fbpx
v.21

Levan Akins And then we danced riktar blicken mot kärlek och förtryck

Vecka 21 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Röster från Cannes

Jacob Lundström om en festival som kan upplevas på avstånd.

Några dagar innan Cannes landade ett pressmeddelande från festivalen i inkorgen: Sylvester Stallone kommer till rivieran! Cannes filmfestival brukar räknas som världens mest prestigefyllda filmfestival, men det är knappast någon exklusivt högbrynt tillställning. Det är också en marknadsföringsarena som behöver stjärnkultur och uppseendeväckande beteende. Stallones actionbroder Arnold Schwarzenegger poserade för övrigt på stranden redan 1977 för att sälja in dokumentären Lyfta skrot. I festivalprogrammet detta år ingick allt från Elton John-filmen Rocketman till en nyrestaurerad kopia av Jean Renoirs Toni från 1935.

Årets tävling rymde manliga europeiska trotjänare som Pedro Almodovar, Ken Loach och bröderna Dardenne, men mest hyllade blev Céline Sciammas queera kostymdrama Portrait of a lady on fire och Bong Joon-hos svarta komedi Parasite. Bägge kommer tack och lov till svenska biografer, för den som inte hade vägarna förbi franska solkusten, som detta år för övrigt skuggades av regnmoln. Ännu ett argument för att uppleva festivalen på avstånd kanske, särskilt för den som varken älskar att köa eller mingla.

Mektoub (2019)

Mektoub (2019)

Det är kittlande att vara på plats i den stora biografen när en film möter publiken för första gången, men numera handlar Cannesfestivalen lika mycket av myllret av röster i sociala medier, som existerar på en parallell sekvens samtidigt som Eurovision eller Game of thrones dominerar flödet. Eller som en kritiker uttryckte det efter att Abdellatif Kechiches stjärtfixerade långkörare Mektoub hade baktalats och försvarats av kritikerna: ”Jag vet inte om Mektoub kommer att vara årets film, men tweetsen om den är årets höjdpunkt på mina cinefila timeline.” För även om det verkar råda konsensus om att en film är skräp eller mästerverk, kan man alltid vara säker på att smaken är som baken.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Cannes 2019

Fem filmer

Portrait of a lady on fire

Man måste ändå säga att 1700-talet mår väldigt bra efter Lanthimos The favourite och så nu Sciammas Portrait of a lady on fire. Bägge filmerna är dessutom exempel på en kvinnlig makeover eller takeover av kostymfilmen. Istället för underhållande intrigmakande med lesbiska förvecklingar, bjuder Sciammas film på en mera klassisk kärlekshistoria – och samtidigt förstås inte alls.

Jämför den inte med Blå är den varmaste färgen, uppmanade den feministiska filmtidskriften Another Gaze på Twitter. Och visst är det lätt att dra förhastade paralleller, i detta fall eftersom Blå är den varmaste färgen är en annan fransk Cannesfilm om lesbisk kärlek. Men regissören Abdellatif Kechiche blev kritiserad för både sexscenerna och för hur han behandlade filmens skådespelerskor (läs gärna Anna Sofia Rossholms text).

Portrait of a lady on fire handlar också just om att skapa another gaze, en annan blick. Filmen skildrar den långsamma flörten mellan porträttmålaren Marianne och Héloïse, som ska gifta sig med en man i Milano så fort han har godkänt hennes utseende. Men först måste Marianne skissa henne i lönndom, eftersom Héloïse motsätter sig giftermålet och vägrar att posera. Senare inleder de ett samtal om konst och seende. Ska Marianne följa konventionerna eller måla Héloïse som hon ser henne?

På en ö utanför den franska nordkusten etablerar de en utopisk undantagstillvaro, tillsammans med hembiträdet. Portrait of a lady on fire innehåller flera av festivalens mest märkvärdiga wow- och puh-scener. Här finns till exempel en skildring av en abort som knappast är ett debattinlägg apropå backlashen mot kvinnors rättigheter, men genom sin blotta medkänsla höjer sig över samtiden.

