fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 24 maj 2019

Levan Akins And then we danced sprider sprittande dansglädje i Cannes

Den enda svenska långfilmen på årets Cannesfestival är georgisk – och oemotståndlig. Jacob Lundström har sett Levan Akins dansanta romans från Tbilisi.

De senaste åren har svenska filmskapare framför allt sökt sig till Östeuropa för att jaga produktionsrabatter. Omgivningarna har utnyttjats som kulisser och fått föreställa helt andra platser, när svenska produktioner har varit på inspelningsbesök. Levan Akins And the we danced är någonting helt annat och blir därför som en uppenbarelse – den enda svenska långfilmen på årets Cannesfestival är georgisk.

Jag har i och för sig inget emot filmer som skapar geografiska illusioner, men samtidigt är just platsen en viktig faktor i den här dansanta kärlekshistorien. Det spelar uppenbart stor roll när, var och hur den har blivit gjord. Det beror bland annat på att regissören och manusförfattaren själv har en närhet till människorna och miljöerna, samt förstås på lokal kompetens inom scenografi med mera.

And then we danced utspelar sig alltså faktiskt i Tbilisi, om än med blågula blinkningar på filmens soundtrack genom Kite (”Jonny boy”), Robyn (”Honey”) och Abba (”Take a chance”). Vi får följa den unga dansaren Merab som rör sig till fots eller med kollektivtrafik över stadens gator och torg. Till och från danskompaniet där han tränar på traditionella rutiner och restaurangen där han extrajobbar som servitör.

Levan Akin fångar den skräckslagna nyförälskelsen med stark ömhet och med stort allvar men minst lika mycket humor.

Det är en film som tar plats, som handlar om rörelsefrihet. På scenen i Cannes berättade Levan Akin att han inspirerades av modet hos Pridedeltagarna i Tbilisi för sex år sedan, som övermannades av hatiska motdemonstranter. Och när Merabs börjar blicka begärligt mot den nya dansaren Irakli är han medveten om riskerna med att bli upptäckt. När de börjar närmar sig varandra måste de hålla sig utom synhåll, vare sig det gäller offentliga platser eller privata miljöer.

Det är en oemotståndlig film, lättrörlig men knappast tynglös. Levan Akin fångar den skräckslagna nyförälskelsen med stark ömhet och med stort allvar men minst lika mycket humor. Fotografen Lisabi Fridell har tidigare bland annat gjort Nånting måste gå sönder och här finns inte minst en vacker omfamning i onaturligt nattljus som för tankarna till några av de mer förhöjda inslagen i Ester Martin Bergsmarks film. Fridells foto utmärks både av intimitet och rytmkänsla, med flera sekvenser som skärper vår uppmärksamhet: en följsam och intensiv tagning på en hjärtekrossande bröllopsfest, eller ett sängliggande real talk mellan två väldigt olika bröder.

Dansinstruktören Aliko är filmens tydligaste antagonist, det är han som lär gruppen med unga dansare att tukta kroppen och tygla normbrytande gester.

Både Akins och Fridells arbete underlättas förstås av att Levan Gelbakhiani är självlysande i huvudrollen, på samma gång stolt och sårbar, medan Bachi Valishvilis spelar Irakli med ett snett leende som man fattar får Merab att falla.

Dansinstruktören Aliko är filmens tydligaste antagonist, det är han som lär gruppen med unga dansare att tukta kroppen och tygla normbrytande gester, som försöker göra dansen till en tvångströja. Redan i filmens första danslektion får Merab skäll för att han dansar med för mycket glädje. Det finns ingen plats för svaghet inom georgisk dansk, förklarar Aliko.

Precis som i Cold war, som premiärvisades ifjol i Cannes, utspelar sig kärlekshistorien i And then we danced mot en fond av östeuropeisk folkkultur. I Pawel Pawlikowskis film fick huvudpersonerna underkasta sig politiseringen av folkmusiken, som utnyttjades för propagandasyften i det kommunistiska Polen. I den postkommunistiska republiken Georgien tycks inte ränderna ha gått ur: ungdomarna i And then we danced får förklarat för sig att georgisk dans utgör nationens själ. Därför är det så viktigt att utstråla en politiskt korrekt maskulinitet.

Dansgolvet är en tacksam skådeplats för coming of age-filmens övergångsriter. För några år sedan såg vi det i Houda Benyaminas Divines, som mottog Cannesfestivalens pris för bästa debutfilm, där huvudpersonen Dounia upptäcker dansen via bakdörren. Precis som i en mer populär dansfilm som Step up från 2006, där det är Channing Tatums rollfigur som ramlar in på den fina dansskolan direkt från gatan.

Merab kommer istället från en rutinerad dansfamilj, vilket inte direkt har inneburit några ekonomiska fördelar i Georgien. Han bor med sin bror, mamma och mormor men den kärleksfulla hemmiljön präglas också av överhängande räkningar och avstängd elektricitet. Då får Merab nöja sig med titta på dansklipp tills laptopbatteriet dör ut.

And then we danced handlar om hur avsteg från den smala vägens maskulinitet kan hota hela systemet. När Merab och Irakli vilar sig mot den hoplappade spegeln i träningssalen, samtidigt som marken skakar under dem, är det ingen tvekan om att deras kärlek och livslust kommer göra större avtryck på framtidens Georgien.

Annons