Kritik & essä Jacob Lundström, 6 april 2018

Digitaliserade Deadline ger katastroffilmen ett nytt ansikte

Ett flygplan exploderar utanför den skånska kusten och vindriktningen för den farliga dimman till Sverige. Jacob Lundström har sett Stellan Olssons undanskymda film från 1971 som äntligen har digitaliserats.

Stellan Olssons Deadline från 1971, som nu finns på SVT Play, är en på flera olika sätt underbar film om bakteriologisk krigsföring. Deadline får räknas som ett ganska udda inslag i den svenska 70-talsfilmen, samtidigt som den låg helt rätt i tiden, inte minst tematiskt. Det handlar alltså om en form av katastroffilm där biologiska stridsmedel, och militär upprustning i allmänhet, är roten till själva olyckan. Ett flygplan exploderar utanför den skånska kusten och vindriktningen för den farliga dimman till Sverige.

Där man hade kunnat förvänta sig yviga gester och dramatisk stråkmusik, väljer Stellan Olsson ett mer nedtonat förhållningssätt.

Stellan Olsson tog spjärn mot tidigare amerikanska filmer om kärnvapenhot, men ville inte göra en film om den stora smällen. Eftersom Deadline hade premiär 1971 var den samtida med den amerikanska katastroffilmen, men förekom dess trendtopp. Men det finns ganska mycket som skiljer Deadline från dessa storskaliga och explosiva blockbusters. Där man hade kunnat förvänta sig yviga gester och dramatisk stråkmusik, väljer Olsson ett mer nedtonat förhållningssätt. Det handlar mer om en långsamt verkande domedagsstämning än någon akut dramaturgisk reaktion.

Deadline var Stellan Olssons andra långfilm efter Oss emellan från 1969, ett familjedrama i ett litet skånskt samhället, där den stora världens konflikter samtidigt fanns runt knuten i form av Vietnamkriget. I Deadline fortsätter Olsson på det inslagna spåret, genom att följa olika familjer under undantagstillståndet i den gamla fiskebyn som blivit badort. Och redan innan flygplanen dånar över den molnfria himlen leker barnen krig på stranden.

Oss emellan spelades in i Nyhamnsläge medan Deadline utspelar sig i Mölle på Kullahalvön. Det är ingen slump eftersom Stellan Olsson själv kommer från trakten. Även några av hans senare filmer har helt eller delvis spelats in i Höganäs – Den enes död … från 1980 och så hans mest kända film: Sven Klangs kvintett från 1976.

Deadline (Stellan Olsson, 1971)

Deadline (Stellan Olsson, 1971)

I Deadline blir inte minst kontrasten mellan den sommaridylliska fiskebyn och det biologiska hotet från himlen väldigt effektfull. När jag pratade med Stellan Olsson inför min presentation av Deadline på Cinemateket i januari berättade han att inspirationen till filmen kom från hans dotter som hade läst om radioaktiva regn i tidningen.

En annan sak han berättade var hur mycket research som ligger bakom filmen. De pratade med docenter i mikrobiologi och forskare vid dåvarande Försvarets forskningsanstalt. En av dessa forskare medverkar själv i filmen som forskare, som ingår i krisgruppen med militärer som försöker hantera krissituationen. Deadline är ingen komedi eller satir men fångar militärens yrvakenhet, vilket gjorde att den inte togs emot väl i alla läger.

En annan sak som måste lyftas fram är färgen, för Deadline är just en fantastiskt fin färgfilm, vilket förstås förstärker dissonansen som präglar filmen.

Det är ett slags överlappning mellan verklighet och fiktion som är genomgående för Stellan Olssons arbetssätt i den här filmen. Läkaren Kalle Ringström i filmen spelas av en läkare som heter Kalle Ringström. Poliserna i filmen spelas av riktiga poliser, och så vidare. Under inspelningen försökte Olsson skapa situationer. I en iscensatt protest anlitade han ”proffsdemonstranter” bland sina vänner som fick göra sin egna plakat och sedan fick uppdraget att försöka storma en byggnad som vaktades av polisen. I Kullaberg chockades ovetande turister när de såg utslagna statister med sår i ansiktet. Sårbildningar som för övrigt också var noggrant researchade. 

En annan sak som måste lyftas fram är färgen, för Deadline är just en fantastiskt fin färgfilm, vilket förstås förstärker dissonansen som präglar filmen. Det är en påminnelse om hur snabbt den definitiva övergången från svartvitt till färg gick i Sverige. När Stellan Olsson gjorde Oss emellan 1969 i färg var det bara två år efter färgfilmens konstnärliga genombrott i Sverige via Bo Widerbergs och Jörgen Perssons Elvira Madigan. (Jo, Jörgen Persson kom från samma trakter som Olsson, och de möttes i ungdomen på Höganäs fotoklubb).

När Stellan Olsson ville göra Sven Klangs kvintett i svartvitt 1975, eftersom jazzfilmen skulle utspela sig på 40-talet, protesterade producenter och det var svårt att få tag i filmstock och laboratorier i Sverige som kunde hantera svartvit film. De fick istället vända sig till Italien och filmade en hel vecka utan att kunna se några tagningar. Och när de till slut fick se resultatet hade de inget annat väl än att göra om allt på nytt.

Sven Klangs kvintett har sedan dess cementerat sin ställning som klassiker, medan Deadline har varit mer undanskymd och otillgänglig. Trots att det var en av årets mer uppmärksammade och omdiskuterade filmer.

Här finns mycket att glädjas åt och fascineras över för nyfikna. Läs Charlotte Wibergs text om svenska filmdystopier från 1970-talet, där Deadline ingår som ett av exemplen. En av mina personliga favoritsekvenser är den okommenterade jamsessionen med de danska rockarna Pan, som också gjorde musiken till filmen. Eller barnens oförvägna sätt och otvungna dialekt. ”Kan vi inte gå hem vi syns ju knappt”, säger en av dem när dimman lägger sig. Därför är det väldigt roligt att Deadline har digitaliserats och kan träda fram ur det filmhistoriska dunklet.

Annons