fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 27 januari 2020

Viktor Johanssons Inuti diamanten hittar liv i industriruinerna

Inuti diamanten (Viktor Johansson, 2020)

Den punkpoetiska stilen känns igen från regissörens Uppsalafilmer, även om Inuti diamanten utspelar sig i Västerbotten. Likt få andra i svensk film har Viktor Johansson förmågan att varva humoristiska infall med plötslig melankoli. Johannes Hagman har sett Inuti diamanten på Göteborgs filmfestival.

Vad händer med en bruksorts själ när den centrala industrin lägger ner? Den frågan, bland många andra, ställer Viktor Johansson i sin nya film Inuti diamanten. Uppsalaförorterna från Under Gottsunda och Himmel över Flogsta är utbytta mot ruinromantik i Robertsfors, men regissörens punkpoetiska stil känns igen från föregångarna. I filmens centrum står ortens nyligen nedlagda diamantfabrik, som likt en virvelvind eller stor himlakropp behåller ortens invånare i omloppsbana kring sina numera övergivna fabriksbyggnader. Övergivna, men knappast tomma, för bland dammet i de mörka salarna sker saker i det fördolda. När en före detta fabriksarbetare tar sig in på området stöter han nämligen på såväl ett growlande metalband som en ensam urban explorer (även om arbetaren ifrågasätter själva urbaniteten i begreppet). Precis som de asylsökande på det lokala flyktingboendet är dessa personer upptagna med att omdefiniera fabriken, av att finna nya användningsområden för de obsoleta ytorna. Flera förslag framkastas – kanske kan den bli en kyrka eller ett gym? Klart är i alla fall att fabriken fungerar som en fredad tillflyktsort för några av Västerbottens vilsna själar.

Liksom i regissörens föregående verk presenteras visionen av platsen genom skärvor ur några människors liv. Det är framför allt mellanrummen som betonas, stunderna av sysslolöshet som provocerar fram lek och drömmar. Den dokufiktionära hybridformen öppnar upp för improvisationer, där de medverkande experimenterar med sina identiteter och reflekterar kring sin plats i samhället. Eller som i fallet med de asylsökande, den ifrågasatta rätten att ens existera i detta snöiga, nordsvenska klimat.

Filmens fragmentariska form ger plats åt både vardagslivets ritualer och hallucinatoriska utsvävningar, och i avsaknad av ett tydligt narrativ är det upp till de skiftande infallen att skapa en framåtrörelse. Allt är inte lyckat, men när man emellanåt tycker att ett grepp känns sökt, eller att en scen tillåtits trampa vatten lite väl länge, dyker de upp igen – de där spontana förnimmelserna av liv, i form av humoristiska infall likväl som plötslig melankoli, som Johansson likt få andra i svensk film har förmågan att frammana.

Annons