fbpx
Kritik & essä Mikaela Kindblom, 11 oktober 2019

Judy Garlands liv blottar drömfabrikens sjaskiga baksidor

Är Judy en vältajmad post-metoo-film som visar att förtrycket bakom Hollywoods kulisser har långa anor? Eller en grotesk teater där en människas missöden tillåts överskugga hennes konstnärskap? Mikaela Kindblom har sett filmen om Judy Garland.

Jag sitter i biofåtöljen och vrider mig som en mask. Jag blundar och i minnet framför mina hårt sammanpressade ögonlock ser jag glittret som dröjer sig kvar från förtexterna, glittret från de rubinröda skorna från Trollkarlen från Oz – som på något sätt har hittat hit, till denna biopic om Judy Garland. Vad hände med magin, med glittret, stjärnstoftet? Jag öppnar ögonen och ser Judy i en mycket chic byxdress i ett glansigt, blommigt tyg med glittriga broderier. Efteråt, när jag snubblar ut i höstsolen och tröstar mig med att nynna en av de många melodier om jag älskar från Judys filmer – och som inte var med i den här – tänker jag att all magi som fanns i den här filmen fanns i förtexterna och i den där byxdressen.

Missförstå mig rätt. Jag tycker René Zellweger är imponerande. Hon gör en övertygande gestaltning av Judy som den döende svanen – och hon sjunger inte heller direkt dåligt. När hon väl börjar sjunga, efter en god halvtimme in i filmen, sjunger hon en av de sånger som jag tycker om men som jag förknippar med Fred Astaire. Låten heter By myself och Fred Astaire sjöng den i Den stora premiären (1953). Senare sjunger Renée Zellweger en hel del, och på slutet även Judys paradnummer ”Over the rainbow” med bruten röst och en publik som mirakulöst tar över och svarar henne, hjälper henne att bära den ödestyngda melodin och orden om platsen högt där uppe, ovanför skorstenarna, där problem smakar som citronkarameller.

Trollkarlen från Oz (1939)

Filmen Judy handlar om Judy Garlands sista tid i livet då hon var i London för en serie framträdanden på nattklubben Talk of the Town. Under denna tid är hon separerad från sina barn, främst de två yngsta, Lorna och Joey, som hon fått i äktenskapet med impressarion Sid Luft. Renée Zellweger fäller träffsäkra repliker i stil med ”Så jag måste vara borta från mina barn för att kunna vara med mina barn” och på frågan om hon tar någon antidepressiv medicin svarar hon: ”Fyra äkta män. Det hjälpte inte.” Manuset till denna film bygger på en pjäs. Det märks. Filmen står och stampar på samma punkt. Den lyfter aldrig – vilket gör närvaron av alla referenser till ”Over the rainbow” och Trollkarlen från Oz blir outhärdliga. Det blir aldrig mer än det där glittret i förtexterna. 

Det är Mefistofeles som talar till Faust och filmduken fylls av den unga Judys hungriga blick.

Min blick suger sig kvar i de få scener – tillbakablickar – där vi får se en ung Judy, som spelas med fascinerande hjälplöshet av Darci Shaw. Hon står mitt i kulissbygget till Trollkarlen från Oz och en mansfigur, filmbolagschefen Louis B. Mayer, talar om för henne att hon inte är som andra flickor, att hon aldrig kommer att vara som andra flickor, men att hon har ett val – och hon måste välja nu. Det är Mefistofeles som talar till Faust och filmduken fylls av den unga Judys hungriga blick. Klipp tillbaka till slutet av 60-talet i London, där Renée Zellweger sitter och våndas i ett tomt hotellrum. Vi vet att hon blev lurad och nedbruten i drömfabriken, som fyllde henne med  amfetaminer och barbiturater för att hon skulle prestera på topp. Och nu sitter hon där, den i förtid åldrade stackars kvinnan, en liten hög av skinn och ben, förtorkad och förkrympt, ett vandrande lik.

Det är hjärtskärande. Och jag fattar inte varför jag sitter här och bevittnar denna groteska teater, detta mänskliga förfall om en sångerska som jag älskar. Jag älskar ju Judy Garland. 

Judy (2019)

Judy (2019)

Borde jag inte ha avstått? Varför måste jag vara så nyfiken? Räckte det inte med att blotta tanken på en film om Judy Garland fick mig att leta rätt på alla böcker som jag hade om henne hemma, att titta på alla klipp på Youtube ur filmerna som jag älskar, att lyssna igenom alla skivinspelningarna – min allra äldsta skiva är the score ur Trollkarlen från Oz med The Jitterbug som jag häpet konstaterade, långt senare, att den inte fanns med i filmen. 

På Youtube hittar jag också de tre inspelade versionerna av sången ”The man that got away” – från A star is born – den vackraste av alla sånger Judy sjöng, vid sidan av ”Over the rainbow”. Det är samma ljudversion men tre olika iscensättningar med Judy i en brun klänning, en rosa skjorta och en svart klänning. De olika versionerna innehåller också subtila olikheter i Judys samspel med jazzmusikerna som gör sitt bästa för att undvika hennes plötsligt utfallande armar och händer. Det är versionen med den svarta klänningen som valdes till den färdiga filmen. Men jag gillar versionen med den rosa skjortan bättre. Precis i slutet sätter sig Judy längst ner i den högra kanten av bilden och smälter in i de avklingande pianoackorden.

Där finns magin. Utan ett enda dammkorn. Rösten är mjuk och smidig och stark och samtidigt gåtfullt ålderdomlig – som om Judy, när hon sjunger, förvandlas till ett sagodjur, en sfinx, den som besitter all kunskap, vet allt om kärlek, svek och mod. ”Don’t know what happened, it’s all a crazy game…”

Filmen om Judy Garland är varken särskilt originell eller ovanligt välgjord. Den amerikanska drömfabriken har alltid varit pigg på att själv rota i sina sjaskigare baksidor – se bara på A star is born, den filmversionen som Judy gjorde 1954, som bara är den andra i ordningen av de fyra som hittills har spelats in. I en av den filmens mest magnifika scener får vi se Judys rollfigur ta emot den Oscarsstatyett som hon själv i verkligheten aldrig fick. Ett slags revansch uttagen i förskott. I filmen står hon vacker som en dröm och håller lyckligt i sin statyett. Då raglar hennes man James Mason in i bild, full och förtvivlad, och vevar till med armen så han slår henne i ansiktet. (När det sedan blev Oscarsutdelning på riktigt var Judy nominerad och förlorade till Grace Kelly.)

Judy ställer ändå intressanta frågor. Känner vårt rovdjursbeteende som biopublik inga gränser? Där i mörkret sitter vi ju helt säkert. Precis som alla de förövarna som fanns i Judys skugga. Hur ska vi som filmälskare förhålla oss till glittret med vetskap om villkoren bakom kulisserna i Hollywood?

Läs gärna Salman Rushdies essä om Trollkarlen från Oz och lyssna på radioprogrammet Stil om filmen, som fyller 80 år i år. Och se hellre I skuggan av Judy Garland, en tv-film på tre timmar från 2001 som bygger på Lorna Lufts bok om sin mamma – och med två skådespelerskor som spelar Judy utan att ta hennes röst ifrån henne. Tammy Blanchard spelar den unga Judy och Judy Davis spelar den äldre Judy. Rekonstruktionen av flera av Judys musikalnummer är häpnadsväckande välgjorda och det är Judys röst som vi hör hela tiden.

Läs också: Edgar G. Ulmer på farliga omvägar

Annons