FLM Weekend om Akademin Valand! Stay tuned.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMOmslagsbilden är hämtad från STDH-examensfilmen Miss Inga Issues. Läs intervjun med filmens regissör Dawid Ullgren nedan.

Annons

Exitintervju

Milja Rossi

Filmfotograf, STDH 2018. Examensfilmen Flockdjur handlar om en ensam ung kvinna som söker en säng och hittar en sällskapssjuk kvinna med bostadsrätt.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera STDH?

Jag ramlade in i filmvetenskap för att jag inte hade självsäkerhet nog för att läsa litteraturvetenskap på ett språk som inte var mitt modersmål. Jag har min bakgrund i musik, skrivande och stillbild och jag fick en uppenbarelse när jag insåg att film är ju en sammanflätning av alla de områden. Filmfoto blev till en självklar bana för mig och där är STDH den enda skolan i Sverige som lär ut det på en akademisk nivå genom praktik.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Bästa: Att ha ett intensivt konstant sammanhang att bada i i tre år. Älskat att kunna luncha med klasskompisar som håller på med typ samma saker fast med fokus på andra inriktningar.  Som fotograf har jag lärt mig att ha is i magen och att lita på skissen.

Vad har du saknat i utbildningen?

Jag har saknat fler kortare, snabbare övningar som en komplement till mastodont-produktionerna. Hade gärna haft övningar där man fokuserar på något väldigt begränsat men kanske testar göra samma grej på några olika sätt. Vi hade en övning i den stilen, hade gärna haft fler varianter! Andra förbättringar: Ett tydligt schema. Lär oss att bli ruskigt bra arbetsledare. Transparens. Uppmuntra öppnare stämning i de tidiga faserna av filmens utformning. Uppmuntra hur vi kommunicerar med varandra, även på kritiska sätt, för att det vore toppen om även kritiska kommentarer skulle kännas avdramatiserade. En för försiktig stämning kan leda till en paranoid, självmedveten liten filmskapare.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Vi testade att utforska ett kollaborativt samarbete med platt struktur, där alla av teamets a-funktioner fick vara med i idéutvecklingen och beslutsfattandet, i ca varje fråga. SÅ slitigt och så värdefullt, extremt mycket emotionellt arbete i gruppen och extremt mycket kul. En av de mest inspirerande processerna som jag har varit med om för att inspiration kunde komma från så många olika håll.

Flockdjur (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Ebba Stymne, Beatrice Pourbagher Garcia, Marte Berntsen Aasen, Theodora Flygt, Maja-Stina Åsberg, Oscar Willey, Edvina Koda Sander (Akademin Valand).

Flockdjur (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Ebba Stymne, Beatrice Pourbagher Garcia, Marte Berntsen Aasen, Theodora Flygt, Maja-Stina Åsberg, Oscar Willey, Edvina Koda Sander (Akademin Valand).

Vad har du för framtidsplaner?

Jag ska landa lite. Försöker fortsätta med det här med att ha is i magen i en tid då man känner pressen att tacka ja till det som erbjuds. Under sommaren kommer jag att plåta två stycken kortfilmer samt påbörja arbetet med min egna hybriddokumentär Texas Essay. I höst startar vår scenkonstproduktion Jaktlaget där jag ansvarar för bildmaterialet, både stillbild och video.


Exitintervju

Amna Maksumic

Filmproducent, STDH 2018. Examensfilmen Lost in Kyiv handlar om en krigsfotograf på genomresa i Ukrainas huvudstad som tvingas stanna upp i en flört.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera STDH?

Jag har sedan tidigare en kandidatexamen i Systemvetenskap och har jobbat som projektledare inom IT. Efter några år i den svängen ville jag hitta på något annat och hade då börjat hänga med folk som höll på med film. Jag fick vara statist på Veckans Brott, haha, och insåg då att det var sjukt och kul att man kunde jobba med film. Film för mig är allt jag kan tänka mig att vilja jobba med under ett och samma tak. Det är musik, bild, färger, text, kostym, design, grafik, scenografi osv osv. Så det var därför jag till slut valde att försöka satsa på det. Under min research om filmbranschen (Flashback) läste jag att StDH var en av de bästa skolorna. Jag sökte filmproduktionslinjen och kom in så det var ju bra.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det bästa har nog varit skolans status och förutsättningar. Det låter konstigt, men StDH har en hög status inom den svenska filmbranschen som möjliggör att vi som går där kan låna utrustning, jobba med kända skådespelare och mer erfarna filmarbetare, träffa SFI, SVT och resten av branschen. Allt detta hjälper otroligt mycket för att möjliggöra våra filmer. Sen är ju alla mina klasskompisar jätteduktiga och kreativa människor så tillsammans med allt detta kan vi göra de bästa filmerna.

