Det som brukar kallas filmhistoriens allra första bild föreställer en fabriksport som öppnas, varpå arbetarna beslutsamt skyndar hemåt. Bröderna Lumières film säger ingenting om vad som tillverkas inne på fabriken eller hur arbetarna har det på jobbet. Allt sägs egentligen redan i den svenska titeln: Arbetarna lämnar fabriken. Det är en film om att äntligen gå hem.

I filmarkivistiska dokumentären Arbeiter verlassen die fabrik närmar sig regissören Harun Farocki fabriksportarna som filmhistoriskt motiv. Han börjar just med att visa när fabrikörerna Lumière filmade sina anställda på hemgång. Sedan får vi se hur arbetare går hemåt i en filmhistorisk kavalkad som utöver en mängd nyhets- och informationsfilmer bland annat innefattar Langs Urladdning, Antonionis Den röda öknen och Pasolinis Snyltaren. Staplade på varandra bildar scenerna en flodvåg av människor som aldrig slutar skynda bort från maskinerna. Farocki menar att den glädje med vilken filmen återkommer till fabriksportarna påminner om den entusiasm med vilken ett barn upprepar det första ordet hon lär sig. Fast i hundra år. Sedd i det här perspektivet blir filmhistorien en lovsång till att sluta jobbet, och lika upptagen som filmen har varit vid arbetsplatsernas utgångar, lika ointresserad har den varit av vad som försiggår där inne.

I dagens arbetsliv har många flyttat från det industriella löpbandet till tjänsteekonomins kompresser, stekbord och ean-läsare, men filmkamerornas ointresse har förblivit konstant.

Farocki intresserar sig för den industriella epokens fabriker. I dagens arbetsliv har många flyttat från det industriella löpbandet till tjänsteekonomins kompresser, stekbord och ean-läsare, men filmkamerornas ointresse har förblivit konstant. Johan Klings Darling, där försagda Michael Segerströms träffar Michelle Meadows Stureplansbrud i McDonalds fettosiga slammer, är en film som nyanserat skildrar både arbetsuppgifternas monotoni och hur ojämlika maktrelationer förgiftar arbetsplatsens kollegiala gemenskap, men samtidigt de undantag där hamburgervändarna ändå lyckas skapa små zoner av solidarisk samhörighet. Men Darling är ett undantag. Hur mycket än regeringen tjatar om arbetslinjen verkar inte filmarna lyssna.

När LO bildades 1898 var en av målsättningarna att arbetarnas dygn skulle bestå av åtta timmar arbete, åtta timmar fritid och åtta timmar sömn. Redan 1919 nåddes målet (även om svenskarna fortsatte att arbeta på lördagar till 1971), och sedan dess har de svenska löntagarnas liv organiserats enligt denna modell.

Men den svenska filmen återspeglar inte det arbetande folkets tredelade liv. Att få filmare fördjupar sig i de drömlösa delarna av sömnens åtta timmar framstår som rimligt för alla som sett Andy Warhols Sleep (som går ut på att vännen John Giorno helt sonika sover i 320 minuter) men mer svårförklarligt är att så lite intresse ägnas åt arbetslivet. Vi arbetar – minst – hälften av våra vakna timmar. På jobbet möter vi utmaningar och besvikelser. Vi lär känna vänner och fiender. Arbetet är helt centralt för vår identitet och självförståelse: många bemöter frågan “vem är du?” med en upplysning om aktuell arbetsgivare. Det borde alltså inte vara omöjligt att göra intressanta filmer som utspelar sig på jobbet. Men det görs inte. Väldigt få svenska filmer hittar sina viktigaste relationer och konflikter på arbetsplatsen.

På vita duken är det påfallande ofta kväll, helg och sommarmånad, och påfallande sällan skiftbyte, avdelningsmöte eller elvakaffe.

Det är knappast en slump att folkkära filmserier som Sällskapsresan och Vi hade i alla fall tur med vädret har själva ledigheten som utgångspunkt. Vår identitet som semestrande svenskar är noga skärskådad. På vita duken är det påfallande ofta kväll, helg och sommarmånad, och påfallande sällan skiftbyte, avdelningsmöte eller elvakaffe.

