The hunt är en av årets stora besvikelser. Den subversiva kultfilm affischen utlovar, full som den är av invektiv från konservativa tabloider och nyhetsprogram, visar bara sin ruffiga nuna någon gång i den första och överlägset bästa halvan. PR-strategin för tankarna till 60-talets sensationsfilm, där en sedlighetsdebatt betraktades som en naturlig del av marknadsföringen.
Filmen bygger löst på novellen The most dangerous game från 1924, som blev film första gången redan 1932, och börjar starkt för att sedan göra en feg tvärnit. Den handlar om en skara psykopater ur den nyliberala makteliten som förströr sig med att över ett veckoslut ge sig ut på människojakt: en samling proletärer kidnappas från olika delstater i USA, drogas, fraktas via flyg till Europa och slängs ut i en skog som måltavlor för enprocentarnas militära arsenal. Elitisterna kallar sina jaktbyten för ”deplorables” (översätts till ”slödder” i de svenska undertexterna), en term hämtad från Hillary Clintons nedlåtande beteckning på Trump-anhängare.
Berättelsen vecklas i början gradvis ut genom att presentera publiken för flera olika rollfigurer som sedan tas av daga på det ena mer spekulativa sättet efter det andra. Det är effektivt och originellt berättat, där man som tittare försätts i ett känslomässigt gungfly utan några klara riktlinjer om var man borde placera sina sympatier. Berättelsen stabiliserar sig först efter att vi träffar Snowball (Betty Gilpin), som utkräver en blodig hämnd mot de mäktiga liberalerna, ledda av valkyrian Athena (Hilary Swank). Men när filmens regissör Craig Zobel (Westworld, The leftovers), sedan försöker knyta en trivsam liten rosett kring sitt politiskt laddade narrativ blir resultatet mjäkigt och förvirrande. Förklaringar kring varför Athena tillsammans med en jönsig uppsättning grälsjuka likasinnade jagar slödder i skogen har man förmodligen kokat ihop i sömnen. Flinkt undviker man också kontroverser genom att mota slag åt alla tänkbara riktningar, varför man också missar även de största målen.
Det var från början tänkt att The hunt skulle ha haft premiär i september 2019, men efter masskjutningarna i El Paso och Dayton bestämde sig Universal för att lägga filmen på hyllan under en obestämd tid. Ett beslut som togs efter att både Fox News och Trump hade angripit Hollywood – och särskilt The hunt – för att uppvigla till våld och rasism. Om Trump hade sett filmen hade han förmodligen inte haft något emot den: kritiken är alldeles för vag och oriktad för att nå fram som en rak vänster mot Trump-administrationen.
Filmens upplägg påminner om Eli Roths cyniska Hostel från 2005, som handlade om en turistindustri för rika där man erbjöds nöjet att få pina ihjäl fattiglappar och tågluffande studenter på en anonym plats någonstans i Europas mörker. Hostel speglade en tid där videoklipp av tortyr och avrättningar spreds på nätet som en löpeld och blev till en bisarr form av populärkultur inom räckhåll för alla med ett modem. The hunt är till formen en mer renodlad politisk film, men i sitt kritiska budskap är den förbluffande klen. Det är en satir om de tilltagande klassklyftorna i USA, som med flera trubbiga litterära referenser önskar placera sig i samma ände av bassängen som Orwells Djurfarmen – men istället sjunker som en sten.
