fbpx
Intervju & reportage Tobias Rydén Sjöstrand, 25 oktober 2018

Vad är det som lockar svenska filmhopp till Danmark?

Ardalan Esmaili i Milad Alamis långfilmsdebut Charmören.

Ali Abbasi, Isabella Eklöf och Milad Alami är bara några uppmärksammade regissörer som har studerat på den danska filmskolan. Tobias Rydén Sjöstrand pratar med gränsöverskridande filmare om friheten och utmaningarna på andra sidan sundet.

”Många tror att vi kommer att flytta från Danmark när skolan är slut”, sa Milad Alami i en intervju i Sydsvenskan 2008 när han ännu gick första året på den danska filmskolan. ”Men man skapar ju sitt kontaktnät i Danmark. Jag skulle inte tacka nej till ett erbjudande från Sverige, men det är ju i Danmark jag vill jobba”.

Milad Alami var inskriven på filmskolan i Danmark mellan 2007 och 2011. Tillsammans med Isabella Eklöf och Ali Abbasi utgjorde han hälften av registudenterna i årsklassen. Och efter examen har alla tre mycket riktigt gjort sina långfilmsdebuter i Danmark – Alamis Charmören hade nyligen svensk biopremiär efter flera festivalframgångar.

Alami, Eklöf och Abbasi utgjorde inte den första svenska studentkullen på Holmen i Köpenhamn. Åke Sandgren, Leif Magnusson, Lisa Aschan, Daniel Espinosa och Amanda Kernell, bara för att nämna några svenska namn ur högen, har också fått sin filmutbildning i Danmark.

I slutet av 2000-talet blev antalet svenskar som gick på skolan rentav ett ämne för debatt. När det konstaterades att en fjärdedel av de aspirerande regissörerna på skolan var från Sverige, stämde till och med den dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen in i klagokören och menade att smärtgränsen var nådd: ”Vi inte ska finansiera den svenska filmindustrin i Danmark”.

Filmskolan i Danmark har funnits sedan 1966 och profilerat sig som en av Nordens mest välrenommerade filmskolor. Den är inhyst i sex olika byggnader, de äldsta från 1864. Liksom på den två år äldre filmskolan i Stockholm utbildas inte bara regissörer, utan även manusförfattare, filmfotografer, producenter, klippare och ljudtekniker. Här har danska regissörer som Lars von Trier, Lone Scherfig, Bille August och Susanne Bier gått. Namnen vittnade om en plats där unga regissörer kunde etablera en egen röst, tänkte Milad Alami.

– Jag visste att jag ville hålla på med regi, och de skolor jag kände till var Stockholm, Göteborg, norska filmskolan och danska filmskolan. Och den danska filmskolan var den som jag helst ville gå på för att den hade ett rykte om att vara stark för just regissörer, säger han.

Som 20-åring sökte han till filmskolorna i Stockholm och Göteborg. I Göteborg gick han inte vidare alls, i Stockholm föll han på ett av de sista proven. Några år senare sökte han regiutbildningarna igen, den här gången även Den Danske Filmskole. Så fort han blev antagen tackade han nej till alla de andra utbildningarna. Framför allt var det en detalj som lockade.

”I Stockholm paras man ihop med en producent och en manusförfattare som man tillsammans arbetar fram manuset med. På den danska filmskolan var det valfritt.”

– Jag hade hört att det var mer fritt hur man valde att göra sin avgångsfilm. I Stockholm paras man ihop med en producent och en manusförfattare som man tillsammans arbetar fram manuset med. På den danska filmskolan var det valfritt, man kunde välja att skriva det själv eller med andra. Jag lockades av det där för jag tycker om att skriva och hade skrivit mycket själv innan, så det kändes spännande.

Upplägget liknar det som filmutbildningen på Akademin Valand i Göteborg erbjuder, där fokus ligger på regissörens roll. Men det finns en väsentlig skillnad.

– På danska filmskolan finns alla de linjerna som är nödvändiga för att kunna göra en film. Det finns fotografer, klippare och producenter under samma tak. På skolan i Göteborg finns bara regi. Där är man tvungen att hitta medarbetare utanför skolan, säger Milad Alami.

Charmören (2017).

Charmören (2017).

På ett sätt är det en skola anpassad till auteurtraditionen, men också en skola som drar till sig personer som är intresserade av att sätta sin egen prägel på filmer.

– Om man tänker på de som har gått där de senaste åren – Gustav Möller, Lisa Aschan, Ali, Isabella och jag – så har vi gjort olika typer av filmer. Det är ingen som har gjort Jönssonligan 7. Jag vet själv när jag var runt 20 och bestämde mig för att hålla på med film. De filmer man såg som cineast var ju de som kändes egna och udda och som lekte med filmspråket.

