fbpx
Kritik & essä Rebecka Kärde, 12 april 2019

Lars von Trier positionerar sig mot de förväntade reaktionerna

The house that Jack built (2018)

Den danske provokatören har gjort ännu en film om konstnärligt skapande men verkar mest brydd om sin identitet som arthousefilmens bad boy. Rebecka Kärde blir samtidsdeprimerad av The house that Jack built.

Hur brukar kritiker och publik reagera på medvetet provokativa konstverk? Det allra vanligaste sättet, kanske vanligare än att bli just provocerad, torde vara att deklarera sitt ointresse. Att blaserat rycka på axlarna och förklara provokationen som misslyckad, som ”tråkig” – alltså motsatsen till otäck, upphetsande, äcklig, förkastlig, banbrytande eller vad nu uppsåtet antas vara.

Provokationen är alltså en kliché. Men det är också reaktionen på den. Och frågan är hur sanningsenligt detta påstådda ointresse är. För tyder inte den frenesi med vilken många avfärdar allt från Dan Park till Michel Houellebecq på att de faktiskt blir provocerade? Kanske inte av konstverkens sakinnehåll, men av provokatören som sådan, av att någon på fullaste allvar axlar rollen som narr och sanningssägare. Och har inte då provokationen på sätt och vis lyckats?

The house that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad, och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad.

Lars von Triers nya film, The house that Jack built, väcker dessa frågor till liv. Mottagandet har varit hyfsat svalt: Peter Bradshaw i The Guardian kallar filmen ”shallow and self-congratulatory” medan Rolling Stones David Fear utnämner den till ”the cinematic equivalent of a long, endless smirk”. Hårdast är kanske Richard Brody i The New Yorker: för honom är von Trier en ”casual provocateur” vars ”flip, adolescent café-table musings” är lika chockerande triviala som det sadistiska våld han skildrar.

The house that Jack built (2018)

The house that Jack built (2018)

Kritikerna har inte fel. The house that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad, och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad. Oavsett fortsätter karusellen som vanligt, med Lars von Trier själv i huvudrollen som den jungianska trickstern – en roll han visserligen alltid trivts i, men som känns mindre och mindre fruktbar. Och det säger jag som en person som älskar det mesta han gjort.

Filmen handlar om en seriemördare, Jack, spelad med träaktig charmlöshet av en välcastad Matt Dillon. Det är svårt att inte se honom som ett syskon till Charlotte Gainsbourgs Joe i Nymphomaniac, eller för den delen, hela The house that Jack built som en blekare och dummare version av denna von Triers bitvis genialiska förra film.  För det första är filmerna mycket lika till sin struktur.

I Nymphomaniac berättade nymfomanen Joe sin livshistoria för den cerebrale Seligman (Stellan Skarsgård), som bjudit hem henne till sig efter att ha hittat henne svårt misshandlad på gatan. I The house that Jack built har denna psykoanalytiska relationsmodell renodlats ytterligare. Skarsgårds/Seligmans position intas nu av den nyligen bortgångna Bruno Ganz, som gör en av sina sista roller som Verge. Namnet är en förkortning av Vergilius, för precis som i Dantes Den gudomliga komedin är det en vandring ner i helvetet vi ser. Och den börjar med en färd på floden Styx, och med att Verge säger till Jack: ”Folk får ett plötsligt och märkligt behov av att bekänna på dessa resor.”

Så det gör Jack. Han delar upp sin historia i fem kapitel, en struktur vi känner igen inte bara från Nymphomaniac, utan också från tidigare von Trier-filmer som Breaking the waves. I kronologisk ordning berättar Jack om några särskilda mord han begått. Det första är på en kvinnlig liftare, spelad av Uma Thurman. Hon blir ihjälslagen med en domkraft (en ”jack”!) efter att ha kommenterat hur dumt det är att hoppa in i en bil med en främling. Efter det får Jack mersmak, och mördar i tur och ordning en främmande äldre kvinna, en flickvän och hennes två söner, en annan yngre flickvän samt en grupp slumpvis utvalda män.

