fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 18 mars 2020

Nytolkningen av The invisible man gör antihjälten till skitstövel

The invisible man (Leigh Whannell, 2020)

H.G. Wells klassiska roman har filmatiserats om igen genom åren – men aldrig lika banbrytande som i den feministiska nyinspelningen med Elisabeth Moss. Charlotte Wiberg ryser av berättelsen om den osynlige mannen.

Just som jag kom ut ur biografen efter att ha sett Leigh Wannells The invisible man såg jag i telefonen att Harvey Weinstein dömts till fängelse. Jag brukar inte glädjas åt andra människors straff, men den här gången tog jag några danssteg. För detta var så symboliskt. Jag hade just sett en briljant nytolkning av H.G. Wells gamla berättelse om den osynlige mannen. En nytolkning i metoo-rörelsens tecken, där den osynlige mannen är en misogyn psykopat som misshandlar sin partner, och där hon är filmens faktiska fokus. Cecilia Kass, före detta arkitekt, är i filmens början ett psykiskt vrak som vettskrämd flyr från mannens överdådiga glasborg vid vattnet, en wagneriansk arkitekts drömskapelse som både ger en bild av mannens personlighet och skänker åskådaren visuell njutning. Vågorna piskar. Det är en mörk och stormig natt och inledningen påminner inte så lite om Joseph Rubens Sova med fienden från 1991, en annan misshandelshistoria.

Medan Cecilia efter flykten kämpar med sin rädsla för att bli hittad, och de psykiska effekterna av misshandeln, får hon beskedet att Adrian har dött, och efterlämnat sin förmögenhet till henne. Det som händer sedan är naturligtvis inte överraskande. Men det innebär inte att det inte är jävligt spännande. Vi slipper den trista pseudovetenskapliga dressingen och köper helt enkelt att Adrian var ”ledande inom optik”. Och om en vanlig man kan driva en kvinna till vansinne, tänk då vad en osynlig man kan göra. Det är gaslighting på en helt ny nivå. Det är lätt att smittas av den skräck Elisabeth Moss så skickligt gestaltar – hon bär filmen och gör det väl. Det finns ett par väldigt lyckade chockeffekter men framför allt en malande terror – en förhöjd bild av det helvete många kvinnor lever i.

Filmen är alltså spännande och smart, men viktigt är att den också är snygg. Adrians svarta osynlighetsdräkt är täckt av vad som liknar insektsögon, och nästan lika estetisk som bandageklädseln i 30-talsversionen i James Whales regi. Töntfaktorn är förvånansvärt låg. Ändå blev filmen dåligt mottagen i Sverige – en tvåa blev det typiska betyget – och jag måste ärligt säga att jag inte förstår varför. Actionthrillern är en genre som är rätt fattig på kulturellt kapital, men det förklarar inte hela dissen. Hur som helst kan jag dra utlandskortet, där den hyllas som en fin och effektiv spänningsfilm med metoo-anknytning.

Leigh Wannells filmatisering är förstås på sätt och vis en logisk utveckling av Paul Verhoevens väldigt verhoevenskt porriga Hollow man från 2000, där psykopatiske Sebastian älskar att använda sig av sin osynlighet för att terra kvinnor sexuellt. Kvinnorna tycks ha svårt att övertygande säga nej i den filmen och även om Verhoevens kvinnobild inte är endimensionell och okomplicerad, ger han stort utrymme för sexuell gratifikation i bilder av ett sexualiserat maktspel. I The invisible man är vi bortom sådant – den sadistiska manliga blicken är underordnad identifikationen med filmens huvudperson. Den transparente mannen är här inte heller en tragisk antihjälte, som i Wells roman från 1897. Nej, hans perversion föregår osynligheten och är inte ett resultat av den. Att boken nu säljs som pocket med en bild på Elisabeth Moss på omslaget ter sig för mig därför fullständigt missriktat.

Det finns ett antal filmatiseringar och serier på temat. För oss som vuxit upp med tv-serien Den osynlige mannen från sjuttiotalet är berättelsen en i grunden helt annan än Wells, med en hjälte i centrum och inte ett monster. Amazon Prime har ett litet gäng andra versioner för den som vill botanisera – bland annat den brittiska tv-serien från 1958, lågbudgetfilmen The amazing transparent man från 1960 och John Carpenters Memoirs of an invisible man med Chevy Chase från 1992.

Den nya filmen av Whannell är unik och nyskapande. Nu när den släpps som vod i karantäntider hoppas jag den får en ännu större och uppskattande hemmapublik.

Läs 0ckså: Halloween vänder uppochned på final girl-konventionen

Annons