fbpx
v.20

Film och kärlek över gränserna på Cannes filmfestival

Vecka 20 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

En gräns har passerats

Jacob Lundström om en svensk vinnare i Cannes.

Ali Abbasis Gräns har alltså prisats av Un certain regard-juryn i Cannes. Det är första gången som en svensk film utses till vinnare i den officiella sidosektionen som sjösattes 1978, även om priset ifråga instiftades först 1998. (Det är däremot inte första vinsten för alla i teamet – den finske skådespelaren Eero Milonoff gjorde en minnesvärd biroll i Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv som mottog priset 2016.)

I förra veckans Cannesrapport i Weekend skrev jag så här om Gräns närvaro på croisetten: ”På Cannes filmfestival har regissörer som Ingmar Bergman, Mai Zetterling, Bo Widerberg, Roy Andersson och Ruben Östlund solat sig i festivalglansen men ingen av dem har tagit vägen till rivieran via genrefilmer eller grottat ner sig i övermänskliga fenomen.”

Eero Milonoff och Eva Melander i Gräns (2018)

Eero Milonoff och Eva Melander i Gräns (2018)

Men nu har juryn, med ordförande Benicio Del Toro i spetsen, prisat Abbasis mytologiska thriller.

Regissören har själv skrivit manus till filmen tillsammans med Isabella Eklöf, med utgångspunkt i John Ajvide Lindqvists novell med namn. Abbasi och Eklöf har studerat tillsammans på den danska filmskolan och gick i samma klass som Milad Alami, som idag har fått fina recensioner för debutfilmen Charmören. Det går bra för svenska utlandsstudenter i Danmark – läs mycket mer om det i sommarnumret av FLM som vi precis lämnade till tryck.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Detta har hänt

Nyheter från croisetten

Lars comeback

Häromåret kom thrillern The accountant där Ben Affleck spelar ett autistiskt geni som är bra på siffror men sämre på människokännedom och mumlar sig lugn med hjälp av ett gammalt barnkammarrim när omvärlden blir för kaotisk. Lars von Trier har också hämtat inspiration från 1800-talets vaggande diktskatt till sin nya film The house that Jack built, med en annan hyperintelligent huvudperson. En hel del besökare som lämnade salongen i Cannes på grund av filmens grandiosa våldsamheter, som inte minst drabbar seriemördarens kvinnliga offer. Varken våldet, gamla nazistskämt eller sunkiga avslöjanden under metoo-vintern hindrade dock premiärpubliken från att ge dansken stående ovationer. Tryggare kan ingen vara än svinande konstnärer.

Noés triumf

Gaspar Noés Climax har redan hunnit motta största priset i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs. Noés förra filmen på festivalen var den explicita 3D-romansen Love, som Charlotte Wiberg har skrivit om här, och även den här gången bjuder den utlevelsefulla regissören på rödtonad dramatik. En trailer finns här.

Mattans manifestationer

Till tonerna av bland annat Roy Orbisons ”Pretty woman” (!) intog 82 kvinnor röda mattan förra helgen i en manifestation för kvinnliga filmskapare och protest mot festivalens mansdominans. Läs Kaly Halkawts text om det här. När 16 svarta skådespelerskor i veckan gjorde gemensam sak i Cannes, och knöt sina nävar  mot rasismen i den franska filmbranschen, fick de ett bättre soundtrack. Och till slut dansade alla till Rihannas ”Diamonds”. Läs mer om manifestationen här. Längst fram på bilden syns Karidja Touré, som medverkade i en oförglömlig dansscen till Rihanas låt i Céline Sciamma Girlhood.


Festivalrapport

Tre filmer

Cold war

Det var först med Ida som 50-plussaren Paweł Pawlikowski fick sitt stora genombrott. Filmen från 2013 markerade också något nytt i hans filmografi. Ida skilde sig radikalt från hans föregående film, den mer konventionella thrillern The woman in the fifth, genom sitt svartvita foto och klassiska bildformat. Med på rollistan redan den gången fanns visserligen den polska skådespelerskan Joanna Kulig, som också gjorde en biroll i Ida. I uppföljaren, Cold war, spelar hon den romantiska huvudrollen mot Tomasz Kot. Här fortsätter Pawlikowski på samma spår med ett ekonomiskt berättande och en uppgörelse med historien som samtidigt är nostalgiskt stiliserad. Cold war är precis som Ida en monokrom historia i 1.37:1 som utspelar sig efter andra världskriget. Filmen handlar om en folkmusikensemble och ger inblick i det politiserade kulturlivet bakom järnridån, men det är också en omöjlig kärlekshistoria som skildrar exilens vilsenhet och förstås en av festivalens höjdpunkter.

Leto

Medan Paweł Pawlikowskis Ida mötte nationalistiskt motstånd i Polen, har den ryske regissören Kirill Serebrennikov fått ännu större bekymmer av auktoritära krafter i samtiden. Serebrennikov hålls i husarrest sedan förra sommaren – knappast ideala förutsättningar för slutarbetet med Leto och teamet fick klara sig utan regissören på världspremiären. Ironiskt nog handlar såväl Pawlikowskis som Serebrennikovs Cannesfilmer om auktoritära staters problematiska förhållande till kulturens frihet. Medan musikerna i Cold war spelade folk och jazz, skildrar Leto rockens haltande framfart i Sovjet. Filmen utspelar sig i dåvarande Leningrad under 1980-talet, när det trots allt fanns tendenser till öppenhet. Men för att riffa loss på den statliga rockklubben, måste texterna klara sig genom censuren. Tematiken till trots finns det mycket som skiljer filmerna åt – Leto är till exempel kärlekstriangel men har också ett extravagant vidfilmsformat (1:2,76). Den bryter sig fri från den historiska redovisningsplikten genom underbara musikalnummer.

