fbpx
v.12

Jordan Peele öppnar dörrarna till nya skräcklandskap i Us

Vecka 12 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Jorden som ärvdes

Jacob Lundström om vita fläckar på den svenska filmkartan

Konflikten mellan stad och land skär genom den svenska filmhistorien. I avhandlingen Jorden är vår arvedel analyserar Per Olov Qvist hur landsbygden skildrades i svensk film på 40- och 50-talet. Under den här perioden upplevde bygdefilmen sin storhetstid, även om den svenska filmens nationalgenre tappade mark mot slutet av 50-talet. Det var kanske inte konstigt om landsbygdsfilmens latenta framstegsskepsis, med Qvists formulering, fick det successivt svårare att vinna gehör under rekordåren. Efter filmreformen på 1960-talet fanns det inte heller samma utrymme för traditionell landsbygdstematik – det har trots allt aldrig varit kritikernas hjärtefråga.

Filmernas frågeställningar har hur som helst fortsatt att genljuda både i filmutbudet och samhällsdebatten.

Tankarna går till dagens diskussion om ”anywheres” och ”somewheres”, begrepp myntade av den brittiska journalisten David Goodhart. Medan den förra kategorin utgörs av människor som bekänner sig till individualismen, och kan känna sig hemma varsomhelst i moderniteten, består den senare kategorin av människor som snarare bejakar trygghet och tillhörighet. Det är framför allt utbildningsnivå som avgör vilken kategori människor hamnar i, menar Goodhart.

Till drömmarnas land (Victor Lindgren, 2019)

Till drömmarnas land (Victor Lindgren, 2019)

Här finns onekligen en god jordmån för motsättningar och populism, om man ska köpa Goodharts förenklade schema. Qvist skriver att produktionen historiskt har peakat i tider av social omvälvning. Innebär det att vi kan se fram emot alternativt bäva för en rural renässans på biograferna, nu när systemkollapsen är på allas läppar?

Landsbygdsskildringen har åtminstone tidigare fungerat som motbild till samhällsutvecklingen, och filmerna erbjuder traditionalism som svar på vantrivseln. Eller som Qvist formulerar det: ”en trygg värld som till sin existens vilar på rotfastheten vid den egna torvan.”

Säsong (John Skoog, 2019).

Säsong (John Skoog, 2019).

Nja, några av de mest spännande svenska filmerna visar på någonting annat. Visserligen vittnade Gabriela Pichlers Amatörer om att stad och land fortfarande är ett gångbart motsatspar, men det var knappast en traditionell landsbygdsfilm. Inte heller John Skoogs eller Victor Lindgrens filmer, som vi skriver om i det tryckfärska vårnumret, är skildringar av en hembygd som är sig själv nog, i ovälkomnande bemärkelse. Tvärtom är det filmer som följer människor med lust och skärpa att se landsbygden med nya ögon.

Just det – nya numret är klart! Beställ på shop.flm.nu.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMNu är Weekend tillbaka, efter uppehåll för vårnumrets deadline. Mycket nöje!

Nytt nummer!

Vår 2019

Tema: Nya vågen från bygden. Vi tittar närmare på den svenska filmgeografin – var utspelar sig egentligen svenska filmer? Vi har pratat med John Skoog, som snart långfilmsdebuterar med Säsong med skånska Kvidinge i fokus, samt med Victor Lindgren som har gjort bioaktuella Holmsundsfilmen Till drömmarnas land. Dessutom skriver Jenny Jansdotter om kvinnliga filmskapare från den värmländska landsbygden, Sanna Samuelsson har sett Raggarjävlar och Jacob Lundström undersöker filmkartans vita fläckar.

Dessutom: Rebecka Kärde deppar ur på von Trier, Kalle Lind om drogade rånarfilmen Lyftet, Charlotte Wiberg läser David Lynch, Sebastian Lindvall om Hollyweird-sagan Under the silver lake, Johannes Hagman om Birds of passage, Oscar Westerholm om Eric M. Nilsson, Sanjin Pejkovic om They shall not grow old, med mycket mera.

Numrets affisch: Michelle Eismann har affischtolkat Ulf Malmros Smala Sussie (30×42 cm).

Swisha 249 kr till 123 464 0462 för att teckna en prenumeration. Eller beställ på shop.flm.nu!