I somras blev boken Det onödiga arbetet, sociologen Roland Paulsens uppgörelse med arbetssamhället, omdebatterad på kultur- och ledarsidor. I en arbetshistorisk utläggning beskriver Paulsen hur vi under antiken såg arbete som ett straff, under industrialismen som en plikt, och idag som en rättighet som ska tillfredsställas av politiska arbetsmarknadsåtgärder. Tidigare arbetade vi för att skapa tillväxt, idag är vi måna om tillväxten eftersom den skapar arbete. I somras gick arbetslösa ungdomar, utkommenderade av Arbetsförmedlingen, runt på Almedalsveckan med t-shirts med texten “I love jobb”. Även om effektivitetsökningar har resulterat i att en arbetare idag klarar av sysslor som på 30-talet uppehöll fem personer har konsekvensen inte blivit att vi arbetar fem gånger mindre. Vi jobbar istället mer och mer, trots att att det enligt Poulsen egentligen inte behövs. Han menar att paradoxen får sin lösning genom att breda lager av arbetsstyrkan tillåts maska på jobbet. När arbetsuppgifterna inte räcker till ringer vi privata telefonsamtal och kollar Youtube-klipp på arbetstid.

Men samtidigt som tjänstemän kan spela Spindelharpan för 200 kronor i timmen hårdnar omständigheterna kring många andras arbete. Fasta jobb har ersatts av osäkra vikariat, tim- och projektanställningar. I en underfinansierad offentlig sektor får många mer att göra på samma tid. Regeringen vill pressa ner de redan lågavlönades löner ytterligare. Gränsen mellan arbete och ledighet håller dessutom på att lösas upp på fler sätt än att många hänger på Facebook under åttatimmarsdagen. Om vi har ett högavlönat jobb förväntas vi kolla mejlen innan tandborstningen, om vi har ett lågavlönat jobb förväntas vi kunna hoppa in med kort varsel.

Om filmarna tidigare räddes fabriksmiljön på grund av svårigheterna att skapa filmisk dynamik i den bedövande monotonin, borde de lockas till att göra dramatik av den avreglerade arbetsmarknadens oförutsägbarhet. Men även om många arbetares åtta repetitiva jobbtimmar har fyllts med bollar i luften och efterfrågeanpassats till att variera mellan tre och sexton har den dramatiska relevansbedömningen förblivit densamma.

Till det som är vackert (2010)
Till det som är vackert (2010)

Det saknas såklart inte människor som jobbar i svensk film. Även om arbetslösheten bland svenska filmkaraktärer faktiskt verkar vara snäppet högre än i verkligheten (11%, av svenska filmers huvudkaraktärer saknar jobb, enligt vår kartläggning), så ingår arbete i de flesta filmkaraktärers liv. Det senaste åren har svenska biobesökare mött berättelser om bland annat taxichaufförer, cykelbutiksbiträden, poliser, advokater och teckningslärare. Men att Isabella Scorupco jobbar med barnkritor i Änglavakt fungerar framför allt som en karaktärsformande upplysning – hon värnar mjuka värden och är ingen karriärist trots det fina huset. Däremot säger inte filmen särskilt mycket om hur det är att jobba på en lågstadieskola. På samma sätt säger Det enda rationella väldigt lite om livet som pappersbruksarbetare, och Gustaf Skarsgårds karriärsval till trots är Patrik 1,5 inte ett särskilt relevant inspirationsmaterial för läkarstudenter.

Något som kännetecknar samtida svenska filmkaraktärers förhållande till sina arbeten är bristande kompetens och intresse. Framför allt i USA är den framgångsrika karriären ett populärt filmmotiv, men näringsministeriets företagarfetishism till trots är Göta Kanal 3 det närmaste vi kommer entreprenörepik à la The social network, där vi får följa Mark Zuckerbergs imperiebyggande på bästa Charles Foster Kane-manér. I USA går filmens företagare över lik för att tjäna en miljard. Här hemma saknas inte bara drivna entreprenörer – ett svep över det senaste årets svenska filmer ger vid handen att inte heller löntagarna verkar trivas på jobbet.