Som filmproducent har jag lärt mig att man har det yttersta ansvaret för en produktion haha. Det innebär så otroligt mycket saker. Jag upplevde att jag följde någon sorts mall för hur man ska vara som producent mitt första år på utbildningen, men har sedan insett att alla producenter är olika och passar olika bra för olika projekt. Det känns som att jag har hittat min stil och vilket typ av innehåll som jag vill producera. En insikt är att allt hela tiden ändras och att alla dörrar alltid är öppna…!

Vad har du saknat i utbildningen?

Vi i producentklassen har haft flera olika vikarier under utbildningen. Det har varit både bra och dåligt. Bra att få träffa många olika producenter men mindre bra när det behövs en trygg punkt i utbildningen som kan försvara våra krav och önskningar när det är dags för de stora produktionerna. Överlag hade det varit bra om skolan var mer fri i sin form. Det finns mycket regler och ramar kring hur saker ska vara och vad som ska göras. Jag förstår ju också att det har med läroplanen att göra men lite mer konstnärlig hade jag önskat ändå.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Min examensfilm är en adaption av en Karin Boye-novell som heter ”Äventyr i Kandia”. Manusprocessen var jättespännande och en stor utmaning att gestalta ett så litterärt verk som följer en karaktärs inre resa. Inspelningen hade vi i Kyiv, Ukrainas huvudstad och det var en underbar upplevelse. Jag kan rekommendera alla att spela in där! Vi spelade in på många vackra inspelningsplaster och vårt lokala team där var riktiga proffs. Vi jobbar alltid i team på de stora produktionerna på StDH. Det har fungerat bra och jag har verkligen hittat flera framtida samarbeten som kommer fortsätta efter skolan.

Lost in Kyiv (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Axel Nygren och Amanda Högberg (manus), Yana Martsynkevych (regi), Joshua Enblom (fotograf), Marte Berntsen Aasen (klippning), Alexander Berggren (ljud), Josefine Lindstrand (kompositör), Segio C. Ayala (postproduktionsskoordinator).

Lost in Kyiv (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Axel Nygren och Amanda Högberg (manus), Yana Martsynkevych (regi), Joshua Enblom (fotograf), Marte Berntsen Aasen (klippning), Alexander Berggren (ljud), Josefine Lindstrand (kompositör), Segio C. Ayala (postproduktionsskoordinator).

Vad har du för framtidsplaner?

Jag kommer att frilansa som filmproducent inom drama och reklam. Jag producerar just nu en webbserie för SVT tillsammans med Mathilde Dedye på French Quarter Film samt utvecklar ett till webbserieprojekt med en regissör och en manusförfattare från klassen, Johan Rosell och Amanda Högberg. Jag har en plan just nu som är att endast producera mina egna projekt inom drama och ta frilansuppdrag som produktionsledare/koordinator på reklamfilm, men man vet ju aldrig. Jag vill jobba med humor i alla fall!


Nytt nummer!

Sommar 2018

Gör din beställning på shop.flm.nu – få hem fyra nummer med oberoende filmkritik för 249 kronor. Sommarnumrets tema handlar om framtidens filmare och affischen är gjord av Titus Boguslaw. Swisha 249 kr till 123 464 04 62 för att teckna årsprenumeration!


Exitintervju

Lisa Ambjörn

Filmmanus, STDH 2018. Examensfilmen Banana pancake trail handlar om en strulig exilsvensk i Thailand som försöker ta sig hem trots brända broar. Foto: Arez Mahzouni.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just STDH?

Jag fick livmodershalscancer när jag var tjugofyra och trodde att jag skulle dö. Jag hade verkligen inte tänkt att jag skulle plugga vidare över huvudtaget, men när de lyckades operera bort cancern kändes det som att jag fått en ny chans: det enda jag visste att jag ville jobba med berättelser och att jag tänker i bilder. Så jag sökte till Biskops Arnö och gick ett år på deras dramatiklinje och sedan kom jag in på filmmanus på Stdh. Jag och mina vänner brukade smyga in på deras fester när vi gick i gymnasiet och driva om hur pretto alla var, men undermedvetet tyckte jag nog om att alla vågade ta filmen som berättelse på stort allvar eftersom jag sökte mig dit.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det bästa har varit att kunna fokusera på att utvecklas som författare i tre hela år, och dom relationer man byggt med klasskamraterna. Att faktiskt se resultatet av det man skrivit filmas lär man sig otroligt mycket av, och speciellt när man vågat testa saker och misslyckas. Jag tar med mig lärdomen om att man ska lita på sin magkänsla eftersom den ofta pekar på något i själva hantverket som hjärnan missat, och att man ska välja sina medarbetare med stor omsorg och aldrig underskatta snällhet.

