Intervju & reportage FLM, 8 juni 2018

Återträffen på Akademin Valand

Vad lär man sig på en filmskola som vill ompröva filmkonsten? Vi återförenade regissörerna Kim Ekberg och Jo Widerberg för ett samtal om studietiden på Akademin Valand.

Kim och Jo.

Kim och Jo.

Kim Ekberg: Född 1989. Tog examen från Akademin Valand 2016 med filmen Vinden blåser vart den vill, som hade premiär på Göteborgs filmfestival 2017.

Jo Widerberg: Född 1990. Tog examen från Akademin Valand 2016 med filmen Jag får väl försöka igen då, som hade premiär på Göteborgs filmfestival 2017.

Kim Ekberg: Mitt intresseområde är linjär konstfilm för blackbox/biografsammanhang och därför sökte jag till konsthögskolor samt till Valands filmlinje. Enligt min ganska ytliga efterforskning var eller är Valand den enda filmutbildning i Norden som inte utgår från att filmskapande är ett språk att lära sig utan snarare motsatsen: Att vi aktivt måste identifiera konventioner och normer, för att inte reproducera och internalisera gamla unkna maktstrukturer i evigheten.

Valet föll på Valand eftersom inriktningen på film, snarare än fri konst, skulle lära ut hantverket bättre, samt ge fler resurser för ändamålet. Hur tänkte du när du valde skola?

Jo Widerberg: Jag sökte faktiskt bara till Valand. Dels för att jag träffat andra filmare som gått där och tyckte mig märka den där inställningen som du pratar om. Men också för att när jag letade filmutbildning gick jag in på till exempel STDH:s hemsida och läste att ”din uppgift som regissör är att … ” och så var det en rad punkter. Den inställningen skrämde väl bort mig därifrån i alla fall.

KE: Det florerar ju sådana urban legends om STDH:s intervjuer, att de ber en balansera en penna i handen. De vill ha elever som balanserar en penna i handen, Valand vill ha sådana som frågar varför

JW: Ja, så kan man faktiskt beskriva det. På Valand fanns ett annat fokus, som inte handlade om att vi som blivande filmare bara skulle bli inskolade i ett redan bestämt sätt att arbeta. Där verkade det mer handla om ​vad​ man vill berätta, och att man som filmare själv ska hitta sitt sätt att göra det på. Jag var ute efter den sortens undersökande inställning till att göra film. En stor del av att gå en utbildning är ju att få diskutera vad film kan vara och att utmana det.

KE: Jag kände mig uppmuntrad att hitta ”min röst”, men känner att de sedan ganska snabbt nöjde sig med första bästa röst jag kunde hitta. Det blir mycket sport-analogier från vissa håll. Att typ Björn Borg var tvungen att stå och serva i tio år mot sin garageport för att bli bäst. Men jag tänker att sport och konst egentligen är varandras motsatser. Att ”bäst” är ett begrepp som borde förbjudas Jag har hört att Fridhem har en övning där man måste lämna den stil man kört fast i. Det låter ju fint.

JW: Ja, men jag tänker lite på vad man tycker att en filmskola ska vara. Valand har ju ganska mycket den där pedagogiken som de pratade mycket om, granny-metoden, om du minns? Som går ut på att läraren bara ska vara en uppmuntrande mormor som står och frågar: ”hur skulle du lösa det?”, när eleven (barnbarnet i den analogin) undrar något.

KE: Just ja, att de bara är någon snäll mormor som eleven visar något för. Som inte kan något egentligen, men säger: ”vad duktig du har varit, kan du visa mig något mer?”

JW: Ja, men en lite creepy mormor som egentligen kan massor men låtsas att hon inte kan något för att barnet ska lära sig själv.

KE: Tror du att det är en bra psykologisk modell?

JW: Nej, jag tycker ju att det bästa med mormödrar är att de kan dela med sig av sina erfarenheter! För mig känns det som att det där uppmuntrande kan vara en del av lärarrollen, men inte allt väl? Är inte det lite slös på kompetens?

KE: Ja, det känns som de avdramatiserar sin auktoritet lite väl mycket. Att till slut känns det också meningslöst att ens göra uppgifterna. För vems skull liksom? Det känns ju som att det går att upprätthålla en lärare-elev-relation utan att det handlar så mycket om makt eller smak, men att de ändå kan tycka något eller tänka saker.

JW: Tycker du att de inte gjorde det?

KE: I vissa frågor tycker jag att de hävdade saker, men kanske inte när det kom till vårt skapande, eller att ställa krav. Tycker mig se en tydlig tendens i att det blir allt fler ofärdiga filmer, utdrag och scener, som presenteras av eleverna som går ut trean. Ser det som ett led av creepy grannys metodik.

