Kritik & essä Jason Meredith, 23 februari 2018

Hämndbegärets nya blick

Rape-revenge-subgenren har en långlivad och rätt provocerande historia. Jason Meredith ser hur en ny våg filmer av kvinnliga regissörer ställer voyeurismen på huvudet.

FILM. Revenge (Coralie Fargeat, 2017). Se filmen här.

Utan tvekan kan vi säga att rape-revenge-subgenren är den ömma tån i skräckfilmens breda spektrum av illdåd. Detta enkom för att den ligger alldeles för nära den fruktansvärda verklighet som många, om inte alla, kvinnor lever med: ickevärdet, sexualiserandet, skuldbeläggandet och kvinnoföraktet. Men det är även en subgenre som samtidigt, paradoxalt nog, blandar objektifiering och sexualiserat våld med frigörande, hämnarfantasier och förkrossandet av det patriarkala förtrycket då filmernas kvinnor våldsamt förgör sina antagonister.

Det är en seg, långlivad och med all rätt provocerande subgenre som har sina filmiska rötter i Ingmar Bergmans Jungfrukällan 1960, och gått via exploitationfilms värstingar som Wes Cravens debutfilm The Last House on the Left 1972 och lågbudgetklassiker som Meir Zarchis Day of the Woman (ä.k.s. I spit on your grave) 1978.

Denna nisch har präglats av manliga regissörer och manliga manusförfattare, och har därmed fört med sig en voyeurism in i en genre där förnedringen, förgripandet och förstörelsen av kvinnan är själva existensberättigandet. För även om målet är att kvinnorna skall resa sig likt en hämnar-Fenix ur elden, är det på deras bekostnad som traumat sker och de som får leva med ärren efter.

Men det händer något inom skräckgenren just nu, det som är att den håller på att bli med medveten om könsrollernas fördelning, både i och utanför dess filmiska ramar. I Prevenge berättar Alice Lowe historien om en höggravid kvinna som ger sig ut på en mordvåg då samhället misslyckas stötta henne efter fästmannens plötsliga död i en grabbig äventyrsolycka. I Babadook skildrar Jennifer Kent en ensamstående mamma som försöker hålla ihop vardagspusslet då en märklig barnbok släpper lös ett monster (som bland annat skrämde Exorcisten-regissören William Friedkin halvt till döds). I Raw får Julia Ducournau sin publik att kräkas och lämna salongen i sin historia om en student på läkarlinjen som under en initieringsrit tvingas äta kött och väcker en kannibalistisk lusta till liv.

Men det händer något inom skräckgenren just nu, det som är att den håller på att bli med medveten om könsrollernas fördelning, både i och utanför dess filmiska ramar.

Men förändringen märks kanske främst i just rape-revenge-nischen med filmer som har skrivits, producerats och regisserats av kvinnor som är fullt medvetna om att de ruckar på gerens konventioner. Formatet är detsamma, en tydligt uppdelad treaktsstruktur med övergrepp, återhämtning och hämnd som stadiga ben att stå på. Men den stora skillnaden i denna lilla våg av rape-revenge-filmer är att regissörerna inte tillåter att de kvinnliga offren objektifieras och blir verktyg för det sexuella våldet. Den sadistiska voyeurismen är borta, förpassat till åskådarens imaginära utrymmen och är inte längre avgörande för filmerna.

Karen Lam rönte festivalsuccéer för några år sedan med sin Evangeline, en film där hon medvetet avsexualiserat våldtäkten som ligger till filmens kärna. Regissören Natalia Leite bakom filmen M.F.A. menar att den är en sträng uppmaning om att kränkningarna måste upphöra på amerikanska universitet. Filmen är en bearbetning av hennes och medförfattaren tillika skådespelaren Leah McKendricks egna erfarenheter. Coralie Fargeat hakar i bioaktuella Revenge på sina landsmän i den franska extrem-skräckgenren och serverar en måttlöst våldsam rape-revenge-film, men återigen utan att sexualisera våldet mot filmens huvudperson.

Våldtäktsscenen i Revenge blir obehagligt provocerande just eftersom den visar hur andra ignorerar vad som sker.

Fargeat uppvisar en skoningslöshet i Revenge, som bockar av alla genrens specifikationer och levererar ärligt spännande underhållning, groteska specialeffekter samt ett suveränt soundtrack signerat Robin Coudert. Men i och med perspektivet som Fargeat har valt vänder hon på allt vi är vana vid i denna genre. Våldtäktsscenen i Revenge blir obehagligt provocerande just eftersom den visar hur andra ignorerar vad som sker. De är vittnen som blundar för det uppenbara, och hoppar istället i den svalkande utomhuspoolen.

Som en blandning av Jungfrukällan, Ernest B. Schodesacks The most dangerous Game och Ted Kotcheffs Rambo, far filmen fram på höga växlar med sitt våldsamma skådespel innan den når sin klimax helt genrekorrekt, ödesmättat och bloddränkt. Allt, medan Fargeat sparkar omkull genrens kännetecken. Det är ingen slump att den manliga huvudrollen till slut är den som är naken, utsatt och jagad av kvinnan som rest sig ur elden, både visuellt, fysiskt och psykiskt. Balansen är återställd, männen lärt sig sin läxa och den kvinnliga huvudkaraktären tar sikte mot en ny dag.

Annons