fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 22 januari 2019

Effektiva stämningar i Lee Chang-dongs Bränd

Lee Chang-dong har en förmåga att skänka stor laddning åt vardagliga miljöer. Mycket är höljt i dunkel i hans nya film om en aspirerande författare, en undflyende Gatsby-figur och en ung kvinna som tycks uppslukad av tomma intet. Johannes Hagman har sett Bränd.

En katt. Ett växthus. En människa. Saker som funnits men försvunnit, som uppslukade av tomma intet. Eller av lågorna i en brand. Hur vet man vem som stod på botten av en uttorkad brunn och stirrade upp mot den runda himlen? Om brunnen nu överhuvudtaget har existerat vill säga.

Lee Chang-dongs Bränd är full av antydningar, indicier och villospår. Filmen är ett pussel som hela tiden tycks gäckande nära en lösning, men likväl undandrar sig överblick och slutsatser. Filmens aspirerande författare Jong-su letar efter ett passande ämne för sin debutroman, men dras samtidigt in i en händelsekedja som tycks göra fiktionen överflödig. Varför beskriva ett mysterium när man kan leva det.

Under ett uppdrag som bud i Seoul råkar Jong-su på Hae-mi, en bekant från sin hemby. Visserligen ser hon annorlunda ut efter omfattande plastikkirurgi, men snart nog känner han igen grannen från förr. De äter middag, hamnar så småningom hemma hos henne och inleder någon form av relation, och Jong-su åtar sig att mata Hae-mis katt medan hon är på resa i Kenya. Visserligen är katten så pass skygg att den aldrig syns till, men den äter i alla fall upp maten. Samtidigt pendlar Jong-su till familjegården på landet som han måste ta hand om åt sin fängslade far, vars okontrollerade raseriutbrott ständigt skapar nya problem med rättvisan. Vid återkomsten från sin resa ber Hae-mi om att bli hämtad på flygplatsen men visar sig ha oväntat sällskap i form av Ben, en mystisk man som förpassar Jong-su till rollen som tredje hjul. Ben är en av ”Sydkoreas många Gatsbys”, en stenrik ung man med oklar sysselsättning och bakgrund. En sval ironiker med en ovanlig hobby. De tre umgås tills Hae-mi plötsligt blir okontaktbar och ett sökande tar vid.

Bränd (Lee Chang-dong, 2018)

Bränd (Lee Chang-dong, 2018)

Bränd är löst baserad på en novell av Haruki Murakami och är regissören Lee Chang-dongs första film sedan 2010 års Poesi. Där tacklade han frågor kring minne och perception genom en äldre alzheimhersjuk kvinna som börjar skriva poesi, en tematik som även återkommer i den nya filmen. Mycket är höljt i dunkel – den enes berättelse motsägs ofta av den andres – och Jong-sus rotlösa tillvaro formligen gungar under hans fötter. Lee Chang-dongs sätt att hänge sig åt sin väv av mysterier för tankarna till Jacques Rivette, en regissör för vilken filmandet framförallt var ett äventyr och ett utforskande av mediets och berättandets möjligheter. Tonen är här visserligen klart mer dämpad och realistisk i jämförelse med Rivettes lekfullhet, men de två regissörerna förenas i sin kärlek till drömlika utsvävningar, geografiska pussel och en förmåga att skänka stor laddning åt till synes vardagliga miljöer.

Med lika stor omsorg om ljud som bild skapar Lee med enkla medel väldigt effektiva stämningar. När Jong-su efter flera misslyckade försök till kontakt får ett sista telefonsamtal från Hae-mi står han i dimman bland de lantliga odlingslandskapen i hembyn. Från telefonen hörs istället för en röst endast diffust sprakande, oväsen och trafikljud. Ljud som förutom att föra tankarna till den försvunna också låter staden kollidera med landet, och således på ett effektivt sätt knyter samman filmens två kontrasterande miljöer. Det ständiga pendlandet mellan metropolen Seouls skriande kommersialisering – krönt av Gangnams putsade fasader och lyxlägenheter – och den lilla landsortsbyn där Jong-su mockar skit efter familjens sista kalv, ger en bild av den splittring och rotlöshet som präglar karaktärerna och deras generation. Tillfälliga jobb och bekantskaper avlöser varandra i en värld där anställningar och relationer är lika osäkra. Människor försvinner inte bara. Men i en fragmentiserad värld kanske de ändå gör det. Som uppslukade av tomma intet. Eller av lågorna i en brand.

Filmen har en fantastisk slutbild också. Inramad av ett fönster i sin lägenhet i Seoul har Jong-su till slut börjat skriva på sin roman. Kameran åker bakåt och avslöjar en svindlande utsikt över metropolen, vars rikedom av syn- och hörselintryck får en svindlande expansiv effekt när vi tar ett steg tillbaka från berättelsen. En lika klassisk som effektiv utzoomning. Sen fortsätter visserligen filmen en stund till och Lee väljer att sätta en tydligare men mindre intressant slutpunkt. Men det är en smärre invändning mot en i övrigt oupphörligen fascinerande film.

Annons