fbpx
Kommentar & debatt Charlotte Wiberg, 29 maj 2020

Irm Hermann – det inre förtryckets främsta gestaltare

Irm Hermann i Petra von Kants bittra tårar (1972).

Charlotte Wiberg minns den tyska skådespelerskan som gick bort tidigare i veckan och hyllades för sina plågade Fassbinderroller.

Skådespelerskan Irm Hermann är död. Hon blev 77 år. Enligt obekräftade uppgifter på nyhetsplatsen tz.de handlar det om coronaviruset.

Hon medverkade i ett tjugotal roller för Rainer Werner Fassbinder. Hennes mest ikoniska roll för den produktive regissören är kanske den som stumma tjänstekvinnan – eller kanske snarare slaven – Marlene i Petra von Kants bittra tårar från 1972. Där behandlas hon som ett ting av Margit Carstensens modedesigner Petra von Kant, och visar sig också föredra detta framför en jämlik relation. Andra minnesvärda roller är den som huvudpersonen Hans förtryckande fru i Frukthandlarens fyra årstider från 1972, eller den ogillande dottern Krista i Rädsla urholkar själen från 1974 där modern inleder en relation med en mycket yngre marockansk så kallad gästarbetare.

Irm Hermann.

Irm Hermann.

Även på det personliga planet hade Irm Hermann en nära relation till Fassbinder. Den beskrivs ofta som just så psykiskt sadomasochistisk som de relationer regissörens filmer tenderat gestalta, och hon var den plågade gestalten. Men Hermann hade ett aktivt skådespelarliv efter Fassbinders död 1982, och har medverkat i en lång rad filmer och tv-roller. Den sista spelfilmen tycks ha varit Josef Bierbichlers Zwei Herren im Anzug, som hade premiär 2018. Också på teaterscenen var Irm Hermann känd, och aktiv in i det sista. Hon arbetade med några av Tysklands mest kända teaterregissörer, som Christoph Marthaler, Christoph Schlingensief och Peter Palitsch. Så sent som förra året stod hon på scen i Paris i den kringturnerande föreställningen Bekannte Gefühle, gemischte Gesichter.

Filmhistoriskt lär hon för alltid kopplas till sina roller i Fassbinders filmer, där hon ofta och med briljans gestaltade stränghet och inre förtryck. I Petra von Kants bittra tårar får hennes rollfigur Marlene utstå en hänsynslös behandling, men för att vara en Fassbinderfilm har den ett nästan ljust slut. När Petra en dag säger att deras relation ska bli mer jämlik, men Marlene kan bara förhålla sig till chefen som en hunsad betjänt. Den vitsminkade och ständigt tigande assistenten börjar packa väskorna och ger sig av.

Annons