fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 29 mars 2018

Begärets dubbla mål i François Ozons erotiska thriller

Dubbelt begär är ännu ett exempel på den fluktande blicken i fransk film. Calle Wahlström har sett François Ozons erotiska thriller.

FILM. Dubbelt begär (François Ozon, 2017). Se filmen här.

I Michel Hazanavicius äktenskapskrönika Redoubtable (som jag skrev om här) kommenteras den fluktande blicken i fransk film genom en avklädd sängkammarscen mellan Jean-Luc Godard och Anne Wiazemsky. Är det till exempel inte fånigt när karaktärer är nakna utan någon som helst uppenbar anledning annan än att låta kameran dröja vid unga kvinnokroppar, undrar hon. Dialogen speglar i någon mån, men med långt mer skojfrisk ton, röster inom filmkritiken som länge påtalat denna iögonfallande nakenhet.

Inte minst François Ozon har väckt dylika synpunkter. Med det utskällda prostitutionsdramat Isabelle menade exempelvis Hynek Pallas att regissören skrev ”in sig i en fransk filmtradition där regissörer gör den kvinnliga kroppen till handelsvara och sedan använder den som palett”. Till den traditionen hör filmer som Henri-Georges Clouzots Sanningen och Maurice Pialats Länge leve kärleken..., bara för att nämna några. Alltså inte nödvändigtvis filmer utan kvalitéer men likväl med en franskpräglad vällustig blick på kvinnors kroppar och sexualitet.

Trots en annars ombytlig 2010-talsfilmografi – jämför bara kitschpralinen Potiche – en fransk troféfru med den mestadels monokroma efterkrigsmelodramen Frantz – fortsätter Ozon i Dubbelt begär på det franska nakenspåret. Inte undra på eftersom den här filmatiseringen av Joyce Carol Oates Tvillingliv är en erotisk thriller. Redan i filmens eleganta inledning övertonas en redan beryktad bild från en gynekologmottagning till ett gråtande öga.

Marine Vacht, som gjorde titelrollen i Isabelle, upptar åter blickfånget. Och återigen spelar hon en ung kvinna som så småningom utforskar sin egen sexualitet, om än i en långt mer skruvad premiss. Hennes karaktär, den före detta modellen Chloé, inleder en relation med sin psykolog Paul som visar sig ha en tvillingbror, Louis, som också är psykolog. Bröderna spelas av Jérémie Renier.

Jämförelserna med Jeremy Irons i David Cronenbergs långt mer krypande Dubbelgångare kommer dock på skam genom Pauls och Louis slående olikheter. Paul iklär sig manchester och flanell i mjuka toner samt omger sig med teak och gamla bokryggar, medan den svartklädde (läs farlige) Louis inreder med marmor och krom. Hos Paul finner Chloé trygghet medan Louis väcker hennes lust med våld. Till och med deras hårvirvlar går åt olika håll, berättar Louis för Chloé.

Dubbelt begär (2017)

Dubbelt begär (2017)

Vad gäller fransk nakentradition kommer jag att tänka på André Téchinés Rendez-vous från 1985. Den gången var det Juliette Binoche som slets mellan Lambert Wilsons sexuella vansinne och Wadeck Stanczaks helylle fastighetsmäklare i ett sjabbigt Paris. Som för att göra kopplingen mer osökt friseras Vacht i Binoches avbild i filmens öppningsscen. Jämförelsen slutar egentligen där. I Dubbelt begär tycks det exempelvis inte finnas en enda smutsfläck i hela Paris och estetiskt bär filmen en större skuld till Brian De Palma. Fotografen Manu Dacosse skapar en polerad, nästan klinisk yta som med fördel leder tankarna till De Palmas sena halvmesyr Passion, men som även nyttjar välbekanta riff som split-screens i en snygg lek med karaktärernas dubbelnatur.

Iscensättningen i Dubbelt begär är inte mer originell än Chloés slitning mellan det binära tvillingparet, men samtidigt så kontrollerad att ett ständigt obehag infinner sig, som om den utarbetade ytan närsomhelst skulle kunna spricka. Pö om pö släpper också Ozon på kontrollen. Det flirtas med kroppskräck, presenteras queera och incestuösa fantasier och Chloés sexuella upptäcktsfärd kryddas med en strap-on. Några av dessa stunder når tack vare Ozons stringenta regi full effekt medan hennes våldsamma dragning till Louis mest förblir osexig. Den nakenhet som ändå är att vänta i en erotisk thriller känns därför sällan hetare än just en handelsvara.

Delvis beror detta på Ozons manus, särskilt slutets milt uttryckt svaga twist, men framför allt lämnar de underutvecklade huvudkaraktärerna en del att önska. Myriam Boyers märkliga granne och Jacqueline Bisset i en liten dubbelroll väcker nästan större nyfikenhet än triangeldramats spelare. Men trots att filmen själv utvecklar något av en dubbelnatur – en intagande yta får brottas med ett inte lika charmant innehåll – är Dubbelt begär tveklöst underhållande.

Annons