fbpx

9 kommentarer

  1. Neoformalisten: Många var säkert i extas över twistkavalkaden i ”The Prestige”. Personligen blev jag mest glad av David Bowie som Tesla, i en film som annars var lite för upptagen med att luras för att riktigt tas på allvar. Blev lite väl ”pojken och vargen”.

  2. Hehe, jag ifrågasätter inte för en sekund att Nolan tar sina fräcka friheter med psykologiska företeelser. Sedan kan man ju alltid avsky spelets regler, men jag tycker ändå att ”Inception” gör mycket av sin uppsättning villkor, hur fåniga dessa än må vara.
    Och nog är det väl roligt att sommarens storfilm i alla fall vågar sig ut på expedition i föreställningsvärlden? Något att bita i för Sergelbesökarna som tröttnat på Hollywoods säkra spel.
    Jag har för övrigt aldrig varit något fan av sommar och sol, så jag köper gärna propagandan för den här gången 😉

  3. neo: Hack! Har inte sett Prestige… dessvärre?

    viggos skägg: Ah, kanske för att de inte, precis som jag, har sett den? Men verkar väldigt intressant. Sedan jag läste Italo Calvinos fantastiska roman Om en vinternatt en resande har jag varit nyfiken på en film med liknande upplägg.

    Sebastian: Jo, så är det ju. Eller att den inte biter fast om han inte tror att den kommer från jagets unika föreställningsförmåga. Vilket såklart är totalt humbug. Filmskaparna har helt enkelt lyssnat på antipiratorganisationernas kreativitetspropaganda lite för länge?

  4. ”Premissen – att det är så otroligt svårt att plantera en idé i en annan människas inre – avslöjar en bristande tro på drömvärldars genomslagskraft.” – Rätta mig gärna om jag har fel, men är inte replikskiftena där rätt tydliga med att svårigheten inte ligger i att plantera en dröm, men att gör det och lyckas lura människan ifråga att idéen är hans egen?

  5. Greppet/gimmicken med drömmen-i-en-dröm som ska bära fram ”Inception” var väldigt skön tyckte jag, men det är förvånansvärt få (verkar det som) som dragit paralleller till metanivåerna i handlingen i Wojciech Has ”Saragossamanuskripten” (1965) i vilken en soldat finner en bok där han läser om din forna släkting, som i sin tur blir berättad en historia, i vilken en huvudperson blir berättad en historia, i vilken… etc etc etc. Tror den som mest går ner till 5-6 nivåer om jag inte missminner mig. I Has fall blir greppet nästan blott ett Buñuelskt busstreck (i en speltid på 3 timmar) medan Nolans variant blir snärtigare eftersom de olika nivåerna med sina givna spelregler blir beroende av varandra och skapar en spänning – och mystik.

  6. Och det har du gjort bra! Lysande om irriterande berättargrepp och med jättefin slutkläm om biografens förmåga att föda nya tankar. Hmm det här får mig att fundera – varför var jag egentligen så förtjust i Nolans The Prestige?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.