fbpx
v.13

Därför har kvartersbiografen en framtid bortom coronakrisen

Vecka 13 2020 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Egensinniga anteckningar

Jacob Lundström om ännu en filmkritisk kris

I slutet av februari avgick hela redaktionen på Cahiers du cinéma i protest mot sina nya ägare, som låtit hälsa att tidskriften borde närma sig istället för fjärma sig från den lokala filmbranschen. Ett rätt pikant önskemål med tanke på att Cahiers du cinéma på 50-talet blev känd för sin kritik mot den franska filmindustrins prestigetråkiga ateljéproduktioner (”tradition de qualité”, som Truffaut kallade det). Som filmtidskrift har den ända sedan begynnelsen 1951 inte bara haft ambitionen att bevaka filmvärlden, utan också att förändra den. När det begav sig öppna redaktionen dörrarna mot gatan när de stormade igång franska nya vågen, genom skribenter tillika regissörer som Godard, Truffaut och Chabrol.

Cahiers du cinéma är tidskriften som mer än någon annan förknippas med cinefili, och en romantiskt tillbakablickande men knappast lättflörtad åskådartyp, som växte fram med hjälp av Paris reprisbiografer på 1950-talet. Tidskriften lanserade auteuren som begrepp och upphöjde Hollywoodregissörer som Howard Hawks till konstnärer snarare än kuggar i filmfabrikens hjul. (Den som vill läsa mer om tidskriftens historia rekommenderas Emilie Bickertons A short history of Cahiers du cinéma.) Därför känns det onekligen följdriktigt att redaktionens februarinummer hade Martin Scorsese på omslaget.

Cahiers du cinéma.

Februarinumret av Cahiers du cinéma.

Gamla meriter? Jo, visst är Cahiers du cinéma en cinefil 1900-talsinstitution, som försöker bevara sin röst i ett förändrat medielandskap. Samtidigt är det berömvärt att medarbetarna vill slå vakt om tidskriftens egensinnighet och självständighet.

I ett gemensamt uttalande understryker de betydelsen av redaktionellt oberoende och pekar på att flera filmproducenter ingår i det nya ägarkonsortiet. Självklart finns det intressekonflikter och legitimitetsproblem när producenter, distributörer eller biografägare befattar sig med filmkritik.

För några år sedan läste jag en intervju med chefredaktören Stéphane Delorme, som bland annat pratade om att premiera filmer som kan väcka starka känslor, snarare än filmskapare som à la Haneke försöker domptera sin publik. Med udden riktad mot samtidens besatthet av berättelser, tycktes han sammanfatta sitt filmideal i en uppskattande formulering om Leos Carax Holy motors: ”It’s a world, not a narrative.” Visst blir filmvärlden kännbart mindre utan någon som för tänkande anteckningar om filmkonsten.

Här förklarar Delorme att aprilnumret blir redaktionens sista.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Nytt nummer!

Psykbryt

I vårnumret undersöker vi skräckblandad galenskap och vanlig psykisk ohälsa på vita duken – och i biografstolen.

Charlotte Wiberg skriver om psykvårdsskildringar i svensk spelfilm, Jacob Lundström tittar närmare på traumatiska filmupplevelser, Sanjin Pejković återbesöker 100-årsjubilerande Dr. Caligaris kabinett, Olga Ruin har sett Psykos i Stockholm, Johannes Hagman undersöker om Hollywoods drömförhållande med psykoanalysen, Oscar Westerholm skriver depressionens filmhistoria, med mycket mera.

Dessutom: Jason Meredith skriver om Cannibal Holocaust, Mikaela Kindblom om Charter, Kim Ekberg om Little Joe, Sanjin Pejković om Till min dotter!

Medföljer gör Sebastian Larsmos affischtolkning av Robert Wienes Dr. Caligaris kabinett från 1920 (30×42 cm).

Ett år med FLM – inklusive fyra exklusiva filmaffischer – för bara 249 kronor.

Swisha 249 kr till 123 464 04 62 för att teckna årsprenumeration. Eller gör din beställning på shop.flm.nu.


Filmtips

Tre gånger strömning

Porträtt av en kvinna i brand (2019)

Nu går det att strömma en av fjolårets absoluta filmhöjdpunkter. Istället för påhängande handkamera och babbel i mun på varandra bjuder Céline Sciammas film på exakta vinklar, tydlig komposition och rörelser som verkar millimeteranpassade. Porträtt av en kvinna i brand är ett fint exempel på fiktionsfilmens oändliga möjligheter till konst. Läs Jo Widerbergs recension. Läs också Kaly Halkawts intervju med regissören.

Medan porten var stängd (1946)

SF Anytime har den senaste tiden grävt i den svenska filmhistorien och släppt en rad filmer som tidigare bara har funnits tillgängliga i dvd-format eller inte alls (till exempel Janne Halldoffs Myten från 1966). I urvalet ingår en rad filmer av Hasse Ekman, bland annat en av hans allra bästa: Medan porten var stängd från 1946. Läs också Per Vesterlunds recension av Fredrik Gustafssons bok om regissören.