Ash is purest white

En tredjedel in i Jia Zhang-kes Ash is purest white rycker jag till av deja vu. Zhao Tao färdas på en båt mot De tre ravinernas damm och har en kortärmad gul skjorta på sig. Det gjorde hon i Jia Zhang-kes Stilla liv från 2006 också. Det är inte samma rollfigur och inte samma berättelse men det är samma moderna Kina, där människor bara får anpassa sig efter industriell expansion och stora infrastrukturprojekt (flera miljoner kineser fick exempelvis flytta från sina hem på grund av den där dammen). Ash is purest white är Jias mest påkostade film hittills och flörtar liksom A touch of sin från 2013 med andra genrer än socialt (och geografiskt) medvetet drama. Den i vanlig ordning självlysande Zhao Tao spelar Qiao som är flickvän till småstadsgangstern Bin. De är som ler och långhalm och klubbar förälskat till Village People ”YMCA”. Det hade varit Cannesfestivalens roligaste dansscen om det inte vore för uppvisningen i ballroom dancing som följer några minuter senare. A touch of sin är en infallsrik film med en sluttande dramaturgisk båge, som landar i ett nedtonat karaktärsdrama.


I huvudet på

Milad Alami

I helgen har Milad Alamis festivalhyllade långfilmsdebut Charmören biopremiär. Men han tänker redan på sin nästa film.

Vad tänker du på?

Jag försöker förstå huvudkaraktären i min nästa film. När vi skrev Chamören ville vi att slutet skulle ge den sista ledtråden till vem huvudkaraktären Esmail var, varför han betedde sig som han gjorde och vad som var viktigt för honom. Även vår nästa historia är full av hemligheter och mystik. Jag tycker om att tänka på karaktärer som pussel. Att vi lär känna dem under filmens gång. De överraskar oss och vi får känslor vi inte var förberedda på.

Ardalan Esmaili spelar huvudrollen i Charmören.

Ardalan Esmaili spelar huvudrollen i Charmören.

Varför arbetar du med film?

För att jag inte kan låta bli. Oavsett vilka livsval jag hade gjort så tror jag att jag hade arbetat med någon form av berättande. Att det blev film är för att jag kände att jag kunde uttrycka mig bra genom bilder.

Vilka är dina förebilder?

När jag var i 18-årsåldern var jag besatt av Godard och Cassavetes. Sen blev det Ramsay, Denis och Dumont med flera. Nu är det allt möjligt. Böcker, nya och gamla filmer, musik, min familj, vänner och främlingar.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Jag har inte bott i Sverige på 10 år. När jag flyttade kändes det som att dansk film var mer intressant och nyskapande, men nu känns det tvärtom. Flera svenska debutfilmer, både släppta och kommande, känns väldigt lovande. De vågar behandla vår samtid och känns aktuella på samma sätt som danska filmer gjorde för några år sedan.

Vad gör du om tio år?

Jag och min tjej har en massa barn och jag försöker övertyga dem att se på arthousefilm med mig, men de vill hellre spela Playstation 8… Förhoppningsvis är jag lika nyfiken på världen runtomkring mig och känner att jag fortfarande har mycket mer att lära.

Läs mer om Milad Alami i sommarnumret av FLM!


Video

Burning

Lee Chang-dong, vars senaste film Poesi faktiskt fick svensk biopremiär, är tillbaka i Cannes med Burning – den mest hyllade Cannesfilmen genom tiderna. I alla fall enligt tidskriften Screens kritikerpanel, som rankar huvudtävlingens filmer. Med betygssnittet 3,8 (av 4) trumfar den Min pappa Toni Erdmann som snittade 3,7. Med tanke på att Maren Ade inte tilldelades Guldpalmen 2016 betyder det förvisso inte att Lee tar hem den i år, men förhoppningsvis förbättrar rekordet filmens chanser på svensk distribution. En annan hyllad film i tävlingsfältet som har chansen på Guldpalmen är Shoplifters av Hirokazu Kore-eda, vars förra film Tredje mordet visas på bio nu – missa inte Eva af Geijerstams intervju!


Instagram

Libanesiska skådespelaren Manal Issa på Cannes röda matta. Issa medverkar i filmen My favorite fabric på festivalen.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Hoppfulla filmbilder i Tunisia factory

Vilka bilder skapas av gränsöverskridande möten mellan olika filmare? Kaly Halkawt har sett fyra berättelser om Tunisien på Cannes filmfestival.

Artikel

Ali Abbasis Gräns och den svenska filmens internationella makeover

Gränsöverskridande fantasy med magstarka inslag. Jacob Lundström har sett Gräns på Cannes filmfestival.

Artikel

Spektakelsamhället skärskådas i En bra vecka för demokratin

Cecilia Björk söker upp udda och avslöjande vinklar i sin dokumentär om Almdedalsveckan. Sanjin Pejkovic har sett den på Göteborgs filmfestival.

Annons

Tidigare FLM Weekend