fbpx
v.15

Därför orsakar Lars von Triers nya film akut samtidsdepression

Vecka 15 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Mera Chytilová åt folket

Kaly Halkawt om en föregångsgestalt för dagens girlgaze-kreatörer

I dessa tider av #girlgaze-hajp – där det verkar räcka med att vara en kvinnlig avsändare bakom en bild för att verket ska vara avkodat från den manliga blicken – är det läge att blicka tillbaka på filmhistorien. För att inte glömma de feministiska pionjärer som inte bara var först med att inta vissa rum, utan också stod för nya konstnärliga visioner. 

Vera Chytilová är ett självklart namn i den feministiska filmhistorien. Hon var den tjeckiska filmvågens queen under 60-talet, vars mest hyllade film Tusenskönorna är en surrealistisk och absurd skildring av Marie 1 och Marie 2 som icke-ursäktande gör exakt som de vill, i en obegriplig värld.

Pytel blech (1962)

Pytel blech (1962)

Men om vi spolar tillbaka till 1962, fyra år innan Tusenskönorna, gjorde Chytilová Pytel blech (A bagful of fleas), en antikommunistisk girl gang-rulle på 43 minuter om flickor på ett internat. Filmen börjar med att den nya flickan Eva anländer. Genom hennes blick, som också är kamerans, orienteras vi i den tjeckoslovakiska flickdomens helvete och de ständiga, stora som små, erövringarna av frihet. Evas betraktelser blir till filmens berättande. Det är som att Eva är våra ögon och öron men också en del av fiktionen. Hon dansar oss mellan filmens värld och betraktarens – och Chytilová gullar inte med sina åskådare. Hon retas och flörtar, pekar långfinger ena stunden för att i nästa ruta visa flickdomens obotliga sår. Experimentlustan genomsyrar varje ruta. Det finns ett konstnärligt mod i Pytel blech som vittnar om en ung filmskapare som inte räds för att leka med filmens form.

Jag ser det här och undrar om Chytilová kan ses som en föregångsgestalt för dagens girlgaze-kreatörer? Oavsett vilket är min förhoppning är att framtida filmskapare som vill rubba invanda manliga blickmönster arbetar lika visionärt som Chytilová.

Pytel blech ingår tillsammans med fyra andra filmer i en Vera Chytilová-retro på Draken film.

Kaly Halkawt

Filmvetare.

Annons

Premiär

Mid90s

Fakta

  • Regi: Jonah Hill
  • Medverkande: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-kel Smith
  • Speltid: 85 minuter

Mid90s är skådespelaren Jonah Hills debut som regissör, och det är en nostalgisk skildring av att växa upp i Los Angeles under nittiotalet, med stort fokus på stämning och miljö. Tidsmarkörer levereras på löpande band: allt från att Big L dundrar fram ur bergsprängarna vid skateparker till hyrfilm från Blockbuster.

4:3-formatet, som jag antar avser att ge filmen ett tidstypiskt utseende, får Mid90s att likna något ur Instagram-stories. Det är ett stilistiskt beslut som för tankarna till den kanadensiska regissören Xavier Dolans sentimentalt överspända Mommy, en film som satte en ny tidigare oanad ribba för hur stort fokus en film kan lägga på yta framför innehåll. Riktigt lika illa är det inte i Mid90s fall. Det är en film som faktiskt lyckas med att skapa en både vacker och relativt övertygande fernissa, men det är trots det kompetenta hantverket något som skevar. Filmen innehåller alldeles för många idéer och uppslag, den har alldeles för stort behov av att visa sig känna till sitt ämne. Vi tvivlar inte på att Jonah Hill tagit intryck av epoken, men i längden blir detta rörigt.

När man betraktar en epok i backspegeln blir ett naturligt fokus de mest framträdande stilistiska egenheterna. Nittiotalet är för närvarande ett av vår samtids mest påträngande spöken. Det anordnas festivaler med artister som Aqua och Laila K, och där folk klär sig som man nu i backspegeln ansågs klä sig för ungefär tjugo år sedan, med särskilt fokus på ett naivt förhållningssätt till varumärken som Coca-Cola, Microsoft och Nintendo. Det är som om Gregg Arakis Teen Apocalypse-trilogi helt plötsligt skulle få kött och blod och börja anordna nostalgifestivaler. Det är på sätt och vis charmigt, men det är framför allt trendkänsligt. Det lämnar en något fadd (och förvirrande) smak i munnen. När ska vi som var barn eller ungdomar under nittiotalet växa upp? Kommer vi någonsin komma ifrån detta amerikaniserade monstrum, denna epok som stöptes i värderingar från generation X, MTV och en accelererad senkapitalism? Jag kan inte skaka av mig känslan att Mid90s är en för vår tid mycket typisk kulturell produkt. Det är ett kärleksbrev, ett snyftande sådant, där tårarna ibland stänker ner pappersarket, blöter upp bläcket och gör det svårt att förstå vad avsikten är. En fin yta är det i varje fall, men inte så mycket mer än så.

Oscar Westerholm


Trailer

Käre John (1964)

När Agnès Varda besökte Sverige sommaren 1965 inför inspelningen av svensk-franska samproduktionen Varelserna, tittade hon också på en del svensk film – hon gillade Bo Widerbergs Kärlek 65 men dissade Lars-Magnus Lindgrens Käre John. Hon fick medhåll från Aftonbladets filmkritiker Jurgen Schildt som kallade Lindgrens manus ”det bökigaste som på åratal passerat en svensk filmateljé: säng, återblick, säng, återblick”. Det hindrade inte Käre John från att bli svensk films dittills största exportframgång som Oscarsnominerades och utsågs till en av årets bästa filmer i New York Times. I höst släpps den på dvd.


Evenemangstips

Instagram

Det finns bara en Max. Tur att han kommer i så många olika skepnader. I veckan fyllde han 90!

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Lars von Trier positionerar sig mot de förväntade reaktionerna

Den danske provokatören har gjort ännu en film om konstnärligt skapande men verkar mest brydd om sin identitet som arthousefilmens bad boy. Rebecka Kärde blir samtidsdeprimerad av The house that Jack built.

Artikel

Olivier Assayas fångar litteraturvärldens ålderskris i Mellan raderna

Olivier Assayas sätter fingret på en samtida fruktan inför att virra bort sig i en alltmer trasslig härva av halv-sanningar, fiktioner och lögner. Oscar Westerholm ser en träffsäker sexfars om digitalisering och andra våndor.

Artikel

Lino Brockas realistiska instinkt förändrade den filippinska filmen

När Ferdinand Marcos införde krigslagar i Filippinerna 1972 bestämde sig Lino Brocka för att visa landet för vad det verkligen var. Anders Annikas skriver om klasskildringen Manila in the claws of light från 1975, som nyligen gavs ut i restaurerat skick.

Annons

Tidigare FLM Weekend