fbpx
Kritik & essä Sanna Samuelsson, 24 september 2019

Raggarjävlar från orten

Varför vill raggare vara fräcka och farliga? Sanna Samuelsson ser en dokumentär som skiter i den urbana medelklassens respektabilitet.

FILM. Raggarjävlar (Sebastian Ringler, 2019). Se filmen här.

”Wow, ni har sydstatsflaggor även här, vad sjukt”, sa en gång en amerikansk vän på besök, märkbart obekväm, och pekade på raggarbilarna på Sveavägen i Stockholm. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Hur ska man förklara svensk raggarkultur för någon som inte är härifrån? Kan man, bör man ens försöka? Är det någon skillnad på den och den amerikanska vita sydstatskulten? Eller handlar det om samma rasistiska nostalgi?

I Sebastian Ringlers Raggarjävlar, som premiärvisades på Tempo dokumentärfestival, pratar man inte om de sydstatsflaggor som skymtar förbi. Om några politiska diskussioner har förts under inspelningarna är de bortklippta. Här är andra saker i fokus. Glädjen i gemenskapen och fyllan. Skrotbilar som strular. Pengar, skulder och kronofogden. Här pratar ingen om begrepp som klass, men däremot om ”normer”. Det samtidsordet har smugit sig in ända i raggarkulturen.

När raggarna gjorde intåg i den svenska populärkulturen var det lika mycket ett urbant fenomen: Olle Hellbom Raggare! från 1959 och Ragnar Frisks Raggargänget från 1962 utspelar sig i Stockholm. Dokumentären Raggarjävlar tar i stället plats i den våg av landsbygds- eller småstadsskildrande coming-of-age-filmer som vi har sett under 2000-talet, där ett tidigt exempel var Ulf Malmros briljanta komeditragedi Smala Sussie från 2003. Andra exempel är Sofia Norlins Ömheten från 2013 som handlar om ungdomar i Kiruna. Gabriela Pichlers Amatörer som kom förra året får väl också räknas in här. Jag kommer även att tänka på den kanske inte så uppmärksammade dokumentären Bönder, kärlek och trimmade traktorer från 2016, som handlar om vänskapen mellan ett gäng unga bönder.

Men här handlar det förstås om raggare, och inte bönder. Det finns en skillnad. Om nu huvudpersonerna i Raggarjävlar ens kan betraktas som raggare – det verkar finnas delade meningar om det. Särskilt från de äldre raggarna, som har mer välskötta bilar och tycker att det unga gänget i filmen är för tramsiga. Hos dem finns den eklektiska blandning av ”alternativa” referenser som vi alla som växt upp på landsbygden känner så väl igen. Ibland påminner de mest om motorburna dräggpunkare, med Ramones-tröjor och piercings. Men på den släpande bakdelen på skrotbilen de kör runt i sitter den välkända raggardevisen ”Skratta inte Svensson, din dotter kan ligga i baksätet”.

Det är inte svårt att dra paralleller queerkulturen, en annan grupp som är lika hedonistisk som raggarkulturen.

”Jag har alltid varit annorlunda”, säger Jessica, som beskrivs som gängets mamma. En ung sådan, bör tilläggas. Att inte vara som alla andra, utan istället vara en riktig idiot men inte bry sig, verkar vara den gemensamma inställningen för gänget. Huvudpersonen Sami blir av sina vänner anmäld till Lyxfällan för sin kaosartade privatekonomi och stora skulder. Där får han höra att han är ett hopplöst fall. Han är fast med en osäker anställning som lastbilschaufför. Lånen har han tagit på fyllan. Han är i tjugoårsåldern. Det en berättelse om klass i vår generation. Detta ekonomiska gungfly som ungdomar exponeras för så tidigt, och som många inte kan hantera, drabbar både dagens vita och rasifierade arbetarklass i Sverige.

Det är inte svårt att dra paralleller queerkulturen, en annan grupp som är lika hedonistisk som raggarkulturen. Inte för att raggarna skulle uppskatta jämförelsen – killarna i Raggarjävlar använder ”bög” som skällsord – men de parerar samma idé om respektabilitet som queerkulturen har gjort och till viss del fortfarande gör. De räknas som en samhällets avskrädeshög, och reagerar genom att bete sig som revolterande trasdockor.

Respektabilitet är ett begrepp som redan Friedrich Engels skrev om i relation till arbetarklassen. Sedermera har det blivit känt genom sociologen Beverly Skeggs forskning på 1990-talet om samhällets syn på engelska arbetarklasskvinnor. Om deras syn på sig själva, som ständigt övervakade och fördömda ovanifrån. Respektabilitet har med moral att göra, ett slags medelklassens fjärmande från de som anses lägre stående. Arbetarklassen blir en projektionsyta, ses som farlig, förorenande, fräck och hotande. Precis så som raggarna i filmen vill framstå. De avvisar samhällsmoralen. De är fräcka som fan.

I en debattartikel på SVT 2015 skrev raggaren Hubert Karlsson: ”Sydstatsflaggan har alltid varit en del av raggarkulturen. Här i Sverige symboliserar den frihet och en position gentemot överheten. Inget annat.”

Jag börjar fundera över om detta med att ha ett korrekt språk och rätt åsikter har börjat bli en fråga om respektabilitet. Att ha finkänsligheten att inte säga fel saker skiljer agnarna från vetet. Sådant som den urbana medelklassen älskar. Det blir en minst lika god identitetsmarkör som att ha ett nyrenoverat kök. Och det är en mer bekväm politisk fråga än att samhället blir mer och mer ojämlikt.

Raggarna i filmen har inga nyrenoverade kök. De har riktiga fula, stökiga kök. De irriterar sig på alla svenssons i Köping och flyttar till Värmland. De avvisar de ”skitdrömmar”, som Nina Björk en gång kallade dem. De går inte på krogen, de super hemma. De flyttar från husvagn till hus som hyrs ut på landsbygden runt där de jobbar. Hus de kan hyra privat trots betalningsanmärkningar. Men även bland dem märks det att de fötts med olika förutsättningar.

Sami, som har en familj med många alkoholrelaterade dödsfall, dricker farligt mycket, mer än de andra. Jag känner igen problematiken från mitt eget alkoholdränkta queercommunity. Det blir helt enkelt svårare för vissa att befinna sig i ett socialt sammanhang med så mycket alkohol och droger. De som inte har alkoholiserade föräldrar klarar det och tar sig ut efter några år. De kan minnas de åren med värme, som sin galna tid.

Andra kommer aldrig ifatt. De super eller knarkar ihjäl sig. Det spelar ingen roll om man flyttar till storstaden eller inte. Numera är inte bara alkoholen, utan även drogerna, lika närvarande på landsbygden som i staden. Och lån med höga räntor är lika tillgängliga på mobilen som på banken på fina gatan, om inte mer.

Annons