fbpx
FLM rekommenderar FLM, 20 december 2018

2018 års bästa filmer

Från dålig barnuppfostran i Ryssland till häxor i Berlin – FLM listar årets 20 favoriter från bio och vod.

Plats 20–14:

20. Ghostland (Pascal Laugier, 2018), 19. Black Panther (Ryan Coogler), 18. Private life (Tamara Jenkins), 17. The Florida project (Sean Baker), 16. You were never really here (Lynne Ramsay), 15. Mission: Impossible – Fallout (Christopher McQuarrie), 14. Lycklig som Lazzaro (Alice Rohrwacher).

Plats 13-1:

I am not a witch (2018)

I am not a witch (2018)

13. I am not a witch (Rungano Nyoni)

Hos långfilmsdebuterande Rungano Nyoni finns en övertygelse, ett slags fasthet som är ovanlig: det här gör jag, det här vill jag, det här är filmen. Hon litar på sin film och det gör hon helt rätt i.

Läs Rebecka Kärdes text här.

Saknaden (Andrej Zvjagintsev, 2017)

Saknaden (Andrej Zvjagintsev, 2017)

12. Saknaden (Andrej Zvjagintsev)

Saknaden är en kraftfull film, kanske Zvyagintzevs näst bästa efter Återkomsten. Hans femte film påminner i viss mån om debuten, i de rymliga bilderna och i temat med vuxna som sviker barn. Men här är det stadgad medelklass som lever i bristfälligheten. Deras bubbla påminner lite om Hanekes borgerlighet. Här finns dock ett hopp i de självuppoffrande volontärer, män och kvinnor, som utan ersättning letar efter försvunna människor. Även i Sverige får vi mer och mer ett samhälle där medmänskligheten sköts av frivilligkrafter. De är positiva krafter förvisso – men de förmår inte laga och lappa alla revor och hål i samhällsväven. Och vi kan inte ta dem för givna.

Läs Charlotte Wibergs text här.

Mandy (2018)

Mandy (2018)

11. Mandy (Panos Cosmatos)

I Mandy sammansmälter inre, yttre, fiktiva och verkliga världar. Ljussättningen går i den italienska giallons färgstarka fotspår, samtidigt som den nyligen bortgångne Jóhann Jóhannssons atmosfäriska ljudkuliss lockar fram sensualism ur den nyandliga rockestetiken. Tid och rum upplöses med övertoningar och dubbelexponeringar, som när Jeremiahs och Mandys ansikten sammansmälter i en hallucinogen mardrömsbild. ”Don’t you fucking look at me!”, skriker Jeremiah så fort den drogade Mandy fått en nykter skymt av kidnapparens självbild. Repliken ekar av Dennis Hoppers lustgaspsykopat från åttiotalsklassikern Blue velvet, en annan film där den vackra idyllen slås i spillror av mänskligt mörker.

Läs Sebastian Lindvalls text här.

Faces, places (2018)

Faces, places (2018)

10. Faces, places (Agnès Varda, JR)

Tillsammans med JR bildar Agnès Varda, han 30 plus och hon 90 minus, en något osannolik konstnärsduo. I den bedårande och politiska dokumentären Faces, places åker de omkring i en minilastbil, som också fungerar som megafotoskrivare, på den franska landsbygden och möter människor.

Läs Jacob Lundströms text här.

Holiday (Isabella Eklöf, 2018)

Holiday (Isabella Eklöf, 2018)

9. Holiday (Isabella Eklöf)

Regissören Isabella Eklöfs debutfilm står inte långt ifrån Ulrich Seidl. Det är ont om närbilder i Holiday men desto fler helbilder där ingen i bilden egentligen utmärker sig. Miljön står för ett slags gränslöshet. Verkligheten är ful. Saschas vackra leende är en kontrast men det är så malplacerat. Men filmen är förstås inte minst ett feministiskt statement och det passar perfekt in i ekot av metoo-rörelsen. Den handlar om det svåra i att acceptera erfarenheten av att vara ett offer.

Läs Charlotte Wibergs text här.

Shoplifters (2018)

Shoplifters (2018)

8. Shoplifters (Hirokazu Kore-eda)

Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda har framför allt rört sig inom en socialrealistisk tradition med ett starkt tematiskt fokus på familjen. I den Guldpalmsbelönade Shoplifters bryter han ingen ny mark, men vårdar sitt konstnärliga signum.

Läs Johannes Hagmans text här.

Hereditary (2018)

Hereditary (2018)

7. Hereditary (Ari Aster)

Kanske den näst bästa blinkningen till den baskerade mästaren under Bergmanåret (bläddra fram till plats 3 för att finna den uppenbart allra bästa). Ari Aster har åtminstone nämnt Ingmar Bergmans Viskningar och rop som en viktig inspirationskälla under arbetet med årets amerikanska skräcksensation. Precis som Bergmans färgstarka film från 1973 handlar Hereditary om en krisande familj, även om Asters innehåller ett par saker som saknas i Bergmans drama: nötallergi och dekapitering, till exempel.