De vill ju trycka på process, och det är ju ett fint antikapitalistiskt värde i sig att saker får ta tid eller aldrig ens paketeras som slutprodukt. Men jag tror mer på resultat som process, att saker kan bli klara utan att innebära ett evigt slut. Det är väl som månens cykler, eller årstidernas. Det är viktigt att gå vidare, börja om på nytt, om och om igen.

JW: Ja, för det sätter ju paradoxalt nog en väldigt stor press på hur resultatet ska bli? Jag tycker att det kan vara väldigt plågsamt att färdigställa någonting, att säga att av allt arbete var det det här det blev. Kanske behöver man speciellt i början av att göra film lära sig att just färdigställa, och gå vidare till nästa projekt. Det sägs ju att det som gjorde Björn Borg till en så bra tennisspelare var att han inte dröjde kvar utan snabbt gick vidare och fokuserade på nästa boll…

KE: Jag tror det har med valfrihetens baksidor att göra. Att de indirekt säger: gör vad du vill, så länge det blir jävligt bra. Men bra är ju inget fast värde.

Tror överlag att skolan måste släppa en del av sin smak om den vill fortsätta vara subversiv. Det finns ju stora möjligheter att jobba med bredare representation. Jag tror verkligen det är dags för någon form av kvotering eller experiment med syfte att få skolan att bättre korrespondera med verklighetens demografi såväl som en ideologisk utopi. Jag tror att det som står i vägen för detta endast är en onödigt rädsla att lämna vissa filmestetiska domäner.

Akademin Valand.

Akademin Valand.

JW: Jag vet inte hur diskussionerna går just nu på Valand och mycket kan ha hänt sen vi gick ut, men det känns som att hela skolan skulle må bra av någon sorts omformulering av vad man vill. Det låter kanske förenklande men jag tror att det var ganska länge sen man valde en riktning, och nu kanske man skulle behöva fatta ett nytt beslut kring det eller välja om.

KE: Ja, eller åtminstone vara öppen för nya idéströmmar, så att det inte blir låst.

JW: Absolut. Tänker du på någonting specifikt?

KE: Idéström?

JW: Ja, nåt man borde släppa in som du ser att man stänger ute?

KE: Ja, men många. Tycker att det finns en rädsla för det abstrakta.

JW: Och det förhöjda?

KE: Saker som är vackra. Magi, impressionism och dadaism. Animation, duration-film, flickerfilm, Strukturalistisk film.

JW: Ja. Jag sade ju någon gång när jag var irriterad på det där att jag skulle göra en examensfilm vars enda syfte var att vara vacker… Så blev det inte men jag hoppas någon gör det. Man måste ju ändå fortsätta göra det man själv vill och inte bara agera i protest. Eller?

KE: Att inte endast eftersträva en idé om ”realism” eller ”autenticitet”. Alla filmer kan ju inte återge världen som den är, utan en alternativ verklighet som skulle kunna vara. Allt filmskådespeleri kan inte vara lånat från dokumentärfilmen.

Sådana saker. Vet inte om det är något skolan aktivt tycker, men kanske att de saknar personal som förespråkar sådana värden.

JW: Trots att det inte sägs rakt ut känner man ju såklart av vad som värderas högst. Men det du nämner är ju också generella strömningar i filmvärlden, tänker jag.

KE: Men om en kollade på gamla övningar från skolans barndom, verkade ju skolan varit mer som en traditionell filmskola där man ska förmedla specifik information och känslor med hjälp av film. Att de sedan blev mer punk, ungefär när det blev succé och förenligt med någon form av ”marknad”. Nu måste de ha in mer visioner igen.

JW: Vad tror du effekten blir av att ha punk-lärare? Skulle inte eleverna kunna bli mer konservativa då istället, och börja leta efter hur man ​ska​ göra istället för alternativ till det?

KE: Vet inte om jag tänker att motpolen till punk är konservatism. Tänker att gammal punk är dagens konservatism, eftersom marknaden urholkar gatans uttryck genom att appropriera dessa.

JW: Jovars.

KE: Men det är ju också intressant att exempelvis Ruben lämnat sin gamla estetik och plockar in mer sci-fi och surrealism, har huvudroller istället för kollektiv, och skådisar istället för amatörer. Även Pichler har ju gått över till en mer poetisk samhällsbeskrivning. Det är som att marknaden ligger före skolan igen.

JW: Jag minns att en av de mest intressanta veckorna vi hade var med Ingela Romare som verkligen kom och sa vad hon tyckte att film skulle vara, vad som är kvalitet och så vidare. I förhållande till henne gick det att positionera sig. De flesta av oss höll inte alls med om hennes idéer, men man fick i alla fall höra några idéer som man kunde formulera sina egna utifrån. Lärarna som arbetar på skolan ser det nog mer som att det inte är deras plats att berätta hur det ligger till, och det är ju en berömvärd inställning. Men då tror jag att man missförstår effekten av att göra det.

Det hon gjorde var ju även att ge oss lite filmhistoria, det tycker jag är någonting konkret och viktigt som en filmskola kan bidra med. Att se till att våra influenser breddas, så att den film som görs inte bara formas av samma samtida referenser.