Vad har du saknat i utbildningen?

Det finns alltid saker som kan förbättras. En större bredd av författare inom olika genrer (och personlig smak) som gästlärare, större mångfald bland både professorer, ledning och elever och ett ökat fokus på tv-serier till exempel.

Berätta om arbetet med din examensfilm!

Jag hade turen att jobba med väldigt kommunikativa personer som alla vågade testa sig fram och verkligen skapa tillsammans. Berättelsen skapades med dom begränsningar vi visste att vi skulle ha redan från början, och det var spännande att jobba målmedvetet med ett manus som skulle vara oberoende av tex vilka platser filmteamet i slutändan skulle kunna få tillträde till. Teamet åkte iväg till Thailand i tre veckor och spelade in på minimal budget under stor press och kom sedan hem helt slutkörda och fortsatte direkt in i postproduktionen i 120. Man kan verkligen se varje person i teamet i det färdiga resultatet och det är mäktigt, och själva storheten med film. Att det är ett gemensamt verk.

Banana pancake trail (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Johan Rosell (regi), Arpi Sahakyan (fotograf), Lova Lilliemarck (producent), Christina Eriksson (klippning), Jonathan Dakers (ljud), Minna Bolin (kompositör), Deborah Vega (postproduktionsskoordinator).

Banana pancake trail (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Johan Rosell (regi), Arpi Sahakyan (fotograf), Lova Lilliemarck (producent), Christina Eriksson (klippning), Jonathan Dakers (ljud), Minna Bolin (kompositör), Deborah Vega (postproduktionsskoordinator).

Vad har du för framtidsplaner?

Jag jobbar deltid som redaktör på SVT Drama, skriver en långfilmsadaption med en snäll regissör och har precis fått mitt livs första beställning på en tv-serie jag skapat. Men framförallt ska jag gå ut och leva livet.


Exitintervju

Jonatan Etzler

Filmregissör, STDH 2018. Examensfilmen Get ready with me behandlar bildens makt i generationskonflikt om Youtube mellan lärare och elev.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera STDH?

Jag är en sån som har velat göra film sen jag var barn. Jag älskar skapandet, berättandet, mötet med publiken. Under några år frilansade jag som ljudtekniker på dåliga TV-program och gjorde egna kortfilmer vid sidan om. Därför kändes det helt perfekt att få fördjupa sig i filmregi i tre år, göra kortfilmer och få en fot in i branschen. Jag sökte faktiskt alla skandinaviska filmskolor, var på slutprov på Danska filmskolan, men kom inte in eftersom de tyckte jag att jag var överkvalificerad och det kändes ju märkligt. Som tur var kom jag in på STDH.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Att gå på STDH öppnar många dörrar i filmvärlden som annars hade varit stängda. Vi har haft många bra och givande föreläsningar och lektioner, och jag önskar att vi hade haft fler. Vi har många bra lärare, och jag känner att jag har utvecklats mycket. Jag är absolut glad att jag har gått här och kan rekommendera folk att söka hit.

Vad har du saknat i utbildningen?

Skolan har ju nyligen gått ihop i något slags konglomerat med Operahögskolan och Danshögskolan, och även öppnat en forskningsenhet, så det har försvunnit en massa pengar från oss. Vår utbildning har alltså haft mindre pengar än vad det har varit förut. Därför kan vi inte ha så många lektioner längre, och vi får inte rimliga budgetar till våra projekt längre. Jag vet att skolan är känd för att ha mycket pengar, men jag tror problemet är att utbildningen inte har förändrats när budgeten har förändrats. Jag har (kanske därför) upplevt regiutbildningen som ganska slapp. Vi har varit lite sysslolösa i perioder och jag har hunnit göra tre kortfilmer vid sidan om utbildningen. Skolan jobbar också med platta hierarkier så att man måste kämpa sig till att få förtroende att vara regissör. Lärarna ger oss inte så mycket kritik för våra filmer, utan den hårdaste kritiken kommer från andra elever. Det skapar ett märkligt klimat. Jag saknar också fokus på att utveckla våra personliga konstnärskap (det verkar saknas även för de andra inriktningarna, inte bara regi). Ett sånt fokus verkar finnas mer på Valand, men den utbildningen har ju andra brister.

Berätta om din examensfilm!

Jag är väldigt nöjd med min examensfilm. Get ready with me en samhällssatirisk thriller där Shanti Roney spelar en högstadielärare som försöker rädda sin elev – youtubern Vendela. Den skildrar bekräftelsesökande, viljan att bli omtyckt, och även om hur bilder påverkar oss. Samtidigt känner jag att jag har lyckats göra den intressant för en publik att titta på – jag tycker det är viktigt att nå fram.

