fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 17 januari 2019

Natalie Portman äger Vox lux som skottskadad popstjärna

Ambitionerna är minst lika höga som i debutfilmen The childhood of a leader, när Brady Corbet skapar en uppslukande kommentar om vår tids kändiskultur.

I egenskap av ung regidebutant gjorde skådespelaren Brady Corbet ett fantastiskt brådmoget intryck med The childhood of a leader. Inspirerad av den avslutande delen i Jean-Paul Sartres novellsamling Muren var det svårt att undkomma en genant pojkrumskänsla i den banala spekulationen kring ondskans, eller fascismens, rot. Ändå fascinerades jag av den fiktiva despotens barnsliga tantrum i filmen. Förvisso skymtade inflytandet från bildmakare vilka Corbet själv tagit regi från – främst Lars von Trier i Melancholia och Michael Haneke i nyinspelningen av Funny games – men med utmärkt foto av Lol Crawley, en energetisk tonsättning av poplegendaren Scott Walker och Corbets nästan arroganta självförtroende bakom kameran fanns där också ett eget tonläge vars omåttlighet närmast kändes som en uppfriskande bedrift i sig. Om inte annat borde modet, eller den fullkomliga naivitet, som föranledde en så kraftfull debut applåderas.

Det behöver knappast tilläggas att förväntningarna på Corbets andra långfilm Vox lux varit högt ställda. Men tro inte att han fört några noggranna anteckningar över kritikers synpunkter på debutens övermod. För med brådmognaden intakt, men också med fullkomlig självklarhet, förkunnar eftertexterna att Vox lux är ”a 21st-century portrait”. Med andra ord är ambitionerna minst lika höga den här gången, även om de förkunnas som en brasklapp – oaktat om man väljer att betrakta Vox lux som ett porträtt av eller från tvåtusentalet. Oavsett vilket slår det an en väl avvägd balans mellan sardoniska konstateranden – vilka understryks av Willem Dafoes sakliga berättarröst och genom filmens kapitelindelning – och en isande ominös klangbotten som i vissa stunder tangerar skräckfilm. Jag har svårt att tänka mig ett lämpligare tonläge.

Vox lux (2018)

Vox lux (2018)

Berättelsen inleds 1999, på tröskeln till det nya millenniet, med en stjärnas födsel ur ett av USAs kollektiva trauman. På en high school i Staten Island avbryter en elev med tung kajal och automatvapen en musiklektion genom att skjuta läraren. En plötslig tvekan uppstår när trettonåriga Celeste (Raffey Cassidy) vädjar till gärningsmannen. Men lika plötsligt öppnar han eld igen. Givet filmens tidsram går tankarna omedelbart till Columbinemassakern, USA:s kanske mest famösa skolskjutning, även om andra detaljer snarare antyder en sammansättning av incidenter som de två senaste decennierna blivit allt vanligare och bara förra året bragt 113 personer om livet.

Celeste hör till de överlevande som under filmens förtexter transporteras från platsen i en karavan av ambulanser i en sekvens utmärkt fotad och tonsatt av tidigare medarbetarna Crawley och Scott. Från sjuksängen till listettor komponerade för filmen av artisten Sia går det sedan fort efter att Celeste tillsammans med sin tillgivna syster Ellie (Stacy Martin) framför en egenkomponerad sång under en minnesstund för attackens offer. Dafoe konstaterar torrt att framförandet omedelbart fångade nationens sinnesstämning och blev vad man kallar en ”hit”.

Under vägledning av en sliten manager (Jude Law har varken varit så här ovårdad eller bra på länge) bereds den tillsynes oskuldsfulla Celestes väg till toppen via besök hos svenska stjärnproducenter (en Max Martin-anspelning som förärar Vox lux ett snyggt och effektivt blixtbesök i vår glåmiga huvudstad) och videoinspelningar i Los Angeles innan den elfte september 2001 avslutar kapitlet.

Vox lux uppehåller sig också vid de kopplingar som gjordes mellan sub- och popkulturer i Columbines publika efterspel. Då belastades inte minst Marilyn Manson och Goth-kultur. I ett möte med en brittisk stonerrockare tänker Celeste högt att hans musik är vad pojken som sköt henne lyssnade på. Hon å sin sida gillar popmusik för att hon inte vill att människor ska tänka för mycket, bara må bra. När filmens nästa kapitel gör ett hopp till nutid för att introducera en vuxen Celestes divalater, nu införlivade av Natalie Portman, har rollerna i någon mån kastats om när en masskjutning på en europeisk strand kopplas till en av Celestes mest populära musikvideos, dessutom på dagen för hennes stora comebackkonsert.

Den skottskada Celeste ådrog sig i ryggen när hon var tretton har aldrig läkt, den framstår nästan som det första offret för hennes framgångar – men också en metafor för nationens tillstånd. Dekad efter år av alkohol- och drogmissbruk – tillsynes fåfängt dolt bakom en hård sminkmask – är Celeste långt ifrån den jordnära flicka som sjutton år tidigare kunde förmedla nationens sorg. Det enda spåret av hennes förlorade oskuld förkroppsligas i hennes dotter Augustine (också spelad av Cassidy). Utan att hålla tillbaka gör Portman istället en grotesk mutation som under presskonferenser spyr ut sig haranger så osammanhängande att Dafoe i en oförklädd känga till den amerikanska presidenten jämför dem med de dumheter vår tids politiker häver ur sig.

Det kunde inte varit tydligare att Vox lux hela vägen byggt mot en kommentar om kändisskap och mediaklimat i vår tid, men när filmens final ebbar ut i Celestes osannolika och färgsprakande comebackkonsert är det inför ett publikhav som faktiskt älskar henne. Exakt vad Corbet velat säga med sitt porträtt förefaller något undanglidande. Celeste har intagit scenen och tagit över showen – och Portman fullkomligt äger den. Hon är både slagfärdig och skittråkig, förberedd med färdigpaketerade dängor som får människor att må bra men knappast att tänka. Framträdandet inger också en känsla av allt återgått till det vanliga, något slags status quo, och att ändå är inget som ska det ska.

Corbet har utan nämnvärda konstnärliga kompromisser kommit en lång väg från debuten. Det jag tog för övertydlighet i The childhood of a leader får i Vox lux stå tillbaka för vad som istället skulle kunna kallas för en absorberande ambivalens. Kanske är det också det högsta betyg ett tvåtusentalsporträtt kan få.

Annons