fbpx
v.13

Agnès Varda (1928-2019)

Vecka 13 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

I väntan på Varda

Jacob Lundström om den digitala eftersläpningen.

Efter beskedet om Agnès Vardas död började först bilderna dominera flödet. Tack vare sin älskvärda uppenbarelse, och karaktäristiska frisyr förstås, har Varda de senaste åren blivit en av filmelitens mest populära selfiesällskap. När hon för första gången Oscarsnominerades häromåret turnerade hennes konstnärliga kompanjon J.R. med en pappversion av den franska filmveteranen, som florerade flitigt i sociala medier tillsammans med blandat Hollywoodfolk. På filmfestivalen i Cannes ifjol, trängdes filmstjärnorna i festivalpalatset för att ta en bild med henne.

Cotillard och Varda, Cannes 2018.

Cotillard och Varda, Cannes 2018.

Trots att Vardas ansenliga filmografi är rik och varierad, dröjde det ganska länge innan hon definitivt blev ett slags kultfigur, en levande filmhistorisk legend. På Facebook påminner filmkritikern Karoline Eriksson om att hennes dokumentärer aldrig blivit utvalda till huvudtävlingen i Cannes. När Efterskörd skulle visas på festivalen 2000 fick hon veta att dokumentärer inte är aktuella för huvudtävlingen – bara för att året därpå se samma improviserade regel brytas när Michael Moores Bowling for Columbine ingick i startfältet. Även Faces, places visades för övrigt utom tävlan 2017.

Agnès stränder (2008)

Agnès stränder (2008)

Efter bilderna kom frågorna: Var kan jag se Vardas filmer? Med ett stegrande antal frågetecken, efter det resultatlösa jagandet på diverse strömningstjänster. Svaret är att Faces, places och Agnès stränder från 2008 är de enda av hennes filmer som finns tillgängliga i Sverige. Jag skrev om detta filmkulturella fattigdomsbevis när Faces, places hade premiär. (Den som söker sig bortom vod-utbudet kan ändå hitta en del annat, som det omistliga dokumentet Black Panther från 1968.)

Vardas samtliga filmer var knappast stapelvaror i videobutikerna när det begav sig heller, men det vittnar ändå om den digitala eftersläpningen som drabbar somliga (rättare sagt de flesta) regissörer när den filmhistoriska upptäckarlusten flyttar ut på nätet. Därför var det extra glädjande att distributören Nonstop samtidigt meddelade att åtminstone Vardas 60-talsklassiker Cléo från 5 till 7 från 1962 och Min lycka från 1965 äntligen är på gång.

Till dess – läs i veckans Weekend om hennes filmiska farväl Agnès by Varda och se fram emot premiären nästa vecka.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Artikel

Agnès Varda tar farväl med en film som skapar längtan efter mer

I sin allra sista film pratar Agnès Varda om hur man gör för att dröja sig kvar. Calle Wahlström har sett ett filmiskt farväl som visar varför Vardas nyfikenhet på världen är så värd att hållas levande.

Artikel

Agnès Varda gav egna svar på dokumentärgenrens frågor

Trots att Documenteur inte är någon dokumentärfilm, belyser den en viktig möjlighet för filmberättelser som tar sin utgångspunkt i faktiska möten, minnen och platser. Malin Wahlberg om Agnès Vardas originella pärla från 1981.

Artikel

Agnès Varda gör livet på landet rättvisa i Faces, places

Agnès Varda och JR sprider glädje med dokumentären Faces, places om människor som fallit i medial glömska. Jacob Lundström hoppas på samma synliggörande och återupprättelse av Vardas eget konstnärskap.

Artikel

Vi måste se filmer för vad de är och inte för de politiska slagträn vi önskar de varit

Kritiker som menar att SVT-porträttet av Mattias Karlsson bidrar till normaliseringen av SD missar att det handlar om en dokumentärfilm – inte ett inslag i Agenda. Dokumentärgenren kan inte reduceras till den granskande journalistikens förlängda arm, skriver Sanjin Pejkovic.

Artikel

Selma Vilhunen fångar tonårens tvära kast mellan ångest och eufori

Selma Vilhunen har blivit specialist på att utforska ungdomens känslostormande gråzoner – i bioaktuella Stupid young heart närmar hon sig både tonårsgraviditet och högerextremism. Kaly Halkawt träffade regissören och hennes huvudrollsinnehavare Jere Ristseppä på Buff i Malmö.

Artikel

Willem Dafoe är fantastisk i rörigt Van Gogh-porträtt

Förhoppningarna om att helheten ska blottlägga en mer sofistikerad konstruktion infrias aldrig. Oscar Westerholm har sett Julian Schnabels Vid evighetens port.

Annons

Tidigare FLM Weekend