Detta har hänt

Hammer, Cannes, Cameron

RIP Barbara Hammer (1939-2019)

Förra veckan dog queerfilmsveteranen Barbara Hammer. Hon började sin bana redan på 1960-talet och har även besökt Sverige flera gånger om. Senast 2015 var hon på Akademin Valand och Konstfack i Stockholm. Läs intervjun som Ingrid Ryberg gjorde med henne 2010.

Cannesgissningar

Högsäsong för spekulationer om eventuella filmer på årets Cannesfestival. Lågoddsare: Quentin Tarantinos Once upon a time in Hollywood (bilden) – det var ju 25 år sedan Pulp fiction tog hem Guldpalmen. Fler möjliga filmer: Terrence Malicks Radegund, Kelly Reichardts First cow, Apichatpong Weerasethakuls Memoria, Jessica Hausners Little Joe och Corneliu Porumboius Canary Islands.

Under bioradarn

David Robert Mitchells Hollyweird-saga Under the silver lake, med Andrew Garfield och Riley Keough, har tyvärr ramlat bort från det svenska biokalendern och får istället vod-premiär den 13 maj. Läs Sebastian Lindvalls fina recension i vårnumret av FLM. Här pratar regissören om filmen i Little white lies.


Festival

Eighth grade

Fakta

  • Regi: Bo Burnham
  • Medverkande: Elsie Fisher, Emily Robinson, Josh Hamilton, Luke Prael, Jake Ryan, med flera.
  • Speltid: 93 minuter

Bo Burnham, komikern som först blev berömd för roliga gitarrsånger på Youtube, visar sig vara en av nittiotalisternas mest lovande filmskapare. Om Sofia Coppolas regidebut Virgin suicides föll över oss som ett stjärnfall med en helt egen känsla för tonårens oändliga längtan, så lär Burnhams regidebut Eighth grade bli ihågkommen för sin autentiska chockverkan – i en samtid där coming-of-age-genren mest består av trettioåriga skådisar som spelar femtonåringar eller ska lösa mord eller rädda världen från demoner.

Eighth grade är den där bitterljuva, varma och pinsamma tonårsfilmen som i alla fall jag har längtat efter. Här får vi följa fjortonåriga Kayla hennes sista vecka på högstadiet. Om det finns femtio nyanser av utanförskap i högstadiet representerar Kayla den som inte direkt är mobbad, men mest rör sig i skolkorridorens marginaler, som en förbisedd och tystlåten ensamvarg. Men Kayla är inget offer – på sociala medier ger hon skenet av att vara självsäker tjej med en peppig självkänsla. Hon lägger upp tutorials på Youtube där hon ger tips och råd under rubriker som ”våga vara modig” och ”att vara sig själv” som knappt har några views. Det är nästan bara hennes pappa som kollar. I badrummet har hon hängt upp post-it-lappar med uppmuntrande citat som ”dream big” och ”don’t forget your sexy-cute smile ;)” och i sin hemliga dagbok önskar hon sig mest av allt en bästis.

Såhär mycket filmiskt tonårs-cringe var det länge sedan jag såg, samtidigt som filmen aldrig viker från hennes sida, eller exploaterar hennes relativa utsatthet.

Skådespeleriet är avväpnande och förbluffande, förmodligen beror det just på att skådespelarna för ovanlighetens skull befinner sig i samma ålder som sina rollfigurer. Filmen är full av fjortonåringar som mumlar istället för att prata, försöker hitta rätt hållning i outvecklade kroppar samtidigt som en allmän känsla av pinsamhet och irritation gentemot vuxenvärlden är det enda självklara. Såhär mycket filmiskt tonårs-
cringe var det länge sedan jag såg, samtidigt som filmen aldrig viker från hennes sida, eller exploaterar hennes relativa utsatthet.

Hade Eighth grade varit mer barsk hade den riskerat att bli en film som moraliserar ungdomens nyliberala besatthet av selfcare för att försäkra alla på sociala medier om ens fabulösa tillvaro. Men istället för att inta ett ovanifrånperspektiv, eller ett distanserat betraktande, vågar sig Burnham på ett mer känslomässigt berättande – på Kaylas egna villkor.

Kaly Halkawt

Eighth grade har Sverigepremiär på Buff i Malmö som invigs i helgen. Festivalen visar även Firecrackers som tilldelades Bronshästen på Stockholms filmfestival i höstas – läs Kaly Halkawts intervju med regissören Jasmin Mozaffari.


