fbpx

Midsommar är ett vackert helvete dränkt i solljus

Midsommar (Ari Aster, 2019)
Midsommar (Ari Aster, 2019)

FILM. Midsommar (Ari Aster, 2019). Se filmen här.

Det gör mig lite dyster till sinnes att Po Tidholm faktiskt får frågor av amerikanska journalister om svenskt midsommarfirande utifrån en skräckfilm där allt utom midsommarstången och snapsglasen är ett kärleksfullt hittepå; en film som är det mest lyckade exemplet på folk horror denna åskådare hittills sett. Det är befängt att leta efter realism i en skräckfilm, det är ett underskattande av filmskaparens fantasi och det är en trist sensationslystnad gentemot Sverige att journalister måste undersöka om vi möjligen bakar in pubeshår i pajerna och har gruppsex på midsommarafton.

Nej, filmen säger ingenting om Sverige. Eller vänta, hur var det nu – var det inte något tidstypiskt svenskt på en banderoll just då det amerikanska sällskapet i filmen kör in i Hälsingland? Jodå. ”Stoppa massinvandringen till Hälsingland – rösta på Fritt Norr i höst”. Ja, där har vi det, dagens Sverige där Fritt Norr garanterat hade funnits om inte SD redan vore där (och blev EU-valets stora vinnare i Gävleborgs län). Ett land där främlingar inte är välkomna om vi inte kan profitera på dem, vilket en kan säga att filmens fiktiva Hårgagemenskap gör med sina.

Men det är sekundärt. Ari Asters Midsommar är framför allt en visuell fest, en omsorgsfull skapelse med egenhändigt designade folkdräkter, skyltar och byggnader i en slags konkret neofolkrörelse med mer eller mindre inbillade rötter i det fornnordiska (jag har ingen aning om huruvida runskriften i filmen är legit eller inte). Anna Vnuk är koreografen bakom ett medryckande dansparti som en bara skulle kunna önska vore en svensk tradition. Här samlas och samsas det vackra och det groteska på ett oemotståndligt vis.

Konst hade ju en stor plats även i Asters förra film Hereditary. Där använde sig familjedramats moder av miniatyrmodeller av hus och hem som konstnärligt uttryck, och det kunde förstås utnyttjas väl visuellt. Här har vi en helt fantasietnografisk estetik i ljusa och klara färger som ger filmen det visuellt konstnärliga egenvärde en ofta hittar i riktigt bra skräck.

Mot den bakgrunden utspelar sig ett drama av sorg och separation (vilket för övrigt också det var ett tema i Hereditary). Det första som händer i filmen är att den kvinnliga huvudpersonen Dani (Florence Pugh) fått ett olycksbådande meddelande från sin bipolära syster, och vänder sig till sin värdelösa pojkvän, som egentligen vill komma ur förhållandet, för att få stöd. Filmen är alltså spännande redan från första bild. Vad är det som händer med systern? Vi får en chock redan före ankomsten till Sverige. Och vad kommer sedan att hända med relationen? Midsommar är lång, nära två och en halv timme, men det finns inga egentliga transportsträckor. Inte bara de rågblont galna svenskarna utan också det som händer inom gruppen amerikaner är intressant, inte minst som de urskillningslöst sveper i sig varje form av psykedelisk drog som serveras dem. När slutet kommer är det som det måste vara: vi kanske inte blir helt förvånade, men vi blir tillfredsställda.

Mitt enda klagomål är att jag tycker musiken kunde vara lite mindre bombastisk. Och ja – en sak till. Aster kunde ha avstått att använda en annorlunda kroppsform som symbol för ett förvridet tankesätt. Här finns en daterad biologism filmen klarat sig väl utan. Men det ändrar inte faktum att mitt ansikte bara vara ett enda stort leende grin efter visningen. Jag. Älskade. Varje. Minut.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

3 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.