Kritik & essä Sebastian Lindvall, 17 november 2017

Amerikanska Death note är både plastig och tam

Adam Wingard har förflyttat Death note till ett Seattle dränkt i neonfärger och gjort animéserien till sin egen. Sebastian Lindvall tycker ändå att resultatet mest känns distanserat.

FILM. Death note (Adam Wingard, 2017). Se filmen här.

I spetsen för så kallad ”mumblegore” – våldsalternativet till det sluddriga, amerikanska indiefilmsfenomenet mumblecore som blev ett begrupp under tidiga 00-talet – satte Adam Wingard hipsterspinn på genreträsket med feministiska heminvasionsthrillern You’re next och neonfärgade b-filmsvåfflan The guest. Med den mer formbundna found footage-uppföljaren The blair witch påminde han istället om vilka kreativa låsningar som kan uppstå med ett etablerat varumärke.

Så förutom den väntade whitewashing-debatten, kort inpå Scarlett Johanssons medverkan i den amerikanska filmatiseringen av mangaklassikern Ghost in the shell, har det funnits anledning att oroa sig när Wingard tog sig an Death note. Animéserien om den nihilistiske gymnasieeleven Light som får besök av rastlösa dödsguden Ryuk och kommer över en anteckningsbok där bara klotter krävs för att ha ihjäl människor, är trots allt omåttligt populär i Japan.

Vad kan då tillföras en berättelse som redan adapterats till 37 tecknade avsnitt, en animéfilm, en japansk spelfilmstrilogi med tillhörande spinoff, ett tv-drama och en musikal? Nej, för Death note-fans finns inte mycket nytt att hämta. Men med ett Seattle dränkt i neonfärger, spektakulära dödsscener, elektronisk musik – bröderna Atticus och Leopold Ross synthwave-doftande originalmusik har varvats med 80-talshits – och nattsvart humor kan man åtminstone konstatera en sak: Wingard har gjort materialet till sitt eget. Filtrerat genom hans typiska nostalgiremix, med utanförskapet från John Hughes nedfläckat av Donnies Darkos emo-dystopi, är den Netflix-producerade filmen mer än bara ett hollywoodskt försök att göra japansk populärkultur på engelska. Vilket, för de som sett Dragonball evolution, Speed racer och ovan nämnda Ghost in the shell, kan kännas som en lättnad.

Men särskilt bra blir det ändå inte. Pliktskyldiga försök att bocka av viktiga vändpunkter löses med informationstunga repliker, ett överflöd av montagescener och hastiga relationsutvecklingar som, för en gångs skull, får en att sakna tv-serieformatets långkok. Enda gångerna det saktar ner är i dödssekvenserna. Där sprutar blodet som skakad kolsyra, men bristen på känslomässig uppbyggnad – i kombination med hur de presenteras som sadistiska slow-motion-shower – får det att likna småplock från Final destination-filmerna.

Så småningom blir Lights gudskomplex föremål för hetsigt polispådrag. Som om det inte räckte med den mystiska mästerdetektiven L – Lights stora nemesis som i Japan inspirerat Hideo Nakatas spinoff-spelfilm L: Change the world – leds utredningen av ingen mindre än Lights pappa. Wingard har ett ytterligare ess i ärmen i kärleksintresset tillika brottspartnern Mia, en till synes perfekt hejaklacksledare som, väl inbjuden att delta i dödslekarna, visar sig vara lite väl blodtörstig.

Som bortblåst är däremot förlagornas ljuvliga hatkärlek mellan Light och Ryuk. Den rockiga dödsguden, med tajta svarta läderkläder, spikes och örhängen, är i de japanska versionerna en lömsk svindlare – ett slags Mefistofeles med visual kei-garderob som blir en bokstavlig djävul på Lights axel. I förlagorna är det just Ryuks skruvat lättsamma framtoning som får Light att verka kyligare och ondskefullare, men här – i ett försök att på kort tid kontrastera och väcka sympati för den mänskliga huvudpersonen – blir han ett typiskt skräckfilmsväsen. Någon som, likt svarta katter i garderober, trivs bäst i skuggorna och hoppar ut när man minst anar det.

Trots en förutsägbart bra insats kan inte Willem Dafoes röst rädda Ryuk från att bli lika livlös som den oinspirerade CGI som gett varelsen fysisk form. Möjligtvis är den digitala skepnaden logisk, då en människa i kostym lätt hade kunnat föra tankarna till cosplay med tillhörande risk för ofrivillig komik. Men att reducera Ryuk till ett datoranimerat ”jump scare” blir istället symptomatiskt för vad som är fel med Wingards Death note – ett potentiellt högriskspel som översatts till plastig, distanserad och tam tonårsskräck.

Annons