fbpx

Recension: The holdovers

The holdovers (2023)

Vänskapen mellan den osannolika trion, som katalyseras av juletiderna, hade kunnat bli en alltför blödig affär. Men Payne åtar sig berättelsen med en livsbejakande ömhet som aldrig känns forcerad eller ansträngd, även om ett noggrant applicerat mått av schmaltz smugits med.

Vitt brus är en bedrift långt utanför Baumbachs komfortzon

Vitt brus (Noah Baumbach, 2022)

Länge har Don DeLillos verk bedömts som ofilmbara av Hollywood. På grund av konsumtionskritiken eller den komplicerade strukturen? Att det är just Noah Baumbach som lyckas är en imponerande genrebragd, skriver Calle Wahlström.

Väggarna kan tala i nya Chelsea Hotel-dokumentären

Dreaming walls (2021)

I Dreaming walls håller det mytomspunna Chelsea Hotel på att försvinna – för att bli ett boutiquehotell. Den bioaktuella dokumentären följer hotellets sista hyresgäster i byggkaoset och bråten av 1900-talets amerikanska kulturhistoria. Calle Wahlström har sett den.

Who killed the KLF? är ett underhållande stycke popobduktion

Who killed the KLF? (Chris Atkins, 2021)

Drummond och Cauty får berätta om det oberäkneliga bandets uppgång och fall i Chris Atkins dokumentär. Trots duons upproriska inställning till musikindustrin framgår det att The KLF tillskrev sin popmusik ett konstnärligt värde, menar Calle Wahlström som har sett filmen.

Långt men lyhört om en av filmmusikens största i Ennio

Ennio: the master (2021)

Ennio djupdyker i en karriär som rymmer över 500 soundtracks och har man bara tålamod med slentrianmässiga kändisintervjuer är dokumentären ett utmärkt porträtt av en av filmhistoriens mesta och bästa kompositörer. Calle Wahlström har sett den.