FILM. Monos (Alejandro Landes, 2019).

Ibland misstänker jag att alla ändlösa talangutvecklingsprogram och pitchturnéer skapar en världsfilmens monokultur, där alla filmer blir spekulativa variationer på de senaste festivalfavoriterna. Att alla filmer måste ha minst en postironisk dragspelscover på ”Eternal flame” för att få komma till Locarno, och sedan slussas ut i resten av världen.

Colombianska Monos är långtifrån den värsta produkten av nämnda mekanismer. För trots de inledande vykortsvyerna i skymningsljus, med krispigt hyrkamera-foto och överarbetad ljudläggning, lyckas filmen snart etablera ett eget temperament.

Själva ramhandlingen kring barn- och ungdomssoldaterna i ett gerillaband känns dock till en början som ren spekulation. Jag anar ännu en tradig gruppdynamisk studie av det mänskliga psyket i tillspetsade situationer, men får åtminstone delvis något annat. Istället börjar filmen leka med konventionerna för karaktärsuppbyggnad, händelseutveckling och sin egen moraliska kompass. Mellan hopp och förtvivlan skapas rum för ett närmast lyriskt tillstånd, där filmens egentliga storhet ligger.

Man har lyckats mycket bra med den sensoriska miljöskildringen. Vi tycker oss känna leran mellan tårna; vätan tränga genom kläderna; och vinden pina ini märgen. Virtuositeten ligger i hur naturkrafternas intryck snabbt kan skifta från mardröm till eufori, och sedan tillbaka igen. Filmskaparna är sanna emot sina uppsåt på så vis att den verkligen spelats in under extrema väderförhållanden på ogästvänliga platser, bergsplatåer och floddeltan, med en Herzogsk övertygelse. Detta toppas av en impressionistisk klippning och ljudbild, som tar mer hänsyn till filmens hallucinatoriska flöde än eventuella dramatiska poänger.

Men jag hade gärna sett filmen ta ett mer bestämt kliv i någon av sina riktningar. Att antingen göra mer av de anarkistiska anspråken, eller bli en ren upplevelsefilm. Det klingar onekligen falskt att filmen är så kysk i sin skildring av sexualitet, och samtidigt en så frikostig våldsorgie. Det hade kanske varit bättre att helt släppa spåret med frigjordhet och könsöverskridanden, när genomförandet ändå känns så pliktskyldigt. Det blir mest ett löfte som aldrig infrias, vilket krossar illusionen om en värld totalt frigjord från borgerlighetens bojor. Som darwinistisk studie i människans natur är Monos alltför tillrättalagd och moralisk.

Monos inleds med en listning av finansiärer från nio olika länder, en syn som inte alls är uppseendeväckande för en festivalbesökare av idag. Identitetspolitiska landvinningar har gjort det mindre försvarbart för västerländska filmteam att fara till valfritt land på UD:s lista över avrådda resmål, för att gräva guld i form av etnografiska misärskildringar. Självklart skyller jag därför all lagomhet i Monos på den europeiska filmkommissionens smakpreferenser. Konspiratorisk? Att detta mycket riktigt är Colombias Oscarsbidrag är i alla fall vatten på min kvarn, det brukar sällan vara ett kvitto på konstnärlig egenart.

Läs mer: Birds of passage är en konventionell gangsterfilm i ovanlig miljö