Den enda genre som faktiskt för en livaktig diskussion om livet på arbetsplatsen är polisfilmen. Där relationsdramer och komedier låter handlingen ta fart efter jobbet, finns hela dramatiken i polisfilmerna i yrkesutövningen. Med undantag för den första och den sista scenen utspelar sig en film som Wallander – hämnden helt under arbetstid, och räds varken sammanträden, praktikantansvar eller långa diskussioner om yrkesetik. Men filmpoliserna, som brinner för sina arbetsuppgifter till den grad att de struntar i familjeliv, övertidsersättning och säkerhetsföreskrifter för att klara av jobbet, är en otypisk yrkeskår. Desto fler rollfigurer är alienerade löntagare som verkar ha svårt att bry sig.

En utlänning som hämtar sin Sverigebild från den nationella filmproduktionen skulle förvånas rejält över att vi inte har haft konstant negativ tillväxt i Sverige det senaste decenniet.

I Ond tro drar sig Sonja Richter för att följa med på after work och sjukskriver sig trots att hon är frisk, och i Farsan jobbar pappa Fares i slow motion på cykelaffären. Susanne Thorsons teaterregissör i Puss lyckas inte ens motivera skådespelarna till att ta repetitionerna på allvar, i Metropia gäspar animerade Roger högt i kontorslandskapet, och i Fyra år till framstår Björn Kellmans folkpartiledare som en ointresserad medelmåtta. Så fortsätter det i film efter film. En utlänning som hämtar sin Sverigebild från den nationella filmproduktionen skulle förvånas rejält över att vi inte har haft konstant negativ tillväxt i Sverige det senaste decenniet.

Och inte nog med att arbetskraftens är lat, inkompetent och ointresserad. Dessutom kommer den för sent. Ett ständigt återkommande motiv i den svenska samtidsfilmen är den flåsiga ankomsten. När Olle Sarris körskolelärare öppnar entrédörren i Apan har han redan missat sin första lektion. I Bröderna Karlsson hastar Björn Bengtssons advokat in försenad till möte efter möte. Och i Sebbe, som i våras hyllades för att den var något så ovanligt som en svensk arbetarklasskildring – finns två sekvenser där man får se Sebbes mamma Eva arbeta som tidningsbärare. Båda gångerna är hon försenad.

Den första ger en dyster bild av hennes jobb. Försenad till jobbet skyndar hon sig att packa tidningshögarna på vagnen, men bli inkallad till chefen som på ett ganska aggressivt sätt påtalar hennes försening. Själva tidningsrundan framställs som tråkig och utsatt. Det är med tomma ögon Eva åker hiss mellan våningsplanen, och när hon kommer ner på gatan blir hon trakasserad av två unga män på väg hem från krogen.

Den andra är gladare. Sebbe firar sin 15-årsdag med sin mamma på krogen. genom att smaka av sin mammas öl på krogen. När det är dags för nattskiftet med tidningarna är Eva glad men full. Hon somnar i en trappuppgång, så Sebbe får springa runt med tidningarna. Trots alla teambuidande kickoffer som impregnerat arbetslivet det senaste decenniet tycks genuina gester av osjälvisk kollegial uppoffring ändå vara avhängiga familjeband.

Samtidens arbetare känner oro för att inte passa in socialt, för att projektanställningen inte ska förlängas eller för att chefen ska tycka att arbetet inte utförs med den föreskrivna entusiasmen.

Att förseningen är så pass vanlig kan delvis förklaras av att filmen som Inget annat medium intresserar sig för händelser som inträffar för sent, för tidigt eller precis på rätt tillfälle. Men motivet är också relaterat till den osäkerhet som Richard Sennet har beskrivit. I boken Den nya kapitalismens kultur analyserar den amerikanske sociologen skillnaden mellan industrialismens och samtidens arbetsliv i termer av känslor. I industrisamhället präglades arbetslivet av skräck: arbetarna var rädda för att skada sig under farliga arbetsuppgifter eller att chefen godtyckligt skulle göra avdrag på lönen. Men genom reformarbete – arbetsmiljöföreskrifter och anställningsregler – har Sverige lagstiftat bort skräcken. Idag kännetecknas arbetslivet istället av oro. Samtidens arbetare känner oro för att inte passa in socialt, för att projektanställningen inte ska förlängas eller för att chefen ska tycka att arbetet inte utförs med den föreskrivna entusiasmen.