Sent omsider har Céline Sciamma, som redan gjort utmärka filmer som Water lillies, Tomboy och Girlhood, befordrats till huvudtävlingen i Cannes. Portrait of a lady on fire skulle vara en värdig vinnare.

A hidden life

Malick is back! Ungefär så gick tongångarna efter pressvisningen av A hidden life. Inte för att han är alla kritikers favorit – tvärtom har Malicks naturnära WW2-drama varit en vattendelare i Cannes. Det är hur som helst uppenbart att hans senaste film påminner mera om 2010 års The tree of life, än om den ljumt mottagna musikfilmen Song to song som kom häromåret.

Det blir visserligen inget möte mellan dinosaurier, men väl en ojämn tvekamp mellan Hitlers krigsmaskin och bonden Franz moralkänsla. Nazityskland kastar en lång skugga över den Edenliknande dalen i Österrike där Franz lever med sin familj. När han motsätter sig kriget hamnar familjen utanför bygemenskapen och Franz själv till sist i en fängelsecell.

A hidden life är baserad på verkliga öden i Radegrund och det går lätt att föreställa sig en helt annan film utifrån samma material. Till exempel en film som inte är 2 timmar och 53 minuter lång. Malicks expansiva metod är kanske inte dramaturgiskt effektiv, utan skapar snarare extra betänketid för åskådaren. Franz har ju redan bestämt sig för att trotsa Hitler, utfallet är varken svårt att lista ut och googla sig fram till, men filmen tar god tid på sig för att låta konsekvenserna sjunka in.

Det blir som vanligt många ansikten i vidvinkel, vilket gör att människorna nästan träder ur duken, medan bakgrunden förvrängs. Det innebär inte att vi får någon psykologisk närkontakt med dem, tvärtom ramlar replikerna som byggklossar ur deras munnar. Det är med andra ord mycket natur men inte mycket till naturalism. Det är faktiskt ganska uppfriskande, med en moralisk snarare än psykologisk infallsvinkel. A hidden life handlar om Franz samvete, men typiskt nog verkar han aldrig besväras av några moraliska skyldigheter gentemot sina barn. Som pastoral porr får den hur som helst fem plus.

A white, white day

Hlynur Pálmasons andrafilm har inte samma unika inramning som gruvfilmen Winter brothers från 2017, som utspelade sig kring Faxe kalkbruk på Själland i Danmark. Filmdebuten blev prisad, bland annat på filmfestivalerna i Thessaloniki och Locarno, men fick aldrig svensk biopremiär (finns dock på Draken film).

Nu har Pálmason vänt hem till Island. Maria von Hausswolffs foto är dock minst lika spännande att utforska i A white, white day, som börjar en dimmig dag som slutar i tragik. Sedan följer en lång serie statiska bilder på ett hus någonstans på landet, med kringspringande hästar, under dygnets olika timmar. Det blir till slut en fascinerande landskapsstudie i växlande årstider och väderlekar. Det är också ett sinnrikt sätt att låta en tid passera, innan vi får möta den sörjande änkemannen.

A white, white day bjuder alltså på något mer än isländska vykortsvyer (not that there’s anything wrong with that). Ingvar Sigurdsson, som redan är välbekant från flera av de senaste årens isländska filmer, är nästan förutsägbart välcastad som polismannen som börjar gräva i hustruns förflutna. Bara att hålla tummarna för en svensk biopremiär den här gången.

A brother's love

Monia Chokri fick sitt genombrott som skådespelare i Xavier Dolans Hjärtslag och medverkade även i Laurence anyways och det kan inte hjälpas att hennes regidebut öppnar för jämförelser med Dolans filmiska universum: den utspelar sig i fransktalande Kanada, replikerna slungas i desorienterande tempo, färgerna är iögonfallande och klippen frenetiska.

A brother’s love handlar om en krisande 35-åring med dikeskörd forskarkarriär. Öppningsscenen från en bråkig disputation där hon ömsöm sågas, ömsom backas för sin avhandling om Gramsci är underbar. Till och med en Michael Foucault-lookalike finns på plats i bänkraderna. Vår frustrerade huvudperson får sedan lämna universitet och pappren flyger all världens väg. På några få minuter visar Chokri att hon uppenbart har förmågan att fånga vardaglig livsdramatik i rörliga bilder.

