fbpx
Kritik & essä Jo Widerberg, 9 oktober 2019

Laddad intimitet i vänporträttet Fraemling

Fraemling (2019)

I sin nya film nystar regissören Mikel Cee Karlsson i bästa vännen Mathias hemliga liv som kriminell. Men när det dokumentära porträttet kompletteras med iscensättningar förlorar filmen i styrka, skriver Jo Widerberg som har sett Fraemling.

FILM. Fraemling (Mikel Cee Karlsson, 2019).

Det jag kommer att minnas av filmen Fraemling är ett ansikte. Mathias ansikte. Han är den främling filmen försöker närma sig. Och den som står bakom kameran är Mikel, hans bästa vän. Mathias har nämligen ett hemligt liv som ingen känt till. Han har de senaste åren dragits längre och längre in i en kriminell värld som han inte kan ta sig ut ur, och levt under enorm press. Samtidigt som han av rädsla både för sin egen och sina näras säkerhet hållit detta dolt. Eller? Vad är det egentligen som hänt? Mikel och Mathias börjar göra den här filmen tillsammans för att han ska få berätta, för att bryta tystnaden och kanske på ett sätt för att han ska bli fri.

I början av filmen finns ett lugn. Kameran vilar på Mathias ansikte. Eftersom regissören Mikel Cee Karlsson också är filmens fotograf finns det en intimitet som laddar bilderna. Det vi ser är en människas blick på någon som står henne nära. Samtidigt som Mikel i voice-over berättar för oss vad som händer, vad han fått höra och hur han sakta men säkert nystar i historien. Mathias själv pratar med sina föräldrar vid köksbordet och de går försiktigt fram när de närmar sig ämnet. Hela filmen är full av folk som bryr sig om varandra, vänner och familj.

Mathias ena barn är närvarande som en svart klump, det ser ut som att någon ritat över den lilla kroppen med märkpenna men följt konturerna så att man fortfarande ser kroppsspråket. Det är otroligt uttrycksfullt, ser både obehagligt ut och visar samtidigt på en omsorg. Att man genom att dölja den tar hand om den där lilla svarta klumpen. Det är i linje med filmens hela estetik, där vi får se men inte se. Vår blick begränsas av utsnitten, ofokus och saker i bild som döljer sikten.

Filmen börjar alltså på det här sättet i en autenticitet. Mikel berättar att han vill göra en film om sin vän. Vi får träffa hans vän. Vi får se dem göra scener tillsammans, prata om hur de ska göra filmen, hur de känner inför det, hur de ska hantera föräldrarna. I en scen där Mathias ska berätta någonting särskilt känsligt framför kameran, ser vi hur han förbereder sig och skrattande säger att han måste slänga ut föräldrarna: ”Dom kan ju inte höra det här, då dör ju dom.”

Fraemling (2019)

Det är en konstig blandning av humor, sorg, rädsla, obehag, vardaglighet, kompromisslös ärlighet och avslöjanden som kommer bara som antydningar. Vänner berättar i intervjuer hur Mathias sagt någonting om hur han hade det men aldrig tillräckligt, att ingen egentligen visste vad som pågick. Och även i filmen är det en balansakt, hur nära vi får komma Mathias.

Men sen går filmen över i att inkludera iscensättningar med en skådespelare. Mathias dör nämligen av naturliga orsaker under inspelningen. Och Mikel bestämmer sig då för att ändå spela in de scener de planerat, med en ersättare. I bilder som för tankarna till Vertigo, och sekvensen då James Stewart desperat tvingar Kim Novak att klä och sminka sig som hans döda kärleksobjekt, förvandlar en maskör skådespelaren Ulf till Mathias. Medan Mikel tittar på genom linsen. I spelscener förkroppsligar han den roll Mathias behövde gå in i för att överleva. Rollen som den starka, farliga, osårbara, hårda mannen. I kontrast till den sårbara, gråtande, rädda och mjuka mannen som vi hittills lärt känna.

Det är ett grepp som krockar med det nakna tilltal vi just varit i. Även om man förstår den konstnärliga idén, håller det inte riktigt i praktiken. För när man en gång sett de dokumentära bilderna är det svårt att engagera sig i de fiktiva. Och det är viktigare hur scenerna i sig fungerar, inom filmen, än det övergripande koncept de skapar. Det uttryck som finns i Mathias ansikte, som Mikel själv pratar om i sin voice over och som är en så stor del av filmens hjärta, det finns inte hos skådespelaren. Det kan det ju inte, för hela Mathias historia finns i hans kropp. Den berättar allt om det tillstånd han är i. Rökhostan, den darrande rösten, sorgen och oron. Leendet som gör ont att se.

Hur berättar man bäst en historia? Mikel Cee Karlsson kunde gjort en ren fiktionsfilm för att skildra Mathias liv. Eller en ren dokumentärfilm. Och det är såklart intressant att blanda såhär, att välja båda där de flesta väljer en. Det är bara det att det dokumentära materialet är så ofantligt mycket starkare. Det blir en lika orättvis som ofrånkomlig jämförelse. Men när de dokumentära bilderna är så specifika och olika de skildringar man vanligtvis ser av kriminella, framstår spelscenerna mer som någonting man sett förr. Hotfull man pressar någon på pengar. En ännu mer hotfull man hotar en familj.

Mot slutet av filmen pratar Mikel om hur de tänkt att allt det Mathias varit med om skulle bli någonting de kunde berätta om tillsammans. Och det är verkligen det Mikels berättarröst och Mathias närvaro gör, i de delar av filmen där bara de finns.

Annons