fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 19 september 2019

Kosmiskt katarsis i vackra Ad astra

Ad astra (2019)

Ad astra handlar mer om mellanmänskliga relationer än om interplanetära intriger. James Grays lågmälda rymddrama innehåller några av filmårets hittills vackraste bilder, tycker Sebastian Lindvall.

FILM. Ad astra (James Gray, 2019).

Rymden – en oändlig terapisoffa? Så kan det verka när den annars så jordnära relationsskildraren James Gray rustar upp med Imax-teknik för att följa en tungsint rymdfarares försök att bevisa att just hans pappa är störst, bäst och starkast.

Brad Pitts astronaut får ett chockbesked: hans legendariske far Clifford McBride (Tommy Lee Jones), en rymdpionjär som länge antagits död, verkar vara liv. Han misstänks gömma sig på rymdstationen vid Neptunus och ligga bakom de mystiska strömsprång som nu riskerar att ödelägga jorden.

Pitt måste ta sig till Mars och skicka ett meddelande till pappan som övergav familjen för karriärens skull. En förrädare, säger ni? ”Nej, han är en hjälte”, slår vår plikttrogna huvudperson fast med en blick mer besvärad än när han spikar psykologiska utvärderingar med rekordlåg puls.

Väl i rymden, i den ensamhet som tycks locka honom mest med yrket, skymtas tydligare spår av Pitts karakteristiskt sorgsna valpögon. Frisyren liknar den han hade i Seven och Fight club – skådespelarens utseendemässiga peak, kanske några skulle hävda. Kontrasten mellan frisyren och rynkorna som smugit fram i den numera 55-årige skådespelarens ansikte får honom att likna en förvuxen pojke som lånat pappas kostym.

För att inte låta hjälten sjunka ihop totalt uppstår spänning med månbiljakter, tyngdlösa slagsmål och ett skräckmöte med ett blodtörstigt försöksdjur. Men Ad astra är inte mycket till rymdaction – det är en subjektiv resa, etablerad med tidiga synvinkeltagningar och lågmäld berättarröst.

”Ad astra is what people who don’t like Terrence Malick think Terrence Malick movies are like”, twittrade filmskribenten Walter Chaw. Kanske med syftning på fragmentariska återblickar, en närbild på en hand mot himlen och ett ljudspår som ibland upptas helt av Max Richters melankoliska pianomusik? Men snarare än en Malick-film skulle jag vilja påstå att stämningsutsvävningarna får filmens första halva att kännas som en trailer.

Så småningom landar det audiovisuella moodboardet i en säkrare rytm. Om den avslagna berättarrösten först låter som en förlängning av de psykologiska utvärderingarna, övergår den snart i ett slags loggbok med inslag av hjärtskärande ärliga bekännelser. Någon undertext går knappt att tala om, men inte för att Gray är en dålig manusförfattare. Nej, han vill bara så förbannat gärna föra oss närmare en huvudperson som till en början låter som en robot som just knäckt själskoden.

För att klara sitt uppdrag måste ju McBride den yngre visa känslor – det är det enda sättet att få videomeddelandet till pappan att verka äkta, att ha en chans att connecta med mottagaren. Men då riskerar också pulsen att stiga.

Ad astra (2019)

Ad astra (2019)

Vilken paradox! Ja, enkelheten är slående i Ad astra. En fyrkantig huvudperson, svart och vitt, rätt och fel, hjältar och skurkar? Ett steg bort från gråzonerna i filmer som The yards, Two lovers och The immigrant, kan man tycka. Filmer där Gray så skickligt kombinerade komplexa personporträtt med estetisk fäbless för klärobskyr. Å andra sidan – är det så konstigt att en skuggälskare letar ljus i det stora svarta?

Fotografen Hoyte van Hoytema skiftar snyggt mellan storslagna vykort från en nära framtid och bräcklig analog textur. Ljuvliga abstraktioner skapas av optisk skönhet: bländande motljus, flimrande cirklar, suggestiva silhuetter, hav av gnistor, planeter som färgar av sig – en form av filmisk impressionism i transcendental tappning. När Ad astra till sist närmar sig Neptunus blir det så stiligt stålblått att vi bara är ett Tangerine Dream-soundtrack från åttiotals-sci-fi i Michael Manns regi.

Bortom den förföriska ytan, då? Enklast vore att avfärda Ad astra som en banal studie i destruktiva mansroller. Men det finns något djupt rörande i det banala – en enkelhetens skönhet där dumsnäll ärlighet fungerar som ledstjärna. Gray ger sig fan på att fila bort rustningen, ta pulsen på hjälterollen, lyssna på högstadiefilosofiska reflektioner och låta den djupt deprimerade hjälten tala till punkt.

För den som orkar lyssna väntar ett slags kosmiskt katarsis. Och för övriga? In med öronpropparna och vila ögonen på några av filmårets hittills vackraste bilder.

Annons