fbpx
v.17

På 50-talet fick kvinnliga regissörer göra film på undantag

Vecka 17 2020 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Rätten att filma

Jacob Lundström om pionjärer innan auteurerna

I veckans Weekend skriver vi om alla svenska långfilmer från 1950-talet som hade en kvinnlig regissör. Det är visserligen ingen större operation, eftersom det bara handlar om två stycken, men nu har bägge hamnat på SF Anytime: Mimi Pollaks Rätten att älska och Barbro Bomans Det är aldrig för sent, som hade premiär i tät följd förvåren 1956. Den senare av filmerna utmärker sig eftersom Boman både skrev manus och regisserade långfilmsdebuten. Det var några år innan den kvinnliga auteuren blev ett efterfrågat fenomen i den mansdominerade filmvärlden på 1960-talet och Mai Zetterling kunde få gehör för sina regissörsdrömmar.

Med tanke på att den första svenska filmskolan inledde sin undervisning först 1964, krävdes mer informella ingångar bakom kameran. Det är ingen okvalificerad gissning att Pollak, Boman och Zetterling hade nytta av sina erfarenheter och kontakter som skådespelare. Inte för att filmskolan senare orsakade någon omedelbar våg av kvinnliga regissörer, men sju år efter examen kunde åtminstone icke-skådespelaren Marianne Ahrne långfilmsdebutera med Långt borta och nära (läs mer om den i vårnumret av FLM).

Men i gluggarna mellan långfilmerna finns en hel del annat att upptäcka, även på just 1950-talet. Innan fullängdaren hade till exempel Mimi Pollak regisserat två andra filmer, på uppdrag av Folkrörelsernas Filmorganisation och Kooperativa Förbundet, bland annat riktade till husmödrar.

Mmam

Mamma gör revolution (1950)

Dels 40-minutaren Mamma gör revolution från 1950, med manus av Elsa Appelquist baserat på hennes egen radiopjäs, som förstås är intressant i relation till modersporträtten i såväl Rätten att älska som Det är aldrig för sent. Dels den 50 minuter långa Malin går hem från 1953, som väl skulle kunna kallas coronarelevant: här flyr Naima Wifstrand från ovärdigheten på ålderdomshemmet tillbaka till sin stuga. Bägge filmerna finns att se på filmarkivet.se.

Pollak var kanske ingen auteur enligt 60-talsdefinition, och det blev bara en enda långfilm, men tillsammans utgör hennes filmtrio spännande smakprov på samtidens kvinnoporträtt. Eftersom de belyser både ofria villkor och viljan till självständighet, handlar de också indirekt om något annat: rätten att filma.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMDet är dåligt med bioaktivitet, men idag har Ellen Fiskes och Ellinor Hallins Scheme birds premiär. Se den förr eller senare.

Annons

Filmtips

Tre gånger strömning

Cela s'appelle l'aurore (1956)

Efter att Luis Buñuel lämnat Spanien under inbördeskriget levde han i USA, innan filmkarriären tog fart i Mexiko. Sex år efter Gatans desperados gjorde han sin första film i Europa sedan sedan 30-minutaren Land utan bröd från 1933. Nu finns den fransk-italienska produktionen Cela s’appelle l’auroreKino slang, som med sin karantänserie är ett cineastiskt vattenhål just nu, inklusive kringläsning om filmen.

Ingeborg Holm (1913)

Cinemateket har stängt igen men erbjuder i gengäld fyra strömmade filmer i samarbete med SF Studios. Först ut är Victor Sjöströms tidiga mästerverk med Hilda Borgström i titelrollen, en skådespelare som några år därpå medverkade i Körkarlen och långt senare hade en påtaglig närvaro i svensk film, inte minst genom Hasse Ekmans 40-talsfilmer. Senare i vår följer Valborgsmässoafton, Misshandlingen och För hennes skull.

Topp 3 (2019)

Varken animerat för vuxna eller romantiska komedier är direkt svenska paradgenrer – men Sofie Edvardssons och Simon Österhofs 45-minuterslånga Topp 3 är ett oemotståndligt undantag. Nu finns filmen, som fick en begränsad biopremiär och dessförinnan visats på SVT, tillgänglig för hemmabruk.


Jubileum

En kärlekshistoria (1970)

Nu är det 50 år sedan Roy Anderssons debutfilm hade biopremiär. När FLM 2012 ordnade en omröstning om de bästa svenska filmerna genom tiderna hamnade En kärlekshistoria på en fjärdeplats – och den innehåller fortfarande några av filmhistoriens starkaste scener ur en tonårsförälskelse. Som den här, till tonerna av Björn Isfälts ”The Bertil Theme”.


Instagram

Nyligen öppnade KB upp sitt tidningsarkiv – och det innehåller onekligen oväntade infallsvinklar på filmhistorien. Så här kunde det gå till 1923.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Så hamnade Barbro Bomans regidebut på fel sida om historien

Som en av Sveriges två kvinnliga regissörer på 1950-talet var Barbro Boman en pionjär, men hennes finstämda äktenskapsskildring tolkades som en vit flagg i könskampen. Den förtjänar att ses i nytt ljus, skriver Mikaela Kindblom om Det är aldrig för sent.

Artikel

Mimi Pollaks upplysningsfilm inget lysande genombrott

Hon var en firad skådespelare och etablerad regissör på Dramaten – men efter långfilmsdebuten tog Mimi Pollaks filmkarriär som regissör tvärt slut. Charlotte Wiberg har sett Rätten att älska.

Artikel

Kiarostamis unika trilogi är lika kärleksfull som intellektuell

Abbas Kiarostamis tre filmer om en by på den iranska landsbygden är på samma gång vindlande och lågmälda, med en blandning av melankoliska betraktelser och hoppingivande iakttagelser. Johannes Hagman har sett Koker-trilogin.

Artikel

Nej, Unorthodox är inte "hysteriskt" hyllad

På något sätt missar Joel Halldorf de gemenskaper som uppstår vid sidan av maktens centrum. Och utslitna kontorsarbetare som gillar Netflix har nog större problem än avsaknaden av religiositet, skriver Charlotte Wiberg.

Annons

Tidigare FLM Weekend