fbpx
Kommentar & debatt Hogir Hirori, 4 januari 2019

Hogir Hirori: ”Jag vill berätta historier som måste leva vidare”

Hogir Hirori har regisserat The deminer.

The deminer, som handlar om en legendarisk minröjare från Duhok i Kurdistan, har nominerats till en Guldbagge för både bästa film och bästa dokumentärfilm. Här berättar regissören Hogir Hirori om varför han arbetar med dokumentärfilm.

Ska jag berätta varför jag vill jobba med dokumentärfilm så ska jag kort berätta historien om mitt liv. Jag har alltid älskat att berätta historier, som barn skrev jag ner intressanta historier jag hörde av andra, för att själv kunna läsa dem. Det har också varit ett sätt för kurderna att bevara vårt språk och få våra historier att leva vidare.

Den irakiska regeringen såg länge detta som ett stort hot mot landet och arabiseringen. Därför fängslades, torterades och dödades de som nämnde namnet Kurdistan i sina böcker eller sånger, en hel familj kunde dödas om regeringen hade hittat ett bandkassett med sånger på vår stora artist Shivan Perwer i deras hem.

Kurdernas situation ändrades 1991. Då var jag 11 år gammal och kurderna bildade en federal region i norra Irak som kallas för irakiska Kurdistan. Vi fick för första gången bestämma över vårt område, tala fritt vårt eget språk och framför allt berätta det vi ville berätta utan att blir hotade eller dödade av Baath-regimen. Situationen blev mycket bättre jämfört med hur det var tidigare men ändå väldigt hotfullt eftersom allt detta skrämde våra andra tre grannländer: Turkiet, Syrien och Iran. De var rädda att kurderna i sina länderna också skulle få dessa möjligheter.

Jag gjorde min första dokumentärfilm som slutprojekt i skolan, den filmen visades sedan på SVT. Wow wow wow!

Film och tv-program var något jag ville jobba med sedan jag var 14 år gammal. Jag fick först chansen att vara med i en tv-serie, vilket var stort på den tiden eftersom det inte fanns så många kurdiska kanaler. Men jag tröttnade och bestämde mig för att bli musiker istället. Efter cirka fyra år i musikskolan på heltid bestämde jag mig för att lämna landet. Dels för att jag inte såg någon framtid där längre, dels för att uppfylla drömmen om att blir en stor cellist.

December 1999 kom jag till Sverige och hamnade i restaurangbranschen. Det var något som jag aldrig hade velat jobba med. Min dröm om att bli cellist dog under dessa år. Efter sex år i Sverige kom jag in på en skola i Stockholm och pluggade media. Då väcktes min dröm om att berätta historier igen, fast denna denna gång i ett fritt land utan det minsta att vara orolig för. Jag gjorde min första dokumentärfilm som slutprojekt i skolan, den filmen visades sedan på SVT. Wow wow wow! En film som jag hade gjort skulle helt plötsligt visas på Sveriges största tv-kanal. Det var 2006 och sedan dess har tv och film varit mitt livs största glädje, att få berätta historier som måste leva vidare.

Texten publicerades ursprungligen i höstnumret av FLM.

Annons