fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 14 februari 2020

Kvinnoporträtt från Kabul på IFEMA

International female film festival i Malmö visar i vanlig ordning en imponerande samling filmer av kvinnor från runtom i världen. Charlotte Wiberg har sett några av dem.

Det finns en poetisk rättvisa i att den första film som spelats in i Kabul med afghanska skådespelare är gjord av en kvinna, Sahraa Karimi. Filmen Hava, Maryam, Ayesha fokuserar också på kvinnor. Den porträtterar tre kvinnor som har det gemensamt att de alla är gravida. Hava behandlas illa av sin man och hans föräldrar, Maryam har lämnat sin ständigt otrogne man och Ayesha står inför ett arrangerat äktenskap men har blivit gravid med någon annan. Karimi har en lugn, avklarnad berättarstil och skapar vackra bilder med enkla medel. Hon berättar om en traditionell, starkt patriarkal miljö där det ändock går att leva ensam som kvinna, om en som Maryam orkar ständigt hävda sig gentemot män i omgivningen. Alla tre kvinnor möts vid en kritisk punkt i livet, och vi kan bara spekulera i hur det kommer att gå för dem.

Hava, Maryam, Ayesha visas under årets IFEMA, International Female Film Festival, i Malmö. Till och med lördag visar festivalen i vanlig ordning en imponerande samling filmer av kvinnor från runtom i världen. Men den inleds dagen före den officiella inledningen med en lokal produktion. I sann Henrik Möller-anda, fast med tre medelålders kvinnliga outsiders i Möllevången som fokus i stället för Möllers letargiska antihjältar, visar Anna Lönn Franko och Lisa Fjellman med Mellanrumsfruar att det går att filma där man står, så att säga, utan en stor budget. Filmen visas på Malmös senaste biograf, Hypnos på Norra Grängesbergsgatan. Det känns som att det rör på sig i Malmö.

Ur programmet rekommenderar undertecknad också brasilianska The Fever av Maya Da-Rin. Även här finns ett lugnt berättande med många stationära bilder, påfallande ofta frontala porträtt eller tablåer. Liksom Karimi gör Da-Rin här sin första långa spelfilm. Dess huvudperson Justino hör till Desanastammen och hamnar i ett mystiskt febertillstånd då hans dotter är på väg att flytta för att utbilda sig till läkare. Det innebär ett slutgiltigt steg in i den ”vita” världen vars medicin och föreställningsvärld är en annan än den Justino vuxit upp i och fortfarande delar. The Fever är nog en av de mest odramatiska dramer jag någonsin sett – men den smyger sig in och lägger sig som en orm i bakhuvudet. En fin orm förvisso, men ändå en med bett.

Annons