Våldet skildras grafiskt och med glatt humör. Kvinnan med barnen skjuts ihjäl när de följer med Jack ut för att jaga, en jakt som tar en ny vändning halvvägs in. En annan kvinna får bröstet avskuret så att Jack kan sy en portmonnä av det. Liken samlas på hög i ett frysrum där mördaren klär upp dem och fotograferar dem i olika bisarra positioner. Bilderna skickas sedan och i god seriemördaranda – tänk The Zodiac Killer eller BTK – till lokala dagstidningar.

The house that Jack built (2018)

The house that Jack built (2018)

Varför mördar Jack? Frågan besvaras enbart ytligt, vilket väl i och för sig är i sin ordning – inte ens de mest ingående psykologiska porträtten av verkliga seriemördare kan ju riktigt förklara varifrån begäret kommer. I bakgrunden finns i alla fall den misslyckade arkitektkarriär som hänvisas till i filmtiteln. Återkommande scener visar hur Jack ritar och snickrar på ett hus som aldrig blir färdigt. Han lider också av OCD som tar sig uttryck i en extrem renlighetsmani. Att mörda bekommer honom inte, men att tvätta bort blodfläckar, det är något helt annat.

Jack känner alltså viss stolthet över sin praktik. Och här har vi den andra stora likheten med Nymphomaniac. Begreppet ”nymfoman” var Joes eget: när hon gick i gruppterapi förklarade hon för de andra deltagarna att hon inte var något så simpelt som en sexmissbrukare, utan drevs av något annat, ett högre begär. Nymfomanin beskrevs liksom Jacks mördande som en konst. I båda fallen använder von Trier jaktmetaforer i form av filmsekvenser på rovdjur och byten. Den här gången är det tigrar och lamm, med en metafor lånad från William Blake. Det handlar om att förfina en process, om den subtila men avgörande skillnaden mellan skicklighet och geni.

På så vis är The house that Jack built, liksom Nymphomaniac, en film om konstnärligt skapande i allmänhet och om von Triers i synnerhet. Nymphomaniac öppnade frågan på ett dynamiskt sätt genom att förlägga regissörsfunktionen till flera olika karaktärer: förutom till Joe så till K. (Jamie Bell), en professionell sadist hon gick till för att bli slagen och som kunde regissera hennes position i rummet i evigheter.

The house that Jack built (2018)

The house that Jack built (2018)

Den här gången finns bara Jack. Och det är ett problem, för det innebär att diskussionen aldrig lyfts från den banala ”jag vill vara farlig”-trop som är fascinationen inför den ultimata ondskan. Jack skyndar runt i skyddsrummet, tittar på offren genom ett gevärssikte monterat på ett kamerastativ, talar lyriskt om sin beundran för Mao, Stalin och Hitler – jämför von Triers famösa presskonferens i Cannes för några år sedan – och det enda man tänker är: jaha? Blir det inte mer än så här?

Om det är något en film som den här lämnar efter sig så är det inte splittring; det är konsensus.

Men det blir det tyvärr, i form av de djupt pinsamma diskussioner om konst och moral som Jack för med Verge. Den gymnasiefilosofiska inramningen förstärks av att von Trier regelbundet klipper till bilder på en pianospelande Glenn Gould, alla killars favoritgeni, samt till sekvenser där Jack står med textskyltar likt Bob Dylan i videon till ”Subterranean Homesick Blues”. Klichéerna är naturligtvis medvetna, men varför de används, till vilken nytta – om någon alls – framgår ej.

Och i den meningen är The house that Jack built en genuint provocerande film. Provocerande för att den inte tänker. För att den, i stället för att lita på tittaren, enbart tycks positionera sig mot de förväntade reaktionerna. Så kvävs också alla tendenser till systemkritik, eftersom luften-är-fri-dårens huvudsakliga funktion är att befästa de rådande normerna, att förstärka enigheten om vad som får sägas och göras. Om det är något en film som den här lämnar efter sig så är det inte splittring; det är konsensus.

Antingen förstår inte Lars von Trier det. Eller så gör han det visst, men är mer brydd om sin egen position, sin egen personliga identitet som arthousefilmens bad boy. Mer samtidsdeprimerande än så blir det i sådana fall knappast.

Annons