fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 2 februari 2020

Omdebatterade kroatiska filmer polariserar allmänheten i ideologiska läger

The diary of Diana B. (Dana Budisavljević, 2019)

Under fjolårets stora kroatiska filmdebatt ägnades väldigt lite tid åt filmiska diskussioner – det mesta som skrevs handlade om olikartade syner på det förflutna. Sanjin Pejković har sett General och The diary of Diana B. på Göteborgs filmfestival.

Ideologiskt laddade bråk om sanning, ofta kopplade till fabriceringar av det förflutna, har pågått i flera decennier i postjugoslaviska länder. De har också bidragit till minneskonflikter i olikartade diskurser. Marginalisering av egna brott och förstoring av andras har, förutom att relativisera historiska fakta, även bidragit till en fragmentering av sanningen och framväxten av parallella berättelser.

De som har försökt att ta upp kritiska frågor genom konst, film eller litteratur eller andra offentliga sammanhang, har av ”sina egna” definierats som autochauvinister, vad det nu betyder. Den förenklade dikotomin mellan en patriot och autochauvinist är paradigmatisk för alla postjugoslaviska stater, i större eller mindre utsträckning. Ideologiserade smakdomstolar baserade på åsikter tagna på förhand har inte fört postjugoslaviska länder närmare varandra, utan snarare möjliggjort framställningar av det egna offerskapet – sett genom kulturpolitiska ögon.

Två filmer har under förra året väckt enorma debatter i Kroatien och naturligtvis delat upp allmänheten längs ideologiska skiljelinjer. Väldigt lite tid ägnades åt filmiska diskussioner, det mesta som det skrevs och pratades kring, handlade om olikartade syner på det förflutna.

Den första filmen heter General och är gjord av den kroatiska filmnestorn Antun Vrdoljak. Han har under sitt liv hunnit med att vara skådespelare, regissör, manusförfattare, sportjournalist, Kroatiens olympiska förbunds första president, chef för statsägd radio och tv – HRT, parlamentsledamot och Kroatiens vicepresident under en viss period. Flera journalister har påpekat att Vrdoljaks närhet till makten kan ses som en anledning till den framgångsrika karriären, både under kommunismen men också efter dess fall. Filmer som Vrdoljak gjorde under kommunisttiden hade, regissörens förklaringar till trots, vissa typiska inslag regimen uppskattade. Kritiska och mer kroatiskt orienterade filmer började Vrdoljak göra först efter Titos död. Under de första demokratiska valen anslöt han sig till Franjo Tuđmans nationalistiska parti Kroatiska Demokratiska Unionen (HDZ) och utnämndes kort därefter till Kroatiens vicepresident. Vrdoljaks tid som chef för HRT kantades av nationalistiska uttalanden och utrensningar. Han hade bland annat betonat att tv-huset skulle tjäna som den kroatiska själens katedral som bör rensas från kommunister och serber. Flera av hans forna medarbetare vittnade dock om att de hade blivit bortkörda från sina arbetsplatser eftersom deras etnicitet inte platsade i själens nya katedral. Det är svårt att bortse från den ideologiska kontexten som omgett Vrdoljak under de senaste 20 åren. Från att ha tillhört en privilegierad kulturelit under socialismen bytte han sida och blev en nationalist som förkastade det socialistiska förflutna.

General (Antun Vrdoljak, 2019)

General (Antun Vrdoljak, 2019)

General är en berättelse om den kroatiska generalen Ante Gotovina, en minst sagt kontroversiell figur. Domstolen i Haag friade Gotovina, men det finns många som menar på att det under hans kommando begåtts en hel del krigsförbrytelser mot serber i Kroatien. Vrdoljaks film ligger nära HDZ:s historieskrivning och fick öppna filmfestivalen i Pula. Kroatiens förra president Kolinda Grabar-Kitanović fanns på plats. Trots presidentens jubel fick generalen inga betydande priser på festivalen.

Den andra omdebatterade filmen, som direkt utsågs som motpol till General, blev däremot festivalprisad. Det rör sig om The diary of Diana B., som är Dana Budisavljevićs första spelfilm. Budisavljević gjorde stora humanitära insatser under andra världskriget men har varit ett dolt namn i det kollektiva efterkrigsminnet. Skälen har förmodligen varit flera men nu är i alla fall denna otroliga historia inte längre dold, tack vare regissören som delar samma efternamn men inte är släkt med Diana.

