Att ge sig ut på en ”wild goose chase” är att, mot bättre vetande, försöka uppnå något som redan från första början är dömt till misslyckande. En beskrivning som med andra ord skulle kunna stå för det mesta inom film noir, en genre som när den myntades av den franska kritikern Nino Frank på 40-talet beskrev en viss typ av nihilistisk b-filmsdeckare från USA. Titeln på den senaste filmen från Diao Yinans, som gjorde Black coal, thin ice år 2014, den fransk-kinesiskt producerade The wild goose lake, för tankarna till talesättet. Mycket riktigt är det också en film som hela tiden är på jakt, liksom huvudpersonen jagar ett ständigt fjärran mål i form av en absurd lösensumma för sin egen död, efter en stabil grund att stå på, men som hela tiden spränger ramarna för sin egen berättelse. Att förhålla sig löst till definitiva genre-specifikationer hör dock, på sätt och vis, noir-filmen till sedan Samuel Fullers och Robert Altmans 60- och 70-talsfilmer. The wild goose lake är en så kallad neo-noir, ett självmedvetet långriff som plockar och förstorar upp alla sina estetiska beståndsdelar från den urtida genren och mixtrar dem till en dystert humoristisk och lågintensivt kryptisk giftbägare till film.

Filmen börjar med ett slags företagarevent för ett kinesiskt brottssyndikat, komplett med en fackmannamässig fortbildning i hur man tjuvkopplar en moped och vilken beståndsdel av fordonet som går för mest på svarta börsen. Missunnsamhet kokar dock under den reglerade ytan. Snart utbryter ett väpnat slagsmål mellan två rivaliserande familjer: stolar flyger, basebollträn svingas, knivar vecklas ut, pistoler avlossas. Mitt i tumultet befinner sig Zenong (Ge Hu), som helst bara vill försörja sina nära och kära. För att reda upp i osämjan utlyses en tävling: den familj som kan stjäla flest motorcyklar under en natt får tillgång till en eftertraktad gata, med stora möjligheter till både knarklangning och cykelstölder, i ett helt år. Fulspel lägger dock krokben för diplomatin och snart är Zenong, med den prostituerade Aiai (Lun-Mei Kwei) i släptåg, jagad av polis såväl som rivaliserade gäng.

Det som följer är en två timmar lång ”wild goose chase”, en för tittaren ofta desorienterande men till största del underhållande lek med deckarfilmens ramar och begränsningar. Filmen består av långa, närmast slow cinema-artade sekvenser som följer bleksiktiga, nedblodade gestalter genom regniga betonglandskap, neonindränkta nudelrestauranger och rökiga lönnkrogar. Det långsamma tempot avbryts med jämna mellanrum av korta sekvenser som närmast schizofrent kontrasterar mot filmens övriga känslolägen. En skruvad scen i en djurpark för tankarna till Luis Buñuels Frihetens fantom. När huvudpersonen monterar sin pistol och sedan avlossar den mot uppnålade svartvita fotografier på en vägg – allt medan filmbilden skiftar i blått och rött – går tankarna osökt till Godards Tokstollen. Avbrotten är både komiska och surrealistiska. De lättar upp filmens inledningsvis hårt mallade genrekonturer och får den istället att likna Bi Gans kryptiska A long day’s journey into night från ifjol.

Festivalprogrammet hintar om att filmen ska vara en actionrulle. Visst påminner den, i alla fall ibland, om 90-talsfilmen Jagad (med Harrison Ford). En grotesk och blodig slagsmålssekvens, som framför allt innehåller ett paraply, för tankarna till Takashi Miikes yakuzafilmer. Men The wild goose lake ligger närmare ett slags hallucinatoriskt tillstånd, en mardröm som dröms i realtid framför våra ögon av en skottskadad gangster ute på en vild jakt efter – eller från – en metaforisk gås. Det är och förblir, på gott och ont, oklart vem som jagar vem. En film som bländar med utmärkt stilistik, men som hade mått bra av ett mer linjärt berättande.

Läs också: A land imagined är en drömsk noirfilm från Singapore