fbpx
v.19

Ali Abbasis Gräns och den svenska filmens makeover i Cannes

Vecka 19 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Cannes diskreta charm

Jacob Lundström om världens flashigaste filmfestival.

Ifjol firade Cannes filmfestival 70 år. I år är det 50 år sedan revolten på croisetten, vilket ingen tidning har missat tillfället att rapportera om (inklusive jag själv i förra veckans Weekend).

Det är med andra ord en filmfestival med patina, som inför årets upplaga har anklagats för reaktionär cinefili av streamingentusiaster. Konflikten med Netflix är onekligen av en annan art än konfrontationen med 1968 års regissörer, men minst lika intressant. Det liknar en tuppfäktning mellan giganter. Cannes vaktar sin gamla modell, medan Netflix vill ställa den på huvudet. Å ena har Cannes ingen skyldighet att låta Netflix rida på festivalens renommé utan vidare, å andra sidan är Canneskravet på biopremiär för Netflix filmer skenheligt. Majoriteten av filmerna som visas i Cannes får trots allt begränsad distribution.

Cannes är en festival med en bråkig historia som nog behöver konflikter för att överleva. Hur ska man annars förklara det komiskt otidsenliga selfieförbudet på röda mattan.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM





Annons

Detta har hänt

Notiser från croisetten

Eklöf

Tillsammans med Ali Abbasi har Isabella Eklöf skrivit manuset till Un certain regard-tävlande John Ajvide Lindvist-filmatiseringen Gräns. Tidigare i år hade Eklöfs regidebut Holiday premiär på Göteborgs filmfestival, men den är också en av marknadstitlarna som visas i Cannes för filmköpare från världen över. Och i The Hollywood Report fick den just en lysande recension: ”It will cause debate wherever it’s screened, but this is an exceptional debut”.

Bergman

Den baskerade hundraåringen fick aldrig Guldpalmen, men han har en lång historia på rivieran. Hets, som regisserades av Alf Sjöberg, visades här redan 1946. På festivalen 1956 fick Bergman sitt internationella genombrott med Sommarnattens leende och tog chansen att sälja in ett ratat manus till SF-chefen Carl Anders Dymling. Det resulterade i Det sjunde inseglet som i år visas i klassikersektionen. I samma sektion ingår också två dokumentärer: Margarethe von Trottas Searching for Ingmar Bergman och Jane Magnussons Bergman – ett år, ett liv. På bilden gör Bergman festivalen osäker (nåja) efter Viskningar och rop-premiären. 

Lucas

Årets festival satsar på flera nya namn i huvudtävlingen, men har knappast blivit underground eller förlorat kontakten med Hollywoods. Utom tävlan visas till exempel rymdsagan Solo och reklamtavlorna längs strandpromenaden pryds av huvudrollsinnehavarna Alden Ehrenreich, Emilia Clarke och This is America-aktuella Donald Glover. Det är knappast första gången George Lucas-märkta produkter visas i Cannes. Regidebuten THX 1138 visades i Quinzine 1971 och 2005 rullades röda mattan ut för Mörkrets hämnd.


Festivalrapport

Tre filmer

Everybody knows

Startfältet i årets huvudtävling må innehålla ovanligt många oetablerade namn, men invigningsfilmen var självklart stjärnspäckad. Penélope Cruz och Javier Bardem gör huvudrollerna i Asghar Farhadis slipade och välspelade kidnappningsdrama Everybody knows. Eftersom filmen utspelar sig i Madrids lantliga utkanter, med såväl pittoreska vinodlingar som ingrodda konflikter, kan man väl snart kalla Farhadi för en ambulerande melodramatiker. Efter det internationella genombrottet med Nader och Simin – en separation, gjorde han Det förflutna i Frankrike. I sin förra film The salesman återvände han visserligen till Teheran, men på samma sätt som Det förflutna såg ut som en fransk film har Everybody knows en spansk palett. Kanske gör han film i Italien härnäst? Eller USA? Att Farhadi är en internationellt eftertraktad regissör är förstås roligt, men det säger väl också något om arbetsklimatet för iranska regissörer. Den andra regissören från Iran som konkurrerar om Guldpalmen, Jafar Panahi, har som bekant yrkesförbud och får inte lämna landet. Det har inte stoppat honom från att göra This is not a film, Closed curtain, Taxi Teheran och så nu Three faces. På presskonferensen uttryckte Farhadi sin solidaritet med Panahi, med förhoppningen att Iran skulle öppna sig mot omvärlden. Ironiskt nog hade Everybody knows världspremiär samma dag som Trump meddelade sitt beslut att lämna Iranavtalet och ge landets reaktionära isolationister vatten på sin kvarn.

