fbpx

Recension: Menus-Plaisirs – Les Troisgros

Menus-Plaisirs – Les Troisgros (2023)

Frederick Wiseman är tillbaka med en fyra timmar lång film om fine dining. Har den politiske filmskaparen velat pensionera sig på den franska landsbygden eller döljer sig en kritisk underton bakom de bildsköna råvarorna? Johannes Hagman har sett Menus-Plaisirs – Les Troisgros.

Rapport #5 från Göteborgs filmfestival: Essential truths of the lake

Essential truths of the lake (2023)

Av 13 intagna festivalfilmer klockar sju in på mer än 2,5 timme. Johannes Hagman har suttit igenom Lav Diaz senaste epos Essential truths of the lake och sveps med av regissörens orgiastiska kritik av den filipinska regimen men börjar samtidigt ana faran i en filmskapare som blivit alltför bekväm i sitt eget idiom.

Stockholms filmfestival: The delinquents

The delinquents (2023)

The delinquents ställer relationen mellan arbete, pengar och tid i centrum. Johannes Hagman låter sig imponeras av Rodrigo Morenos snirkliga nytolkning av den äldre argentinska noirfilmen Hardly a criminal . 

Master gardener

Master gardener (2023)

Inte mycket är nytt i Paul Schraders universum när han nu byter pokerbordet mot trädgårdslandet. Master Gardener har svårt att hitta tonen, men regissörens pretentiösa skildringar av samhällets undersida behåller ändå något av sin enigmatiska dragningskraft, skriver Johannes Hagman.

Palestinska örtplockare gör motstånd i Foragers

Foragers (2022)

I Jumana Mannas Foragers berättas om en vardag där matkulturens örter måste bytas och säljas illegalt, vilket samtidigt skapar en förutsättning för möten och samtal om livets alla beståndsdelar. Johannes Hagman har sett den på Tempo dokumentärfestival.

I No bears fortsätter Panahi irritera den iranska regimen

No bears (2022)

No bears har en komplicerad intrig men rör sig ledigt mellan berättarlagren med stor tillit till publiken. Än en gång har Jafar Panahi lyckats använda sitt eget yrkesförbud som språngbräda för att skärskåda dagens Iran, skriver Johannes Hagman.