Bröderna Karlsson (2010
Bröderna Karlsson (2010

I Kjell Sundvalls tvillingkomedi Bröderna Karlsson från i somras återkommer porten till arbetsplatsen som ett centralt motiv. Men här är sekvensen inverterad. Det handlar om att börja arbetsdagen, inte om att avsluta den. I scenens första bild speglas Stureplan i den välrenommerade advokatbyråns blankpolerade adressplakett. Den unge advokaten Nicklas dyker upp, drar sitt passerkort och passerar ledigt tre dörrar. Han är inne, hämtar posten och ler.

I en klassiskt elliptisk form återkommer Nicklas till samma port i slutet av filmen. Men den här gången kommer inte Nicklas in. Passerkortet är spärrat och dörren öppnas inte hur hårt han än rycker i dörrhandtaget. Han knackar allt mer desperat, ropar och trycker ansiktet mot glasrutan. Men dörren är obeveklig. Till slut kommer polisen och släpar iväg honom.

Bilden av löntagaren som motvilligt släpas bort från sin arbetsplats av uniformerade män återkommer i en annan av årets svenska filmer. I Lisa Langeths Till det som är vackert vill Katarina inte lämna sin plats i receptionen på konserthuset i Göteborg. Men arbetsgivaren vill inte längre ha henne där, så hon släpas ut av vakter.

I den svenska samtidsfilmen har alltså förhållandet till arbetsplatsernas entréportar förändrats. Vi verkar inte vilja ta oss ut från arbetsplatserna längre. Vi vill in, och vägrar till våldets gräns acceptera att vi inte blir insläppta. Vi har att göra med en nytt sätt att tänka på arbetsmarknaden i termer av in- och utsida, med passerkortet som den nya ordningens yttersta symbol. Utan giltigt passerkort befinner du dig i utanförskapets olustiga terräng. På fel sida om en arbetslinje som kan vara väldigt svår att forcera.


Arbetslivsforskning
För att skapa systematik i iakttagelserna om den svenska filmens arbetsliv har vi satt oss ner och räknat. Med utgångspunkt i huvudkaraktärernas yrke i de svenska filmer som har fått premiär under den senaste mandatperioden har vi tagit fram filmisk arbetsmarknadsstatistik – och jämfört med hur det ser ut i verklighetens Sverige. Eftersom filmerna inte alltid är lika entydiga som databasutdragen från Statistiska centralbyrån – vem är egentligen huvudperson i Patrik 1,5 till exempel? – besväras statistiken med en del godtycklighet och uppskattningar, men vi tycker ändå att den är intressant.

Vanligaste yrken i filmen
Polis 13,6%
Journalist 6,8%
Industriarbetare 3,4%
Militär 3,4%
Skådespelare 3,4%
Läkare 3,4%
Fotograf 3,4%
Turismentreprenör 3,4%
Affärsbiträde 3,4%
Konstnär 3,4%

Vanligaste yrken i verkligheten
Undersköterska 4,1 %
Vårdbiträde 3,9%
Försäljare inom fackhandel 2,5%
Barnskötare 2,3%
Övrig kontorspersonal 2,1%
Företagssäljare 2,1%
Förskollärare 2,0%
Grundskollärare 2,0%
Programmerare 1,7%
Hotell- och kontorsstädare 1,7%

Arbetsgivare i filmen
Egenföretagare 15,3%
Privat 50,8%
Offentlig 33,9%

Arbetsgivare i verkligheten
Egenföretagare 9%
Privat 58,5%
Offentlig 32,5%

Klass i filmen
Arbete som ej kräver utbildning 28,6%
Arbete som kräver gymnasiekompetens 16,1%
Arbete som kräver kortare högskoleutbildning 23,2%
Arbete som kräver längre högskoleutbildning 32,1%

Klass i verkligheten
Arbete som ej kräver utbildning 6,5%
Arbete som kräver gymnasiekompetens 53,7%
Arbete som kräver kortare högskoleutbildning 20,4%
Arbete som kräver längre högskoleutbildning 19,4%

Andel arbetslösa i filmen (Genomsnitt 2007-2010)
10,9%

Andel arbetslösa i verkligheten (Genomsnitt 2007-2010)
7,4%

Andel sjukskrivna i filmen
1,7%

Andel sjukskrivna i verkligheten
2,8%

Produktionstyp – Filmen
Varuproduktion 15,3%
Tjänsteproduktion 84,7%

Produktionstyp – Verkligheten
Varuproduktion 23,1%
Tjänsteproduktion 76,9%

Källor: SCB, Eurostats.