Cold war (2018)

Cold war (2018)

6. Cold war (Pawel Pawlikowski)

Det var först med Ida som 50-plussaren Paweł Pawlikowski fick sitt stora genombrott. Filmen från 2013 markerade också något nytt i hans filmografi. Ida skilde sig radikalt från hans föregående film, den mer konventionella thrillern The woman in the fifth, genom sitt svartvita foto och klassiska bildformat. Med på rollistan redan den gången fanns visserligen den polska skådespelerskan Joanna Kulig, som också gjorde en biroll i Ida. I uppföljaren, Cold war, spelar hon den romantiska huvudrollen mot Tomasz Kot. Här fortsätter Pawlikowski på samma spår med ett ekonomiskt berättande och en uppgörelse med historien som samtidigt är nostalgiskt stiliserad. Cold war är precis som Ida en monokrom historia i 1.37:1 som utspelar sig efter andra världskriget. Filmen handlar om en folkmusikensemble och ger inblick i det politiserade kulturlivet bakom järnridån, men det är också en omöjlig kärlekshistoria som skildrar exilens vilsenhet.

Blackkklansman (2018)

Blackkklansman (2018)

5. Blackkklansman (Spike Lee)

Spike Lees senaste film har egentligen allt: den är rolig, den är spännande, den är skrämmande och den behandlar viktiga frågor. För filmen med den osannolika sanna berättelsen om en svart man som infiltrerar Ku Klux Klan är inte bara en utköttad lustig anekdot om galna rasister från 1970-talet utan en i högsta grad aktuell film som anknyter till dagens alt-rightrörelse och för angelägna diskussioner om identitet, antirasistisk kampstrategi och filmhistoria. Därtill har den Spike Lees vanliga musikalitet i rörelse och klipp, och ett sugande (inte sugigt!) soundtrack av Terence Blanchard. Att Lee kommer från en musikerfamilj verkar vara väldigt betydelsefullt för honom som filmskapare och skapar en fin balans mot hans sociala medvetande, patos och engagemang.

Suspiria (2018)

Suspiria (2018)

4. Suspiria (Luca Guadagnino)

Är Luca Guadagninos Suspiria verkligen en remake på Dario Argentos Suspiria? Den nya filmen är en radikal omtolkning, ett fullständigt självständigt verk. Och det är genialiskt. Att handlingen förlagts till ett absurt regnigt Västberlin under 70-talet där platsen är starkt betydelsefull gör berättelsen till en annan. Och i stället för att snabbt svepas med i Argentos grälla drömlandskap klafsar vi runt i det gråa och våta ganska länge innan färgerna framträder och våldet gradvis tilltar för att slutligen explodera i en minst sagt formidabel häxsabbat. De likmaskar som regna ner på danseleverna i Argentos film blir här till en enda lång daggmask. Och som en mask borrar filmen sig ner i verkligheten under verkligheten.

För aficionados av tysk film är det roligt att återse ansikten från 70- och 80-talets ”nya tyska film” som Angela Winkler och Ingrid Caven. Som ett hommage har Jessica Harper, som spelade huvudrollen i Argentos film, en liten men viktig roll. Mest njutbar är dock förstås Tilda Swinton som danskompaniets geniala koreograf. Inget ont mot huvudrollens Dakota Johnson, men detta är inte minst en de äldre skådespelerskornas film. Bara ett av många skäl att se detta estetiskt och känslomässigt kraftfulla mästerverk.

First reformed (2017)

First reformed (2017)

3. First reformed (Paul Schrader)

Paul Schraders senaste film First reformed rör sig, i förhållande till Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna, i obekvämlighetszonen bortom pastisch men hitom upphovsrättsintrång. Inget ont i det! Schraders unique selling point är just att inte vara unique. Han bär sina influenser såsom förtjänsttecken. När han har varit som bäst så har Schrader investerat sina lån till en så lysande avkastning att han kunnat betala tillbaka med ränta och ändå göra ansenlig konstnärlig förtjänst.

Läs Jan Holmbergs text här.

Phantom thread (2018)

Phantom thread (2018)

2. Phantom thread (Paul Thomas Anderson)

Årets filmpar återfinns i Paul Thomas Andersson böljande och medryckande skildring av en ojämlik kärlekshistoria, där Vicky Krieps får sitt genombrott i rollen som kvinnan som går i närkamp med en modekulturman (Daniel Day Lews tillbaka i gammal god form efter sömnpillret Lincoln). Jonny Greenwoods musik bidrar också till en av årets mest filmiska helhetsupplevelser.

Roma (2018)

Roma (2018)

1. Roma (Alfonso Cuarón)

Alfonso Cuarón har tyglat sin tidigare fallenhet för det bombastiska men behållit en känsla av storslagenhet, vilket får Roma att trots sin vardagliga inramning anta proportionerna av ett epos. Inte minst beror detta på den avancerade ljudläggningen, som i avsaknad av ett musikaliskt soundtrack i sig självt utgör en komplex komposition. Åskådaren placeras mitt i rummet med dess småprat, springande steg och TV-brus, och mitt i staden med sina militärorkestrar, hundskall och gatuförsäljarnas säregna visslingar. Tonträffen är total i alltifrån den till stor del debuterande skådespelarensemblen och klassiskt präglade estetiken till de utflykter i det förhöjt stiliserades gränsland som bidrar med såväl humor som patos.

Det är bara att konstatera det ironiska i att när Netflix med Roma distribuerar sitt första mästerverk i långfilmsformat är det med en film som med sin helgjutna estetik och detaljrikedom formligen ropar efter att bli sedd på stor duk.

Läs Johannes Hagmans text här.

Årets årsbästalista har röstats fram av Kaly Halkawt, Sebastian Lindvall, Jacob Lundström och Charlotte Wiberg.

Annons