Jag har fått väldigt fin respons och det har varit en väldigt intensiv process. Det är speciellt att samarbeta i ett team på en filmskola, eftersom varje inriktning (foto, klipp, ljud, manus etc) vill få ut så mycket som möjligt av sin utbildning. Mitt team på examensfilmen var fantastiska. Jag är väldigt glad och nöjd med dem.

Get ready with me (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Amanda Högberg och Axel Nygren (manus), Johan Lundström (producent), Nea Asphäll (foto), Robert Krantz (klippning), Anders Lindahl (ljud), Andreas Ahlm (kompositör), Abdul Rahman Loufti (postproduktionsskoordinator).

Get ready with me (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Amanda Högberg och Axel Nygren (manus), Johan Lundström (producent), Nea Asphäll (foto), Robert Krantz (klippning), Anders Lindahl (ljud), Andreas Ahlm (kompositör), Abdul Rahman Loufti (postproduktionsskoordinator).

Vad har du för framtidsplaner?

Just nu utvecklar jag två kortfilmer och en långfilm, och hoppas på att få göra dem inom en snar framtid!


Exitintervju

Dawid Ullgren

Filmregissör, STDH 2018. I examensfilmen Miss Inga Issues förföljs huvudpersonen Cimon av fogden och försöker tjäna snabba cash med hjälp av sin dragpersona.

Varför valde du att plugga film och varför valde du just studera STDH?

Jag kände att jag ville utveckla mina verktyg inom regi. Få en bättre förståelse för varför mina filmer blir så som de blir. Varför jag valde StDH var för att de erbjuder att en jobbar inom team. På så sätt kunde jag helhjärtat kunna fokusera på regi och enbart regi.

Vad har varit det bästa med utbildningen?

Det har varit väldigt härligt att hamna i en grupp av människor med olika infallsvinklar i sitt skapande. Kunna få ta del av deras ingångar, samtidigt som jag har kunnat utveckla min egna. För mig har hela utbildningen handlat om att hitta min egna röst i mitt skapande och vilka metoder som jag kan använda för att nå dit jag vill.

Vad har du saknat i utbildningen?

Som med alla utbildningar så finns det alltid saker som kan förbättras. För min så är jag väldigt nöjd med min tid på StDH. Jag är helt klart en bättre regissör idag än vad jag var för tre år sedan och det är för att jag har studerat här. Tre år går väldigt snabbt, och känslan nu är att jag önskade att man hann med mer under utbildningen.

Berätta om din examensfilm!

Jag samskrev och regisserade slutfilmen Miss Inga Issues. I väldigt korta drag är det en film som handlar om en dragqueen som måste få ihop pengar. En film om drömmen som verkligheten förstör. Det var den längsta inspelningsperioden jag har haft och det är spännande hur snabbt vi i teamet blir synkroniserade i vårt arbete. Desto längre inspelningar, desto mer blir man nästan som en familj på gott och ont.

Miss Inga Issues (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Anton Nyberg (manus), Isaac Inger (producent), Jakob Åsell (klippning), Gustaf Forsberg och Simon  Smårs (ljud), Pär Olofsson (kompositör), Maria Walczuk (postproduktionsskoordinator), Nils Croné (fotograf, från filmskolan i Lodz).

Miss Inga Issues (2018). Övriga medarbetare bakom kameran: Anton Nyberg (manus), Isaac Inger (producent), Jakob Åsell klippning), Gustaf Forsberg och Simon Smårs (ljud), Pär Olofsson (kompositör), Maria Walczuk (postproduktionsskoordinator), Nils Croné (fotograf, från filmskolan i Lodz).

Vad har du för framtidsplaner?

Jag kommer att fortsätta filma. Har en del projekt på gång, både kortfilm och sen längre format. Långfilm känns väldigt spännande och jag känner mig redo för att kasta mig in i något så stort. Kommer att bli en spännande tid framöver!


Artikel

När den första filmskolan kom till Sverige

Stockholms dramatiska högskola har sin bakgrund i filmreformens kvalitetssatsning på 1960-talet. Per Vesterlund skriver om hur det gick till när Harry Schein slog upp portarna till den omdebatterade Filmskolan 1964.

Artikel

Större än hiphop

Måste examensfilmer vara duktiga arbetsprover? Sebastian Lindvall möter den omskolade rapparen Alexis Almström som tar sikte på biorepertoaren?

Artikel

Den nya filmskolan

När fler långfilmsregissörer har en konstutbildning på sitt cv väcks frågor kring filmhögskolornas roll och innehåll. Sanna Samuelsson har pratat med konstutbildade långfilmsdebutanten Axel Petersén och kameravana konstnären Ann-Sofi Sidén om konstfilm och filmkonst.

Annons

Tidigare FLM Weekend