Milad Alami bodde fortfarande i uppväxtstaden Skellefteå när han fick beskedet att han hade kommit in på filmskolan. Språket var ett problem. I antagningsbrevet stod det att det var viktigt att lära sig danska innan terminsstart. Skolterminen var bara tre månader bort och att överhuvudtaget hitta en person som kunde tala danska i Skellefteå var i stort sett omöjligt. Istället fick han lära sig språket under tidens gång.

– Det var som ett bootcamp. Efter sex månader började det växa in till slut. Men i början var alla vänliga och pratade långsamt så att man förstod, berättar han.

Men någon mjukstart var det inte tal om. Hela nio kortfilmer producerades första året.

– När de skulle utvärderas satt man inte bara med sin klass och ett par lärare, utan hela sin årskull och ett antal experter som frågade ut om alla val man hade gjort. Man kunde tycka att filmen man hade gjort var helt misslyckad, och ändå var man tvungen att gå igenom det. Det gjorde att man blev extremt härdad i att prata om sin film i ett tidigt skede. Att kunna prata om det mest personliga man vill berätta utan att brytas ned av det, berättar Milad Alami.

När det sedan blev dags för den efterlängtade avgångsfilmen såg han det som en möjlighet att ta ett stort kliv ur sin comfort zone. Allt det som man hör att man ska undvika som grön regissör blev istället grundförutsättningen för filmen som kom att heta Nothing can touch me.

– Jag bestämde mig för att jobba med amatörer och barn, som dessutom skulle vara i chock och ha svåra gråtscener, och allt skulle utspelas i realtid. Det var en väldigt hård process och den filmen är jag jättestolt över. När jag var klar med den återstod ungefär ett halvår av utbildningen. Då var jag helt färdig med skolan. Jag ville bara börja med nästa film. Och det är så det ska vara tror jag. Jag fick verkligen ut av vad jag skulle av filmskolan.

Sex år efter examen stod Milad Alamis regidebut äntligen klar, med hjälp av den danska producenten Stinna Lassen. Spelplats: Köpenhamn.

Danmark är ett mindre land än Sverige, och följaktligen är den danska filmbranschen mindre än den svenska. Alami upplever Danmark som mer intimt.

– Bara det att alla avgångsfilmer recenseras i tidningarna! Det är en stor grej där, berättar Milad Alami.

Efter utbildningen har han varit allt annat än sysslolös. 2014 kom kortfilmen Void om ett oväntat möte mellan två män på en buss, som visades i sektionen Director’s fortnight på Cannes filmfestival. Mommy från 2015 handlar om en ung mamma som vill fortsätta festa med sina kompisar, och vann både en Robert, ”den danska guldbaggen”, samt pris vid filmfestivalen i Bilbao.

Sex år efter examen stod Milad Alamis regidebut äntligen klar, med hjälp av den danska producenten Stinna Lassen. Spelplats: Köpenhamn. Charmören handlar om en flykting från Iran i Danmark som hänger på barer för att träffa kvinnor i ett försök att få sitt uppehållstillstånd förlängt. Här finns beröringspunkter med såväl Claude Chabrol som Lynne Ramsay, men Alami försöker inte tänka för mycket på andra filmer när han själv gör film.

– Alla våra referenser är nästan allt annat än film. Vi jobbar mer med musik och bilder, platser och röster.

Huvudrollen spelas av Ardalan Esmaili, ett bekant ansikte för Stockholms teaterbesökare på Dramaten och Unga Klara, men mer outforskad framför kameran. Han var heller inte självskriven för rollen.

– Jag känner Ardalan sedan vi var små, han är också uppvuxen i Skellefteå. Jag provfilmade jättemånga i Danmark och då och då diskuterade jag filmen med Ardalan utan att tänka på att han skulle passa i rollen”, förklarar Alami. Först när en detalj i manus ändrades som gjorde att han inte längre behövde prata flytande danska, öppnades dörren för andra att provfilma.

– Då hade jag pratat med Ardalan om filmen i två år och plötsligt frågade han om inte han kunde få provfilma. Och han var ju helt klockren.

Eftersom Esmaili kom från Iran till Sverige när han bara var tre år gammal behövde han inte bara lära sig danska med persisk brytning för rollen, utan dessutom flytande persiska. Det var en process som tog tid.

– Men jag är jätteglad att det blev han. Ardalan har en sensibilitet och ett mörker som var viktig för karaktären. Karaktären skulle vara ett mysterium. Genom filmens gång får vi fler pusselbitar till vem han är, som hela tiden förändrar vår bild av historien.