Rafiki

Det är inte bara iranska filmskapare som har problem på hemmaplan. Regissören Wanuri Kahiu har mött motstånd i Kenya eftersom hennes film bryter mot så kallade kenyanska värderingar. På grund av den lesbiska kärlekshistorien har Rafiki, den första kenyanska filmen någonsin i Cannes, blivit förbjuden i Kenya. Intressant nog behandlar filmen också omgivningens fördomar och fördömanden mot homosexuell kärlek, som gör att Kena och Ziki inte vågar leva ut sin förälskelse. Prästen högläser ur bibeln, mamma pratar om demoner och vännerna ropar skällsord efter kvarterets enda bög. Till råga på allt är deras respektive pappor konkurrenter i ett kommande val, men smyckar inte direkt sina kampanjtåg med regnbågsflaggor. Samtidigt är Rafiki knappast någon helvetesskildring om hatbrott. Fasaderna må vara slitna men människorna på gatorna har moderiktiga kläder. Kahiu har själv pratat om att hon inte vill reproducera allvarsamma misärbilder, utan snarare påminna världen om att det finns hopp och livsglädje i Nairobi. Rafiki innehåller romantiska montage och en vågad oskuldsfullhet, som gör att berättelsen om Kena och Ziki känns som en upptäckt, även om den är gjord enligt mall 1A.

Wildlife

Wildlife är den första Richard Ford-romanen som blir film. Tankarna går till den första – och hittills enda – Richard Yates-romanen som blivit film, det vill säga Revolutionary road. Bägge filmerna utspelar sig kring 1960 och handlar om ett äkta par som vantrivs i villa. Till skillnad från i Revolutionary road har makarna i Wildlife redan ett tonårsbarn när vi kommer in i handlingarna, trots att de bara är drygt 30 år gamla. Föräldrarnas fatala hantering av sina missade livschanser reflekteras i pojkens ansikte (Ed Oxenbould är verkligt bra i rollen, liksom Jake Gyllenhaal och Carey Mulligan som pappa och mamma). Upplägget är mindre grymt än i Andrej Zvjagintsevs Saknaden men man känner onekligen sorg för 14-årige Joe som blir vittne till såväl nakenchock som eldfängd hämnd. Skådespelaren Paul Dano regidebuterar, och har skrivit manuset tillsammans med Zoe Kazan, och resultatet är imponerande moget. Han har dessutom fått hjälp av värdefull assistans av fotografen Diego García, som tidigare bland annat stått bakom kameran på Neon bull och Cemetery of splendour, som fångar den själsliga ödsligheten i 1960-talets Montana. Men det är närbilderna, för att inte säga reaktionsbilderna, på Oxenbould som är filmens smärtpunkt.


Video

Birds of passage

Som ett resultat av protesterna i Cannes för 50 år sedan drog regissörsstyrda sidosektionen Quinzaine des réalisateurs igång nästföljande festival. Bakom årets öppningsfilm Birds of passage står Ciro Guerra, som häromåret gjorde Oscarsnominerade Embrace of the serpent, och Cristina Gallego.


RIP

Ermanno Olmi

Den italienske regissören Ermanno Olmi gick bort tidigare i veckan. För 40 år sedan tilldelades hans mästerverk Träskoträdet Guldpalmen i Cannes.


Artikel

Ali Abbasis Gräns och den svenska filmens internationella makeover

Gränsöverskridande fantasy med magstarka inslag. Jacob Lundström har sett Gräns på Cannes filmfestival.

Artikel

Förstör kvalitetsfilmen!

Sedan millennieskiftet har svenskens undertryckta förkärlek för amerikansk underhållningsfilm blommat ut på allvar. Jacob Lundström väntar med spänning på fler genretillskott och anser för övrigt att kvalitetsfilmen bör förstöras.

Annons

Tidigare FLM Weekend