fbpx
Kommentar & debatt Jonas Holmberg, 26 januari 2020

Därför har det aldrig varit viktigare med sammanhang för filmälskare

Bild från Höga Kusten Filmfestival.

Fejkade festivaler är cyniska projekt som skor sig på filmskapares drömmar, men pekar på ett växande behov: sammanhang för filmälskare. Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival, skriver om festivalernas framtid.

När Claire J. Harris hade skrivit och producerat sin första långfilm skickade hon den till Cannes. Kanske skulle festivalchefen Thierry Frémeaux bli intresserad av hennes moderna triangeldrama, om avslöjad otrohet och ödesdigra överenskommelser? Hon hade tidigare arbetat med reseskildringar och realityserier, men nu var debutfilmen Zelos här och skulle möta världen.

Claire fick nobben från Cannes. Hon fick nobben från de andra berömda internationella filmfestivalerna också, och började bli desperat. Hon hade lagt ner flera år på filmen, och någon måste ju se den! Hon började skicka in Zelos till mindre och konstigare festivaler, och några nappade till slut. En av dem hette Nice International Film Festival. Nice. Det låter ju nästan som Cannes. Claire åkte dit. Det var inte som Cannes. Det var ingen riktig filmfestival över huvud taget.

Det första Claire reagerade på var att hela festivalen ägde rum på ett hotell nära flygplatsen. Det andra var att det inte fanns någon publik. Det var bara fyra personer som kom på hennes premiär, och tre av dem var personer hon lärt känna på hotellet dagen innan. Och allting kostade pengar. Ville Claire att hennes film skulle presenteras i programmet? Då fick hon betala en slant. Ville hon få en affisch uppsatt på hotellet? Då fick hon betala lite mer. Ville hon gå på den avslutande prisutdelningen? Då fick hon betala en bra slant – 2300 kronor. Väl hemma i Australien bestämde hon sig för att berätta om sina upplevelser, och skrev en ilsket glödande text i nättidningen Medium. Texten är en attack på vad hon beskriver som en våg av ”scam film festivals”. För Nice International Film Festival är inte den enda skumma festivalen. Bara samma bolag arrangerar liknande ”filmfestivaler” i London, Madrid, Amsterdam och Milano. Och det finns många, många fler.

Vinnarna på Nice International Film Festival.

Vinnarna på Nice International Film Festival.

De fejkade filmfestivalerna fungerar på lite olika sätt. Vissa har ett ”ta anmälningsavgiften och stick”-upplägg (det kostar ofta mellan 100 och 1000 kronor att anmäla sin film till en filmfestival på sajter som Filmfreeway). Andra festivaler äger bara rum ”online”. Några, som Nice International Film Festival, är ett slags pseudofestivaler. Det visas filmer, men utan publik, pressbevakning eller branschdeltagande. De flesta delar ut en myriad priser i massor av kategorier – men vill vinnaren ha priset måste hen såklart betala en bra slant för det. Gemensamt för dem alla är att de är cyniska projekt, som bara finns till för att tjäna pengar genom att utnyttja filmskapares drömmar om att bli sedda och erkända. Att det har vuxit fram ett så stort antal fejkade filmfestivaler världen att över är inte en slump. Det säger något om den samtida filmbranschen, och det säger något om hur filmfestivalers roll i det industriella ekosystemet håller på att förändrats.

Att det har vuxit fram ett så stort antal fejkade filmfestivaler världen att över är inte en slump. Det säger något om den samtida filmbranschen.

Claire J. Harris är långt ifrån ensam. Det finns väldigt många filmskapare därute, som precis har gjort sin första film. Parallellt med att digitaliseringen har gjort det billigare och tillgängligare att producera film, har nya aktörer från Kina och Kalifornien pumpat in absurt mycket kapital i produktion av rörlig bild för strömningsmarknaden. Resultatet är en himla många filmer. Det spelas in så mycket film och tv-drama att experter använder begrepp som ”tsunami” och ”syndaflod”. På många sätt är det såklart underbart att det görs så mycket film. Desto fler som får chansen att skapa, desto större mångfald. Dessutom borde chansen öka att några blir konstnärliga fullträffar. Problemet är att publiken inte tittar på en mångfald av filmer. De tittar på Marvel – den långa svansen har ätits upp av det stora huvudet.  Om det är enormt svårt även för en etablerad filmskapare att väcka uppmärksamhet och intresse för sin film, hur krångligt måste det inte för någon som Claire J. Harris? Det har länge legat refuserade romanmanus i byrålådor över hela världen, nu håller lådorna på att fyllas med filmer också. Men för att en okänd film ska nå en publik behöver den presenteras för publiken som ett relevant och kvalitativt verk. Någon måste säga till publiken att just den här filmen är något att se.

