fbpx
Kritik & essä Kalle Lind, 8 april 2020

Janne Halldoffs filmer oöverträffade som tidsskildringar

Janne Halldoff gjorde filmer i rasande takt i en uppsjö av genrer. Kalle Lind skriver om en regissör som lyckades få även konstlad dialog att låta naturlig.

Femton långfilmer på sexton år (1966–1982), därutöver kortfilmer, dokumentärer och en teveserie. Alla upptänkliga genrer: thrillers, svarta komedier, sedeskildringar, ungdomsfilm, socialdrama, dystopi. Samarbeten med Stig ”Slas” Claesson, Per Anders Fogelström, Bengt Bratt, Lars Molin. Bokförlagor av Per Gunnar Evander och Ulf Lundell. Enstaka kritikersuccéer, ytterligare några publikframgångar men mestadels storstryk i pressen.

Så ser Janne Halldoffs facit ut. Kanske är fliten det mest imponerande. Förmågan att resa sig på nio, att hitta nya projekt och få dem gjorda. Konstnärligt är hans stora bidrag till sjuttiotalsfilmen realismen. Om Bergman står i ena änden och poetiskt petar sig i naveln och vänsterfilmare i andra änden förgäves försöker få sina teser och världsbilder att passa in i en films krav på underhållning, så står Halldoff i mitten. Han ville göra filmer om riktiga människor som pratar som riktiga människor. Det ska han ha all heder för.

Studio S kompletterar nu Halldoff-videoteket med ytterligare två titlar: Det sista äventyret (1974), som inte minst till Halldoffs egen förvåning fick stående ovationer av filmkritiken, och Chez Nous (1978), där ordningen var återställd och filmen vederbörligen hudflängdes. Så här några decennier senare kan man konstatera att recensenterna hade fel i bägge fallen.

Det sista äventyret såg jag med min mor när den SVT-visades 1986. Jag var elva år gammal. Nu när jag sitter på ett tåg och ser om den, och flera gånger måste slå ihop laptoppen för att inte stolsgrannen ska se Ann Zacharias naken, så hinner jag tänka att det var annorlunda förr.

Ann Zacharias – 18 år i verkligheten, 16 i filmen – skildras visserligen som en människa med agenda och initiativförmåga, men det råder inget tvivel om att hennes hud ansågs kommersiellt gångbar. Det går också att läsa hennes Helfrid som en syndig fresterska, som med sitt sexuella retande och öppna otrohet hjälper till att driva Göran Stangertz Jimmy in i kliniskt vansinne. Galenskapen får förstås också hjälp på traven av hans krävande mor och sippa fästmö.

Perspektivet är enögt manligt. Det hindrar inte att skildringen av Jimmy i Det sista äventyret är inträngande, empatisk och samtidigt skoningslös.

Det må vara en enögd läsning, men fyrtiofem år efter premiären har det bitvis blivit en problematisk film. Perspektivet är enögt manligt. Det hindrar inte att skildringen av Jimmy i Det sista äventyret är inträngande, empatisk och samtidigt skoningslös. Han är ångestneurotiker och beter sig som en sådan: lynnigt, tjatigt, självupptaget. Man vill honom väl, men önskar att han kunde skärpa sig. När det hela presenteras i ett sjuttiotalstempo hinner man tröttna några gånger både på honom och hans historia.

Chez Nous försöker på ett liknande sätt äta ungflickskakan och ha den kvar – ett modus operandi Halldoff utvecklade redan med Rötmånad (1970), som drev med tidens exploatering av flickkroppar genom att visa upp Christina Lindbergs tjugoåriga ”puppor” (ordet hämtat från AB:s recension). Filmen inleds med ett avancerat sexklubbsnummer, inkluderande ål, som resten av filmen sedan försöker ta avstånd från.

Chez Nous (1978)

Chez Nous (1978)

Storyn, och det mesta av dialogen, är signerad PO Enquist och Anders Ehnmark, uppburna författare, dramatiker och debattörer. Från början en Dramatenpjäs, som rönte stor uppskattning, har det blivit en film som inte riktigt kan bestämma sig för om den är satir eller thriller.

Satiren funkar rätt bra – det kan tyckas vara öppet mål när man skjuter mot porrklubbar och kvällstidningar – medan thrillermomenten knappt påbörjas innan de upplösts i intet. Ernst Günther gör samma sorts ryggböjliga auktoritetsfigur som i Bo Widerbergs maktkritiska Mannen från Mallorca – och som kan sägas lyckas med det som Halldoff förgäves eftersträvar. Det vill säga visa upp det sjuttiotalets korrumperade korporativa pissamhälle i dess prydno. Ewa Fröling gör en patosdriven journalist, troligen modellerad efter verklighetens Maria-Pia Boëthius, och lyckas med konststycket att aldrig framstå som beskäftig. Delvis beror det på att exakt alla män omkring henne framställs som genuint osympatiska.

Som tidsskildringar är samtliga Halldoffs filmer oöverträffade. Lyckas få även konstlad dialog att låta naturlig. Ser man dem som filmer i sin egen rätt är det svårt att komma från känslan att han alltid hade lite för bråttom.

Läs också: Den påtända rånarfilmen Lyftet förtjänar klassikerstatus

Annons