Trailer

Midsommar

I svenska katastroffilmen Den blomstertid nu kommer fick majstången utgöra symbolen för den rurala idyllen, i rakt nedstigande led från Anders Zorns målning Midsommardans. På filmaffischen vajade stången i ett hav av eld och rök. Det mystiska hotet, som sabbade midsommarfirandet, kom utifrån.

När majstången intar en central position på filmaffischen till Hereditary-regissören Ari Asters kommande film Midsommar, är den snarare ett illvarslande omen, den blomstrande sommarängen och molnfria himlen till trots. Midsommar kommer att handla om en idyllisk Sverigesemester som spårar ur i hedniska våldsamheter. Hotet är med andra ord i högsta grad hemodlat.

Så sent som ifjol hade också den brittiska skräckfilmen The ritual Netflixpremiär, där fyra turister stöter på problem från en skräckinjagande kult när de besöker Sareks nationalpark.

Utländska produktioner som exploaterar våra förkristna traditioner är kanske ännu ingen fullt etablerad filmtrend, men Midsommar och The ritual har åtminstone en sak gemensamt: ingen av filmerna har spelats in i Sverige. Hälsingeskildringen Midsommar spelades in i Ungern och Lapplandsfilmen The ritual i Rumänien.


Evenemangstips
  • 28 mar

    Gösta Werner @ Filmhuset

    Gösta Werner, som dog 101 år gammal 2009, kunde kalla sig många olika saker med prefixet film-; filmkritiker, filmhistoriker, filmregissör, filmdoktor… Det vill säga, han skrev den första svenska doktorsavhandlingen i filmvetenskap. Mauritz Stiller och hans filmer 1912–1916 hette den, och publicerades 1969.

    Nu har Werner själv blivit föremål för en avhandling signerad Emil Stjernholm, vid Lunds universitet. Gösta Werner och filmen som konst och propaganda handlar bland annat just om hur filmen blev ett akademiskt ämne, efter att den svenska filmkulturen hade institutionaliserats på 1960-talet genom Svenska Filminstitutet. Men långt innan Stockholms universitet öppnade sina portar för filmvetenskapen hade det förstås förekommit kvalificerade samtal och kunskapsproduktion om film i Sverige – och i dessa sammanhang var Gösta Werner en nyckelfigur.

    Som filmskapare tillhör han knappast de mest betydande, även om han gjorde ett par långfilmer, desto fler beställningsfilmer, och några uppmärksammade kortfilmer som Midvinterblot och Att döda ett barn. Pikant nog gick Werners väg in i filmbranschen via det tyska produktionsbolaget Ufa, som kontrollerades av Goebbels. Det är ett av flera spännande spår i Stjernholms studie, som genom den mångsidige Werners verksamheter kan ge en djupare inblick i samtidens filmpolitik.

    Avhandlingen ingår i serien Mediehistoriskt arkiv, som med jämna mellanrum publicerar värdefulla – och ofta generöst utformade – böcker om svensk filmkultur. Häromåret till exempel Lars Diurlins ögonöppnande avhandling Filmreformens förste avantgardist om Peter Kylberg.

    Gösta Werner och filmen som konst och propaganda är ännu en bit i pusslet om den svenska 1900-talsfimen – bortom närsynt filmanalys och auteurstudier.

    Nästa vecka visar Cinemateket i Stockholm Gösta Werners Gatan samt Midvinterblot och biblioteket på Filmhuset bjuder in till samtal med Emil Stjernholm. Läs mer här.


Artikel

Spegelskräck som hotar tutta eld på duken i Jordan Peeles Us

Get out-regissören har lämnat klaustrofobin bakom sig och omfamnat en mera expansiv intrig. Med all sannolikhet är Us en av årets bästa skräckfilmer, skriver Oscar Westerholm.

Artikel

Jacques Rancières filosofi lägger sig som ett tjockt lager damm över filmupplevelsen

Filmupplevelsen diskuteras i termer av begär men översätts till en abstrakt jargong. Charlotte Wiberg har läst essäsamlingen Filmens spelrum, som tyvärr lider av filmteorins sedvanliga sjuka.

Artikel

Jacques Audiard dammar av västernmannen i The Sisters brothers

Den franske regissören försöker pröva ny mark i sin första engelskspråkiga produktion. Calle Wahlström ser en stilsäker film som inte riktigt löper linan ut.

Annons

Tidigare FLM Weekend