När Diana Budisavljević, en österrikisk kvinna gift med en kroatisk läkare av serbiskt ursprung, får veta att serbiska kvinnor och barn tas till koncentrationsläger i Kroatien, börjar hon hjälpa oskyldiga offer. Kroatien heter under denna period Oberoende staten Kroatien (NDH) och är ett satellitland till nazityskland. Hösten 1941 började hon hjälpa serbiska kvinnor och barn fängslade i Loborgrad-fängelselägret. Dianas insatser kulminerade under sommaren 1942. I en serie transporter från koncentrationslägren Jasenovac, Stara Gradiška, Mlaka och Jablanac (med hjälp av tjugo anonyma och modiga medarbetare anställda vid olika NDH-institutioner) tog hon tusentals allvarligt sjuka och svältande serbiska barn och såg till att de fick hem och adoptivfamiljer främst i Zagreb. Det beräknas att Diana och hennes medhjälpare hann rädda uppemot 10 000 serbiska barn från koncentrationslägren.

Filmen är baserad på Dianas dagböcker som hon förde från 1941 till 1945. Dessa hittades efter hennes död och publicerades först 2003. Dagböckerna rekonstrueras med svartvita dramatiserade scener och dessa korsklipps med intervjuer med de överlevande som har Diana att tacka för sina liv. Intervjuerna är inspelade på plats i Lobor-Grad och Gradiška. Rekonstruktioner och intervjuer i filmen blandas också med journalfilmer producerade av ett statligt filmbolag på uppdrag av NDH.

Budisavljevićs film är en hybrid, kanske enklast att karakterisera som doku-drama och resultatet är förvånansvärt bra. Det beror snarast på blandningen av olika filmformer – renodlade dokumentära sekvenser, arkivklipp och dramatiserade scener blandas friskt men det stör inte filmens form, utan snarare förstärker narrativet. För stilmässigt är filmen enhetlig. Arkivbilder, dokumentära intervjuer och dramaturgiska händelser är alla filmade i svartvitt, vilket gör att de även utseendemässigt och inte bara tematiskt hänger ihop. Dramatiserade händelser som är baserade på dagböckerna är minimalistiska medan dokumentärdelarna är väldigt känslostarka.

Det autentiska arkivmaterialet är, som jag nämnt tidigare, fungerande som en plattform för vidare dramatisering och för intervjuer gjorda i nutid. Diana spelas av den kända kroatiska skådespelerskan Alma Prica. De överlevande Živko Zelenbrz, Nada Vlaisavljević, Milorad Jandrić och Zorka Janjanin vittnar om lägren som de nu besöker, ca 70 år senare. Scenen där Jandrić förundras över de höga omgivande träden är fantastisk. Scenen visar att tiden visst förflyter men att vissa trauman består. Höga och friska träd som odlas på en plats där så många har dött, en levande natur som står i kontrast till döden påminner om meditationer om tidens gång i dokumentära mästerverk som ”Natt och dimma” (Nuit et brouillard, Alain Resnais, 1955) och ”Shoah” (Claude Lanzmann, 1985) där tidsflödet står i kontrast till ett trauma för evigt fruset i tiden.

Budisavljevićs film kan enligt vissa ses som den kroatiska versionen av Spielbergs Schindlers list. Vissa paralleller finns naturligtvis, och handlingen är fokuserad på människor som hade försökt att rädda människor, inte bara på förstörelsen. Jean-Luc Godard kritiserade Spielberg öppet för att ha gjort en Hollywood-stilversion av Förintelsen, där hoppet tar över mörkret. Men i en revisionistiskt Kroatien är The diary of Diana B. inte bara en berättelse om hopp, utan också en nyansering av nationellt kodade officiella sanningar.

Diana Budisavljević och de människor som hjälpte henne var ”vanliga” och var inte en revolutionär rörelse. De tycktes göra det av mänskliga impulser, inte av ideologiska övertygelser. De var humana och försökte hitta lösningar i en situation som kanske eufemistiskt kan kallas för hopplös. The diary of Diana B. är inte den filmen om kriget, utan en av filmer om vårt delade och komplexa sammanvävda förflutna. Den ger oss ny kunskap om individer, men det offrar inte upp den historiska komplexiteten. Den förhärligar inte ett visst narrativ på bekostnad av något annat.

Det är osannolikt att en film av denna kaliber kommer att kunna förändra revisionistiska inslag i Kroatien men den kommer att erbjuda en efterfrågad nyans som kan få en att undra om det förflutnas komplexa skeenden som inte för evigt kan nyttjas enkom för dagens billiga politiska poäng.

Annons