KE: Ja, det känns lite världsfrånvänt att en filmskola ska låtsas att den står utanför filmhistorien. Jag har ju pluggat filmvetenskap innan, och känner att det finns bra verktyg där angående postkolonialism/marxism/queerteori som är givande att ha med sig som filmskapare. Om målet inte är att gå på gamla nitar.

JW: Ja, både det men också estetiskt.

KE: Ja, estetiken är ett kapitel i sig. Att det finns en idé om att youtube eller mobiltelefoner skulle vara något revolutionärt verktyg. Där finns en farlig lättja här, en anpassning till marknadens språk med dess inneboende begränsningar.

JW: Precis. En sak man kan säga är väl att skolan är väldigt samtida på ett konstigt sätt, eller lite ointresserad och nästan nedvärderande av det som varit? Och det syns både i synen på lärarens roll, kunskapsförmedling och vad det gäller estetik och så vidare. Man arbetar lite historielöst.

KE: Är väl återkommande i vår tid. En stark tilltro till postmodernismen, medan modernismen är ganska impopulär. Det blir ju diskursivt, men tappar hjärta och ståndpunkter. En biprodukt av den auteurbaserade pedagogiken blir mycket ensam tid med sitt geni. Det är en svår ekvation att förena den starka individuella visionen, med den kollektiva skapelseprocess som ändå film oftast är.

En sak man kan säga är väl att skolan är väldigt samtida på ett konstigt sätt, eller lite ointresserad och nästan nedvärderande av det som varit?

Det hade ju varit skönt om det fanns parallella normkritiska utbildningar för exempelvis filmfoto, filmljud och filmskådespeleri. För det är ju ändå fråga om ett hantverk också, även om det inte behöver medföra en hierarki.

JW: Alltså, att komma från Valand kan ju verkligen innebära att man inte stämmer överens med branschens förväntningar på vad en regissör ska vara. Eller medarbetares för den delen. Men det måste man vara beredd på. De krav som ställs på en efter skolan har man ju inte behövt möta under utbildningen, och på så sätt kanske man är lite sämre rustad än de som gått en mer branschanpassad utbildning.

KE: Dock är det ju verkligen branschen som måste ändra sig och inte vice versa. Hur man pratar om film i exempelvis pitchsammanhang sker ju enligt rent fascistoida ordalag. Till och med dokumentärfilmer om cancersjuka ska passas in i konfliktbaserade hjälteresor, med människor som lär sig läxor och överkommer hinder. Är det något den här världen inte behöver är det väl att skildras som en polariserad konfliktyta?

Akademin Valand.

Akademin Valand.

JW: Jovisst, nu pratar jag bara om hur det just nu är att vara verksam filmare post-Valand.

KE: Känner att mycket av min kritik mot skolan är en kritik mot samhället i stort. Det kanske betyder att skolan tydligare bör ta avstånd till detta samhälle, och ge verktyg att omformulera förutsättningarna på vilka film görs?

JW: Ja, det är lite det jag också har tänkt på när jag läst vad vi skriver. Och det är väl också skolans egentliga intention.

KE: Att vara ett alternativ till rådande hegemoni?

JW: Ja. Eller jag hoppas att det är det i alla fall. Så såg jag det när jag sökte mig dit.

KE: Det blir ju något slags mellanting. Det finns ett stort gap mellan konst och biograffilm där skolan borde positionera sig. Jag upplever ett starkt sug från konstvärlden efter det ”cinematiska”. Sverige finns knappt representerat här, internationellt.

JW: Ja, men också bara att våga ta ställning. Det känns som att mycket av det arbetet görs av eleverna just nu. Och att skolan visst ställer sig bakom och stöttar, men det vore spännande att se vad som kunde hända ifall skolan själv gjorde det.

KE: Ja, det var ju ingen elev som jag inte inspirerades av. Och Valand är ju såvitt vi vet det enda alternativet när det kommer till filmskolor på högskolenivå som ägnar sig åt normkritik, filmpolitik, etik, ideologi och filosofi. Som sådan instans gäller det bara att aldrig bli nöjd, aldrig bli lat. Vad har du gjort efter examen?

JW: Jag fortsätter med det jag höll på med inom skolan, vilket är att hitta både ett arbetssätt och en estetik som jag tycker om. För tillfället arbetar jag med att utveckla ett projekt som är lite hemligt, men som handlar om liknande saker som mina tidigare filmer. Rent konkret så skriver jag manus och gör en essäfilm. Och du?

KE: Just nu slutför jag en sci-fi-dokumentär tillsammans med konstnären Hedvig Bergman, och ska grejda Salad Hilowles Waryaa. Sedan har jag skrivit ett tiotal långfilmsmanus i Balzacs anda, och är redo att börja filma snabbt och billigt om någon annan tar hand om det byråkratiska!

Annons