Judy (2019)

Barnstjärnan Judy Garlands liv blottar onekligen drömfabrikens sjaskiga baksidor. Frågan är om Judy är en vältajmad post-metoo-film, som visar att förtrycket bakom Hollywoods kulisser har långa anor. Eller är det en grotesk teater där en människas missöden tillåts överskugga hennes konstnärskap? Se filmen och läs Mikaela Kindbloms recension.


Film

The last movie blev Hoppers fall

På måndag släpps det mytomspunna fiaskot The last movie från 1971 på vod. Tobias Rydén Sjöstrand skriver om filmen som beseglade Dennis Hoppers öde som regissör.

Efter succén med Easy Rider fick Dennis Hopper fria händer att filma sitt drömprojekt The last movie om hur inspelningen av en westernfilm i en peruviansk by influerar invånarna till att rekonstruera scener ur den med riktigt våld och kameror tillverkade av pinnar. The last movie var New Hollywood-erans mest ökända fiasko innan Heaven’s gate. Universal hade struntat i alla varningar om Hoppers oberäkneliga beteende – de ville se en ny Easy rider och gav honom en miljon dollar till förfogande.

Klippningen av filmen förlades till ett hus i Taos, New Mexico. På plats fanns dokumentärfilmarna L.M. Kit Carson och Lawrence Schiller för att dokumentera den galne konstnären. The American dreamer handlar ganska lite om The last movie. Vi får se Hopper hänga i klipprummet med en grogg i handen och beklaga sig över alla darlings han måste döda – det skulle ta ett år av destruktivt experimenterande med klippsaxen för att få ned 40 timmars material till en två timmars film. Carson och Schiller fokuserar mer på hans självupptagenhet och dekadenta leverne. Det är orgier i badkaret, orgier i sängen, han klär av sig naken på en öppen gata i Los Alamos och stirrar ogenerat på en kvinnlig besökares bröst när hon pratar om konsten på väggarna.

De Hopperska hugskotten duggar tätt från hans onelinerkäft. Han resonerar kring sin sexualitet med dödsallvarlig ton: ”I’d rather give head to a woman than fuck her… I think like a lesbian.” Det är ömsom underhållande, ömsom tröttsamt, ibland smått obehagligt, som när Hoppers berättelse om ett besök hos Charles Manson ringer varningsklockor om det sektartade liv han själv snuddar vid, men ständigt fascinerande när vi vet att det kameran visar är hans karriärs sammanbrott.

Efter The last movie var Dennis Hoppers tid som Hollywoods hetaste auteur över. ”I could become Orson Welles, the poor bastard”, säger han vid ett tillfälle. Han visste inte hur rätt han skulle få. Båda hade brutit ny filmmark med sin första film som regissör, och aldrig fått branschens upprättelse efter sin andra. Om Easy rider var hans Citizen Kane, så skulle The last movie bli hans De magnifika Ambersons. Det skulle dröja närmare tio år innan Dennis Hopper regisserade en ny film.

Se The American dreamer här.


Trailer

Höjdhopparn (1981)

Med tanke på att Lars Molin var en av våra mest folkkära tv-berättare lockade hans långfilmer påfallande få besökare till biograferna. Kalle Lind försöker reda ut varför i sin text om långfilmsdebuten Bomsalva från 1978. Lars Molins uppföljande försök, Höjdhopparn från 1981, släpps på dvd den 15 april.


Artikel

Därför kommer kvartersbiografen att överleva

Varför ska folk återvända till biograferna när strömningstjänsterna ständigt uppdaterar sitt utbud? Olle Agebro, styrelseordförande för Fyrisbiografen i Uppsala, förklarar varför filmkärlek är en mer hållbar investering än 4DX-stolar.

Artikel

Stuart Gordon lämnar efter sig ett perverst men fantastiskt filmarv

Den amerikanske regissören bakom filmer som Re‑Animator och From beyond har dött. Oscar Westerholm minns en kultfigur som kanaliserade en stark ömhet till skräckgenren.

Artikel

Blattarna som byggde Sverige mer intressant än titeln skvallrar om

Okända människor som utgjort den tysta majoriteten av arbetskraftsinvandrare i Sverige lyfts sällan fram. TV4:s Blattarna som byggde Sverige är inget undantag. Trots kändisfokus är serien mer nyanserad än befarat, skriver Sanjin Pejković.

Artikel

In kommer Stelios från den svenska filmhistorien

Knappt sju tusen biobesökare när det begav sig, inte visad på tv sedan 1975 och ingen dvd-utgåva. Nu är det dags att återupptäcka Jag heter Stelios. Leonidas Aretakis pratar med Theodor Kallifatides om en svenskgrekisk pärla.

Annons

Tidigare FLM Weekend