Kritik & essä Jacob Lundström, 10 maj 2018

Ali Abbasis Gräns och den svenska filmens internationella makeover

Gränsöverskridande fantasy med magstarka inslag. Jacob Lundström har sett Gräns på Cannes filmfestival.

Det har gått lite drygt tio år sedan vampyrfilmen Låt den rätte komma in hade världspremiär på Göteborgs filmfestival. Sedan följde festivalturné världen över, mer eller mindre omedelbar status som skräckklassiker och naturligtvis en amerikansk remake. Redan dessförinnan fanns det filmplaner för en annan av John Ajvide Lindqvists romaner, Hanteringen av odöda, ett projekt som verkar ha fastnat i development hell.

Istället har det dröjt ända fram till 2018 innan succén med Låt den rätte komma in har följts upp med en ny Ajvide Lindqvist-filmatisering. Att Ali Abbasis Gräns nu får sin världspremiär på Cannes filmfestival, i sektionen Un certain regard, är ett tecken på en internationell makeover för svensk film.

På Cannes filmfestival har regissörer som Ingmar Bergman, Mai Zetterling, Bo Widerberg, Roy Andersson och Ruben Östlund solat sig i festivalglansen men ingen av dem har tagit vägen till rivieran via genrefilmer eller grottat ner sig i övermänskliga fenomen. Svensk film har inte direkt varit förknippad med skräck eller fantasy, men Låt den rätte komma in visade en gång för alla att det kan finnas prestige i huggtänder. Det var en sensation som osäkrade gränsen mellan kvalitetsfilm och genrefilm i Sverige. Den ofta bespottade kriminalfilmen har också fått internationell upprättelse och med tanke på att uppseendeväckande blodigheter är en del av framgångsreceptet, borde det finnas potential för andra slags mörka fantasier. (Jag har tidigare skrivit längre om genretillväxten i svensk film här.)

Ali Abbasis Gräns får väl också betraktas som en mutation mellan fantasy och kriminalfilm, med en socialrealistisk överbyggnad. Därmed står den stadigt med fötterna i den svenska filmmyllan, trots mytologiska inslag. Huvudpersonen Tina är en doftkänslig tulltjänsteman som anlitas av polisen för att sniffa upp gärningsmännen i en misstänkt pedofilhärva. Samtidigt drabbas Tina av en existentiell kris när en mystiskt tilldragande främling ger förklaringen till hennes omänskliga luktsinne.

Gräns handlar dessutom om mödraskap precis som Abbasis debutfilm, den danska skräckfilmen Shelley, som visades på Berlins filmfestival 2016. Tina lever i ett medberoende förhållande, med en otrogen kamphundsentusiast som mest drar benen efter sig. Hon föredrar att lämna hemmet bakom sig och promenera barfota i naturen.

Gräns är med andra ord en fullastad film som pendlar mellan olika världar och stämningslägen, men den håller ändå ihop. Abbasi och manuspartnern Isabella Eklöf har vidareutvecklat John Ajvide Lindqvists 50-sidiga berättelse – i filmen finns en hänsynslös hämndlogik som är ganska svårsmält. Tina måste följa sin egennmoraliOndskan balanserar sida vid sida med en komisk tajming, vilket gör det hela till en egenartad upplevelse.

Framför allt utmanar Gräns åskådarens känsla för trovärdighet. Här finns ingen räv som väser ”chaos reigns”, à la Lars von Triers Antichrist, men Tina står i kontakt med skogens varelser. Bakom masken rycker Eva Melander (som är strålande i huvudrollen) snokande på näsan och darrar begärligt på läppen, men samtidigt är det som att filmen inte röjer en min. Liksom: Varsågod, det här är en berättelse om ett troll med en biologisk twist och frustande skogssex, än sen? Publiken får skratta åt filmens transformationer på egen risk.

Det skvallrar om ett självförtroende som skänker pondus till den både förtrollande och frånstötande framställningen. Visst har svensk fantasy lämnat utanförskapet bakom sig och kommit in i värmen. Gräns flyttar stilsäkert fram positionerna.

Annons