fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 31 januari 2019

Searching for Oscar är tänkvärd och underhållande om filmstrejkande kritiker

Searching for Oscar (Octavio Guerra, 2018)

Kan man bedöma en film bara utifrån affischen? Det hävdar i alla fall den spanske filmkritikern i Searching for Oscar. Calle Wahlström har sett filmen på Göteborgs filmfestival.

Film och seende är såklart nära förknippat och blindhet varje filmälskares värsta skräck. Woody Allen tangerade lättvindigt en liknande ångest i Hollywood ending där regissören Val utvecklar en psykosomatisk blindhet inför inspelningen av sin nästa film. I verkliga livet är den brittiska filmaren Derek Jarman ett bättre exempel. Sjuk i aids hade Jarman börjat förlora synen när han regisserade sin sista film. I Blue, som fick sin premiär bara månader innan hans död 1993, upptogs bilden enkom av färgen blå.

För en filmkritiker eller filmvetare vore förstås förlorad syn lika förödande. I Octavio Guerras dokumentär Searching for Oscar försöker den Madridbaserade filmkritikern Oscar Peyrou – ordförande i det spanska kritikerförbundet – därför kringgå sin egen allt försämrade syn genom att helt enkelt sluta se film. Istället börja han förespråka en filmkritik där han utgår från filmens affisch, titel och vilka skådespelare som medverkar. Med andra ord en semiotisk och paratextuell analys han själv kallar fullkomligt objektiv inför omgivningens  höjda ögonbryn och förstummade reaktioner. Oscar menar att bara om han faktiskt sett filmen kan han vara subjektiv. Mer än revolutionerande låter metoden som något som kunnat förekomma i någon av Roland Barthes luftigare texter.

Men vi får aldrig se eller höra något exempel på Oscars metod, bara en idéförklaring han paraderar på olika filmfestivaler och paneler – kanske till störst förundran när han frågar skådespelaren Ewan McGregor om han tror på affischens förmåga att förmedla hans film. En lite förvirrad och lekfullt självupptagen McGregor svarar till slut att affischen är snygg.

Människorna Oscar möter, framförallt journalister, verkar inte veta om de ska skratta eller ta honom på allvar. Lika svårt är det att veta var verkligheten börjar och slutar i Searching for Oscar. Ibland känns hans kritikprojekt som en ploj varpå tankarna går till Casey Afflecks mockumentär I’m still here där skådespelaren Joaquin Phoenix bjöd på en hysterisk uppvisning i metodskådespeleri – och Woody Allen, eller säg Larry David, hade knappt kunnat skriva ett roligare scenario. Oscar framhärdar också som minst lika vithårig och cynisk som dessa två. Han låter sig exempelvis bjudas till filmfestival i Chicago, mest för att kunna köpa billiga strumpor.

Många gånger känns Guerras bilder iscensatta, närmast repeterade. Men en tveksam trovärdighet förtar aldrig filmens behållning. För det är roligt, och inte helt ogenomtänkt. Oscars syn tycks försämras i ett slags tandem med kritikerns sökande efter sin roll i ett nytt medieklimat. Somliga har talat om kritikerns död. Snarare är det väl våra förutsättningar som förändrats. Som kår har vi ju i flera bemärkelser ett osäkert förhållande till streamingtjänster och dess rekommendationsalgoritmer. Ska vi skriva eller inte skriva? Hur ska vi skriva? Osv.

Själv kollar Oscar bara på film i hemmet, där han till skillnad från de festivaler han frekventerar inte behöver vara mer än trettio cm ifrån (laptop)skärmen. Till en vän säger han kanske skämtsamt att han på så vis kommit ut från Platons grotta. Hur det än ligger till med den saken är hans framfart i festivalvärlden och det nya streamingklimatet både underhållande och tänkvärd.

Annons