fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 27 september 2018

Nicolas Cage spårar perfekt i den euforiska hämndfilmen Mandy

Våldsodyssén är så enkelriktad att en regeltrogen dramaturg förmodligen skulle avfärda manuset som en novellfilm, men Panos Cosmatos Mandy är större än så. Sebastian Lindvall uppslukas av en mardrömsfilm som är synkroniserad med Nicolas Cages karakteristiska spelstil.

FILM. Mandy (Panos Cosmatos, 2018). Se filmen här.

I det sinnliga förstlingsverket Beyond the black rainbow från 2010 skildrade Panos Cosmatos en svunnen tid som en filmhistorisk fantasi präglad av analog synthmusik, retrofuturistisk plastinredning och självförvållade 35mm-repor.

I filmens inledning tonade 1983 fram, en siffra i taget, i en blinkning till Richard Greenbergs klassiska titeldesign från den några år yngre Alien. För Cosmatos representerar året hans cinefila uppvaknande, då han som nioåring rotade runt bland barnförbjudet på den lokala videobutiken. ”Jag kollade på omslaget och läste baksidan och föreställde mig min egen version av filmen”, har han berättat i en intervju. ”Jag ville skapa en film som är ett slags föreställning av en gammal film som inte existerar.”

1983 har hamnat i skuggan av Orwells ikoniska sci-fi-år, menar Cosmatos. Men det går för all del att spåra hans psykedeliska medie- och genreutgrävningar till klassiker som gick på bio medan han smög runt längs videohyllorna: Videodrome, Brainstorm, Satans borg, Blodshunger… Det var banden från den sortens vhs-kassetter som trasslade ihop sig till den spiral som idag utgör hans kreativa dna.

I Mandy klamrar sig Cosmatos åter fast vid 1983, åtta år efter debuten. Platsen är Shadow Mountains, östra Kalifornien. I en ödslig stuga omgiven av berg, träd och stilla sjöar lever skogshuggaren Red (spelad av Nicolas Cage) ihop med sin stora kärlek Mandy (Andrea Riseborough). De talar om planeter, slötittar på tv och kramas under en blodröd stjärnhimmel så vacker att polarsken bleknar i jämförelse. Om dagarna får Mandy kalla kårar av en mörk fantasyroman vars olycksbådande rader läses med orolig stämma. På domedagsprofetisk beställning korsas snart vägarna med sektledaren Jeremiah Sand (Linus Roache), en misslyckad hippiemusiker som med sitt störda sällskap – ja, ännu en variant av Charles Mansons familj – uppvaktar Mandy med våldsamma följder.

Ur detta tar en euforisk hämndfilm form. Med samurajlik disciplin trappas våldet upp till extrema toppar, där rytmen synkroniserats med Cages karakteristiska spelstil. Somliga kallar det överspel – själv har han kallat det såväl ”västerländsk kabuki” som ”nouveau shamanic”.

Tid och rum upplöses med övertoningar och dubbelexponeringar, som när Jeremiahs och Mandys ansikten sammansmälter i en hallucinogen mardrömsbild.

Våldsodyssén är så enkelriktad att en regeltrogen dramaturg skulle avfärda materialet som en novellfilm. Men för att nå den slutsatsen hade denne hypotetiska dramaturg tvingats blunda för Cosmatos inåtrörelse – det som på engelska så snyggt kan benämnas ”mindscape”. Detta mentala, inre landskap utforskades i Beyond the black rainbow som ett esoteriskt drogexperiment, där man precis som i Ken Russells 1980-talsskräckis Experimentet använde marginalvetenskap för att finna gud.

I Mandy sammansmälter inre, yttre, fiktiva och verkliga världar. Ljussättningen går i den italienska giallons färgstarka fotspår, samtidigt som den nyligen bortgångne Jóhann Jóhannssons atmosfäriska ljudkuliss lockar fram sensualism ur den nyandliga rockestetiken. Tid och rum upplöses med övertoningar och dubbelexponeringar, som när Jeremiahs och Mandys ansikten sammansmälter i en hallucinogen mardrömsbild. ”Don’t you fucking look at me!”, skriker Jeremiah så fort den drogade Mandy fått en nykter skymt av kidnapparens självbild. Repliken ekar av Dennis Hoppers lustgaspsykopat från åttiotalsklassikern Blue velvet, en annan film där den vackra idyllen slås i spillror av mänskligt mörker.

Vid ett tillfälle hörs Ronald Reagan från Reds bilstereo. ”There’s a great spiritual awakening in America. A renewal of the traditional values that have been the bedrock of America’s goodness and greatness.” Om Jeremiah för tankarna till Manson, Sharon Tate och det brutala mordet som fällde en skugga över solkyssta Hollywood, kan man i mordet på Mandy se en tändsticka föras mot ett arbetarklassens skogsparadis. Efter tv-stjärnepresidentens löften om guld och gröna skogar ser vi den amerikanska flaggans röda, blåa och vita färger lösas upp och penslas över hela Reds verklighet.

Parallellen mellan 1983 och 2018 framträder ännu starkare när det cinefila uppvaknandet får sällskap av det politiska.

Mandy inviger filmfestivalen Monsters of film i Stockholm den 3 oktober. Släpps på dvd/bluray den 29 oktober.

Annons