Charmören mottog kritikerpriset på filmfestivalen San Sebastian i höstas. I januari hade den nordisk premiär på Göteborgs filmfestival, där den var en av tre danska långfilmer signerade svenska regissörer.

Den skyldige (2018).

Den skyldige (2018).

Isabella Eklöfs Holiday, ett solstänkt triangeldrama med gott om mörker, ingick precis som Charmören i festivalens huvudtävling. Gustav Möllers långfilmsdebut Den skyldige, en thriller som utspelar sig under ett larmsamtal, visades också i Göteborg. Möller gick i årskullen under Alami. Efter filmfestivalen i Sundance fick Den skyldige amerikansk distribution och ryktas redan vara aktuell för en Hollywoodremake. I höst utsågs den till Danmarks Oscarsbidrag.

– Jag identifierade mig helt enkelt mer med dansk film och var inspirerad av en del danska regissörer. Samtidigt hade jag en bild av att den danska filmmiljön var mer kollektivistisk och öppensinnad. Med facit i hand vet jag inte hur stor skillnaden mellan länderna faktiskt är, men jag växte mycket som filmskapare under de fyra åren på Filmskolen. Den absolut största gåvan var de elever jag studerade tillsammans med och nu gör film med, berättar Göteborgaren Möller, som flyttade till Danmark redan som 19-åring.

Ali Abbasis långfilmsdebut Shelley visades på Berlins filmfestival 2016 och hans nya film Gräns blev utvald till årets Cannesfestival. Det är ett exempel på att danskskolade regissörer inte är förlorade till andra sidan sundet för alltid – alla talar svenska i Gräns som Abbasi har skrivit tillsammans med tidigare klasskamraten Isabella Eklöf, efter John Ajvide Lindqvists novell.

Gräns (2018)

Gräns (2018)

År 2012, ett år efter att Alami blev färdig, protesterade flera av eleverna mot dåvarande rektorn Poul Nesgaard. Efter 21 år som skolans rektor var det dags för honom att avgå, tyckte de. Skolan behövde ny energi och regissören Christoffer Boe gick ut i pressen och efterlyste ett generationsskifte, skolan var inte längre stark i att driva fram vare sig en genrefilmsregissör som Nikolaj Arcel eller en auteur som Lars von Trier. Skolledningen lyssnade, Nesgaard slutade och efterträddes av Vinca Wiedemann. Men generationsskiftet var redan på gång vid det laget. Det menar i alla fall Milad Alami.

– Det är jättemånga filmer som kommer från en lite yngre generation, som det börjar gå riktigt bra för internationellt, på festivaler, i Cannes och hit och dit.

Vi listar de urvattnade schablonerna som till viss del lever kvar i folks medvetande: Svensk film är PK, dansk film är dogma, norsk film är identitetskonflikter och finsk film är Kaurismäki och torr finsk humor. Men riktigt så ser det inte ut längre och kanske beror det på att fler och fler söker sig till utbildningar i andra länder och möts av olika intryck i en allt mer globaliserad filmindustri. Alami nämner att han har blivit inbjuden till en massa klipprum och sett nästan alla de danska filmer som ska komma ut nästa år.

– Och det är en helt annan typ av filmer som kommer än vad jag tror folk är vana vid. Jag tror inte de känns speciellt danska för många, om man tänker bilden av råa, karaktärsdrivna Festen-aktiga filmer. Många av de här är mer abstrakta.

Tio år efter den där intervjun i Sydsvenskan tänker han själv mer gränsöverskridande. Man kanske inte måste välja mellan att arbeta i Sverige och Danmark?

”I början så tänkte jag att jag måste ta ett beslut om jag skulle arbeta i Danmark eller Sverige, men sen insåg jag att historierna tar besluten åt mig.”

– Jag är född i Iran, uppvuxen i Skellefteå, har bott i Danmark i tio år och bor numera hälften av tiden i Köpenhamn och hälften i Stockholm. Jag känner att jag är från alla de här platserna och på samma gång ingen av dem. Jag är inte mer intresserad av att göra film i det ena landet mer än det andra. I början så tänkte jag att jag måste ta ett beslut om jag skulle arbeta i Danmark eller Sverige, men sen insåg jag att historierna tar besluten åt mig. Nästa film blir en svensk film, berättar han.

Charmören är den första delen i en tänkt trilogi om klass. Den andra delen kommer att utspelas i norra Sverige, där han själv är uppvuxen. Och den tredje filmen ska göras i Danmark. Just nu skriver han manuset tillsammans med Ingeborg Topsøe som var medförfattare till Charmören. Framtiden är ljus.

– Den filmen tror jag kommer bli asgrym. Det är allt jag har att säga.

Annons