fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 25 maj 2018

Uppdaterade bokbrännare i Ramin Bahranis Fahrenheit 451

Michael B. Jordan i Ramin Bahranis Fahrenheit 451. Filmen hade världspremiär på Cannes filmfestival och visas nu på HBO.

François Truffauts filmatisering från 1966 är en klassiker. Charlotte Wiberg har sett Ramin Bahranis tänkvärda nyinspelning av Ray Bradburys dystopi.

FILM. Fahrenheit 451 (Ramin Bahrani, 2018). Se filmen här.

Ramin Bahranis nya tolkning av Ray Bradburys Fahrenheit 451 är inte alls ointressant. Den är en uppdatering till vad som utifrån dagens horisont ter sig som lätt futuristisk teknologi i ett samhälle där inte bara litteratur utan också videofilmer, kassettband och nothäften är del av en hemlig och jagad subkultur. Den drar sig inte för att anknyta till USA post-11/9 genom att använda Homeland Securitys slogan ”See something, say something” och den är fascinerande melankolisk i hur den porträtterar förbjudna tankar, förbjuden litteratur. Där finns all sorg och allt tvivel som ryms i att vara människa.

Men den för förstås också tankarna bakåt till François Truffauts fina filmatisering från 1966 – en film som i dag ter sig rörande i sin bild av framtiden men ändå står sig väl i sin färgskala av grått och lysande rött där framtiden har kommit till förorten snarare än den stora staden, som hos Bahrani.

Truffauts Fahrenheit 451 är en lyckad sammanstrålning av fem olika skaparpersonligheter: förutom Truffaut kompositören Bernard Herrman, fotografen Nicolas Roeg och de båda skådespelarna Oskar Werner och Julie Christie. Hade mäns ansikten och uppenbarelser varit föremål för samma fascination och fetischering som kvinnors hade Werner förmodligen varit en sextiotalsikon på samma sätt som Christie eller Jeanne Moreau. Han arbetade visserligen mest i teater men hans filmroller – framför allt, förstås, som Jules i Jules och Jim – blev alltid uppmärksammade och han hade en sällsam karisma, en slags allvarsamhet och tillbakadragenhet parad med auktoritet. Christie spelar i ett genidrag av Truffaut två roller, både som huvudpersonen Montags fru och den ”antisociala” Clarisse, som väcker Montag ur den dvala likriktningens diktatur försatt honom i. En kan visserligen verkligen tycka att de båda kvinnorna är tecknade som barn; ett lydigt och snällt, ett livligt och nyfiket. Det problemet ligger förstås redan i boken. Det är inte enda gången Christie fått spela ytlig och lite dum. Men hon gör det med schvung.

Julie Christie och Oskar Werner i François Truffauts Fahrenheit 451 från 1966.

Julie Christie och Oskar Werner i François Truffauts Fahrenheit 451 från 1966.

1966 års Fahrenheit 451 är inspelad med Technicolor och den röda brandbilen hypnotiserar. Bernard Herrmanns energiska inledningsmusik, motivet som återkommer vid varje utryckning brandkåren som bränner upp böcker gör, är förmodligen en av hans bästa filmtonsättningar. Den understryker den modernistiska framtoningen i filmens estetik. En framtoning som är attraktiv, även om den också är förknippad med den dystopiska framtidsbilden. På samma sätt uttrycker sig Bahrani genom ett delvis familjärt landskap och en ikonografi som har anknytning till vad vi i dag tycker är attraktivt, men förstorar upp det postmoderna stadsrummet och låter det tippa över i det mardrömslika.

Men medan Bahrani låter motståndskulturen vistas i en ruffig gerillamiljö förlägger Truffaut den till naturen och ett sprakande höstlandskap som ackompanjeras av mildare musik. Det finns ett ”utanför” i Truffauts film, som också ligger närmare romanen i det avseendet. Själva slutet är på sätt och vis starkt romantiserat gentemot både romanen och Bahrani, men också väldigt nedtonat. I ett snöigt skogslandskap går Montag och Clarisse bland likasinnade och reciterar böcker (Montags är Edgar Allan Poes Tales of mystery and imagination). Det är ett bitterljuvt slut och mycket mjukare än de bombastiska slut boken respektive nyinspelningen har.

Michael Shannon i Fahrenheit 451.

Michael Shannon i Fahrenheit 451.

Även om Truffauts slut kan ses som publikfriande fegspel med dess tillfredsställda love interest har det en obestridlig skönhet. Det går också i linje med romanens anti-heroism, där det svaga, det nästan brutna och rådvilla motståndet ges en plats vid sidan av och till slut överlever våldet. Här finns det ingen revolution, bara individer som insisterar på att något icke-materiellt har värde. Den enda heroismen finns hos en medelålders kvinna, en undercover bibliotekarie som insisterar på att brinna upp tillsammans med sina böcker.

Bahranis misstag är att han blandar våld och heroism – det vill säga klassiska actionfilmfundament – med berättelsens melankoli. Uppenbara influenser från andra dystopiska filmer och böcker, som Blade runner, THX 1138 och 1984 mixas också in i grundberättelsen. Det finns ett betydligt större fokus på samhällets utpekande av fiender – i stället för Book People är dissidenterna så kallade eels, och föremål för direkt hatpropaganda. Uppdateringen av Fahrenheit 451 är tänk- och sevärd – men den är inte ett vältempererat mästerverk, som Truffauts klassiska inspelning.

Annons