Här fyller filmfestivalerna en allt viktigare funktion. Enligt Cameron Bailey, konstnärlig ledare för filmfestivalen i Toronto, har filmfestivaler utvecklats till att bli filmvärldens viktigaste smakdomare, mer central än kritiker, forskare och filmskolor. För att en film som Levan Akins And then we danced skulle tillskrivas kulturell prestige var den applåderade premiären i Cannes viktigare än de fina betygen i dagspressen. Men de flesta filmer blir inte utvalda till Cannes, och då lurar man alltid någon genom att posta en selfie från röda mattan i Nice istället. Då kan man också addera en lagerkrans till filmaffischen, som vittnar om utvaldheten.

Den som äger den globala publikens uppmärksamhet, kommer kunna tjäna väldigt mycket pengar i framtiden.

Just filmfestivalen i Cannes har utvecklats till den tydligaste offentliga arenan för kraftmätningen mellan filmbranschens gamla och nya aktörer. Det började med konflikterna mellan festivalen och Netflix, och det kommer bara att bli mer av den varan. Nu försöker tunga globala aktörer ta position i strömningskriget. Amazon, Apple, Disney och Facebook är inte bara stora filmaktörer – det är några av världens största företag över huvud taget. Det är därför de kan investera så otroligt mycket pengar i rörlig bild, utan att behöva bry sig om den enskilda titeln blir lönsam eller inte. Den som äger den globala publikens uppmärksamhet, kommer kunna tjäna väldigt mycket pengar i framtiden.

Strömningsmarknadens explosion är den mest grundläggande förändringen av filmvärlden på många decennier. Alla aktörer på filmfältet kommer få nya förutsättningar under 2020-talet: filmskapare, distributörer och visningsaktörer måste omdefiniera sina roller och förnya sina affärsmodeller. Biografen blir antagligen den stora förloraren. Och även om Thierry Frémaux nog kommer tvingas till några prestigeförluster längs vägen, borde filmfestivaler bli en av vinnarna.

Tack vare nya tillväxtmarknader slår den globala biografmarknaden fortfarande nya rekord, men i västvärlden mumlas det ändå om biografkris. I sin helhet minskar publiken något, och när det gäller inhemsk film minskar biopubliken ganska dramatiskt på de flesta marknader, däribland den svenska. För att stärka attraktionskraften kommer biograferna satsa mer och mer på att biobesöket ska vara en exklusiv upplevelse. Det här är vad filmfestivaler alltid har sysslat med, och följaktligen har blivit bäst på. Det är därför antalet små och stora filmfestivaler exploderar världen över, samtidigt som den konstnärligt syftande film som de visar i övrigt går kräftgång på filmmarknaden. I de europeiska huvudstäderna går det knappt en vecka utan att det pågår någon filmfestival.

BlackStar Film Festival i Philadelphia.

BlackStar Film Festival i Philadelphia.

Parallellt med att antalet småfestivaler växer, startas också ständigt nya filmfestivaler över hela världen för att stater, städer eller företag vill marknadsföra sig och vinna internationell prestige. På samma sätt som filmfestivalerna i Venedig, Cannes och Berlin en gång grundades med tydliga geopolitiska förtecken, har det under de senaste åren startats nya filmfestivaler i bland annat Kina, Förenade Arabemiraten och Azerbajdzjan. De globala ekonomiska och kulturella maktförskjutningarna kommer rimligen göra att de stora europeiska och nordamerikanska filmfestivalernas världsledande positioner utmanas allt hårdare under 2020-talet.

Det finns många utmaningar som de traditionella europeiska filmfestivalerna måste hantera i framtiden. Filmpublikens förändrade demografi (den blir rikare och äldre), spänningarna mellan strömningstjänster (som producerar allt fler ”festivalfilmer”) och biografägarna (som inte gillar strömningstjänster), och hotade offentliga anslag i en ny politisk miljö (kulturstöd kan bli allt svårare att motivera för politiker). Samtidigt pekar makrotrenderna i filmvärlden allt tydligare på vikten av vad som är kärnan i filmfestivalernas verksamhet: att kurera innehåll, generera kulturell prestige och arrangera unika filmhändelser.

Men framför allt är filmfestivaler en plats där filmkärleken kan återuppfinnas. Det är på filmfestivaler publiken vågar utmana sig själv och se filmer de aldrig annars hade sett. Det är på filmfestivaler en ung filmregissör tar med sig sitt första oslipade försök och möter en publik för allra första gången. Det är på filmfestivaler det förs livliga samtal om filmkonsten mellan filmskapare och publik. Det finns ett faktiskt hot mot filmen som vi känner den. Den konstnärligt syftande filmen riskerar att stelna och marginaliseras, att bli en ny balett eller opera där en liten elit ser teoretiskt avancerade produktioner som nästan enbart finansieras av skattemedel. Det enda som kan förhindra en sådan kulturell marginalisering är en levande och aktiv filmkultur, där filmkonsten görs relevant genom att kritiker, filmskapare och publik faktiskt ser filmer tillsammans och pratar om bilderna de har sett. Det är så hierarkier kan omförhandlas och nya riktningar formuleras, och det är en process som är helt central för filmkonstens överlevnad. Dessutom finns det nog inget som är roligare.

Annons