Sedan ökar tempot, även om den följer huvudpersonens uppgivna tillstånd, med höga studieskulder och begränsade utsikter. Hon är å ena sidan är överkvalificerad för många jobb, å andra sidan saknar all form av arbetslivserfarenhet, som en arbetsförmedlare senare förklarar saken. Den enda trösten i tillvaron är brorsan, tills han träffar sitt livs kärlek vill säga. A brother’s love är en ojämn men rolig film om syskonkärlek och panikångest som oftast hamnar på rätt sida om quirkygränsen.

Atlantique

Blåsta arbetare hemsöker byggherre i Mati Diops Atlantique, som inte är en lika gastkramande som uppslukande modern thriller från Senegal. Kanske kan man lika gärna beskriva den som en övernaturlig dramadokumentär från dagens Dakar, där skrytbyggen sträcker sig mot himlen samtidigt som vanliga invånare får nöja sig med låg standard.

Det är i alla fall uppenbart att Diop tacklar i sin stämningstäta debutfilm teman som ojämlikhet och korruption. Vi får möta 17-åriga Ada som försöker välja sitt eget liv, trots att föräldrarna har arrangerat ett äktenskap med en ekonomiskt stabil man. Själv är hon kär i Souleiman, som är en av byggarbetarna som inte fått lönen betald. När han och flera vänner från området beslutar sig för att ta sig till Europa, utvecklas filmen i mera mystisk och spöklik riktning.

Resten av Atlantique är ett slags efterspel, som handlar om kvinnorna som lämnas kvar. Flera av dem blir plötsligt sängliggande, får höra att de måste vara drabbade av djinner (onda andar i islamsk mytologi). Diop ger en annan förklaring än filmens imamer.

Atlantique utnyttjar spelplatsen vid den afrikanska atlantkusten, med bilder av havet som en hotande möjlighet, en farlig flyktväg som påminner om en enorm vallgrav. 


Trailer

Once upon a time in Hollywood

Quentin Tarantinos återbesök på röda matten på rivieran, 25 år efter Pulp fiction, blev mestadels bejublat. Minus hans utfall när en journalist frågade honom varför Margot Robbie inte hade fått fler repliker i filmen. Tarantinos kärleksförklaring till nådens Hollywoodår 1969 fick hur som helst många lovord – läs till exempel Stephanie Zachareks hyllning – medan somliga kritiker reserverade sig mot filmens utvikningar. Once upon a time in Hollywood får svensk biopremiär den 9 augusti.


Affisch

För två år sedan buades det åt Netflixloggan när Bong Joon-hos förra film Okja hade världspremiär i Cannes. Den här gången är den sydkoreanske regissören kritikernas favorit – tävlingsfilmen Parasite har åtminstone fått det högsta kritikersnittet (3,5 av 4) i Screen. Tidigare är det bara The host från 2006 bland Bongs filmer som fått svenska biopremiär, men redan nu står det lyckligtvis klart att Triart distribuerar Parasite på bio i Sverige.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Levan Akins And then we danced sprider sprittande dansglädje i Cannes

Den enda svenska långfilmen på årets Cannesfestival är georgisk – och oemotståndlig. Jacob Lundström har sett Levan Akins dansanta romans från Tbilisi.

Artikel

A land imagined är en drömsk noirfilm från Singapore

Yeo Siew Huas noirfilm utspelar sig i ett postindustriellt landskap befolkat av desperat fattigdom och illegal flyktingbusiness – nu har Locarnovinnaren fått premiär på Netflix. Oscar Westerholm har sett den.

Artikel

Sökarna fångar Stockholm i dess mest stöddiga och stökiga form

Det är omöjligt att hålla jämna steg med Sökarna från 1993. Sebastian Lindvall återupptäcker en chockerande klassiker med ögonbrännande scenografi där skådespeleriet är så övertänt att man blir nervös.

Tidigare FLM Weekend