FILM. Utan nåd (Fatih Akin, 2017). Se filmen här.

Utan nåd är den svenska titeln på tyska Fatih Akins senaste film. Det för tankarna till film noir, en fyrtiotalsfilm rik på skuggor med Richard Widmark som riktar en pistol mot oss på affischen. Den tyska originaltiteln låter Aus dem Nichts, ur intet, ”Ut ur det blå”, och den passar bättre. För vad filmen handlar om är att plötsligt få stolsbenen undandragna under sig. Att i ett ögonblick förlora själva fundamenten i den tillvaro en har byggt upp.

Det är vad som händer Katja, huvudpersonen som porträtteras av Diane Kruger i hennes första tyskspråkiga roll, när både man och son dör genom ett bombangrepp på mannens arbetsplats. ”Det är nazister”, är Katja övertygad om, och hon har rätt. Mannen har som tysk med kurdiskt ursprung särskilt valts ut som offer. Därmed får filmen en verklighetsförankring – den nazistiska cellen NSU (Nationalsozialistischer Untergrund) dödade tio personer under perioden mellan 2000—2007, företrädesvis turkar och kurder.

Denna bakgrund behandlas dock väldigt lite i filmen, som fokuserar på Katja och den livskris hon slungas in i. Det är regissörens val och goda rätt, men gör berättelsen mindre intressant för mig. Jag reagerar också på valet att låta den blonda, ”heltyska” medelklasskvinnan Katja representera NSU:s offer (för så blir det i praktiken, oavsett avsikt). Bortsett från lite partydrogande tycks familjen Sekerci varit en solid ung familj där maken Nuri var egenföretagare med studier i företagsekonomi under fötterna. Men det är förstås det där med det förflutna. Att Nuri langat droger och suttit i fängelset. Det gör att polisen initialt ser åt fel håll. Så sett visar filmen på fördomar hos polisen, men det är till priset av den förhållandevisa präktighet familjen utstrålar som poängen går hem.

Akin är en de stora gesternas, de oanade mötenas och förvecklingarnas regissör. Men här går han snabbt in på ett enkelspår och ger mig det jag redan vet.

NSU:s offer var blue collar, småföretagare de flesta visserligen, men grönsaks-, tobaks- eller kebabförsäljare snarare än skatterådgivare. Med Katja har Akin skapat ett ”enkelt” identifikationsobjekt för den medelklassiga art house-publiken. Filmen är dock inte politisk på ett direkt sätt utan en melodram, en berättelse om ett sätt som sorg kan gestalta sig på. Det skyldiga paret, de båda nazisterna, är lika stumma och obegripliga som de framstår som i nyhetssändningar. Jag hade väl önskat mig en annan film.

Akin är en de stora gesternas, de oanade mötenas och förvecklingarnas regissör. Men här går han snabbt in på ett enkelspår och ger mig det jag redan vet – att sorg kan göra galen, driva en till desperata handlingar. Händelserna flyter logiskt fram och blir förutsägbara. Känslorna må vara djupa men berättelsen som sådan saknar djup.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Akins tio år gamla Vid himlens utkant, en fresk där tysk-turkisk-kurdiska berättelser och relationer otvunget hakas fast vid varandra och ger varandra genklang. Men framför allt är jag kanske frustrerad eftersom jag saknar de stora berättelserna om NSU. Någonting som åtminstone dyker ner under ytan, även om det förstås inte går att göra dem fullt ut begripliga. Något som bäddar in dem i ett sammanhang i stället för att reducera dem till en blixt från klar himmel.