Kritik & essä Charlotte Wiberg, 27 oktober 2017

Televisionens bildstormare skapar filmisk förhöjning

David Lynch under inspelningen av Blue velvet.

David Lynchs Twin Peaks – The return har hyllats som tidernas tv-händelse. Men är det verkligen ett genombrott för den bespottade dumburken som bildkonst? Charlotte Wiberg påminner om andra estetiska fullträffar i serieform.

Det har sagts att tv-serier är dagens motstycke till den klassiska romanen. Och det är ingen dålig jämförelse, på ett basalt plan: båda är berättande som tar tid, och kan ha handlingar och karaktärsutvecklingar som vecklar ut sig och snirklar sig runt eller fram. När serier diskuteras handlar det i allmänhet om vad som händer i dem och vem som gör vad, om själva berättelsen och dess karaktärer snarare än om hur berättelsen gestaltas. Formen framstår närmast som ointressant. Framför allt är det den visuella komponenten som ignoreras, men det kan också handla om andra berättartekniska grepp. Nu menar jag alltså inte att romaner inte skulle ha sådana grepp utan enbart vara intressanta utifrån vad som berättas. Men i den ständiga jämförelsen mellan serier och litteratur försvinner förstås de specifikt visuella, auditiva, tempomässiga och andra rent filmiska kvaliteter som serier har i egenskap av rörliga bilder. Och intresset för regissörer och filmfotografer är svalt jämfört med intresset för manusförfattare.

Men har serierna sådana filmiska kvaliteter att de är intressanta att diskutera? I en artikel i Sydsvenskan menar Mattias Oscarsson att ”alla serier numera ser likadana ut – tack vare ny teknik väldigt tjusiga, men lika svåra att skilja åt som moderna bilmärken” (”Nya Twin Peaks är regissörens revansch”, Sydsvenskan 11 augusti 2017). Undantaget som kan revolutionera hela serievärlden ser han i David Lynchs Twin Peaks – The return. Till skillnad från de flesta serier är Twin Peaks helt regissörsstyrd, och i viss utsträckning icke-berättande. De långa associativa bildströmmarna låter sig inte beskrivas litterärt. Oavsett om man tycker att serien är genial eller jönsig står det klart att Twin Peaks – The return är en originell serie, och mer radikal än den första Twin Peaks-serien som kom i början på nittiotalet. Många har lyft fram vägran att vara begriplig – vissa beundrande, andra irriterat – som något extraordinärt, och det med rätta.  

Till skillnad från de flesta serier är Twin Peaks helt regissörsstyrd, och i viss utsträckning icke- berättande. De långa associativa bildströmmarna låter sig inte beskrivas litterärt.

Twin Peaks – The return är dock inte precis den första serien som präglas av en enskild regissörs visioner. Scener ur ett äktenskap, Berlin Alexanderplatz, Heimat… Att nya Twin Peaks ser ut som den gör handlar väl helt enkelt om var David Lynch befinner sig rent konstnärligt. Och han är närmare Inland Empire – och sitt måleri – än gamla Twin Peaks. Oscarsson menar inte bara att Twin Peaks – The return skiljer sig från dagens serier utan att den utmanar ”vad som anses konstituera en tv-serie”. Jag vet inte jag. Den är innovativ. Men innovativa serier kommer ju med jämna mellanrum. En kan tänka på Dennis Potters Pennies from heaven eller Den sjungande detektiven, apropå detta att manusförfattarens positioner flyttats långt fram.  Framför allt vill jag dock invända mot bilden av dagens serieklimat. Jo, det spottas ut serier för att alla vill rida på vågen innan den tar slut, varje serie har sin shtick och ibland blir det lite väl sökt. Jag vill ändå påstå att det finns gott om serier med både berättarmässiga och visuella, filmiska kvaliteter. Kanske gäller det egentligen de allra flesta.

Bildspråket i Carnivàle (2003-2005) är som Edward Hopper på syra i Amerikas dust bowl.

Bildspråket i Carnivàle (2003-2005) är som Edward Hopper på syra i Amerikas dust bowl.

Vad vore Hannibal utan de konstfärdiga, visuellt slående mordplatserna: döda kroppar på hjortkronor, förenade med svampbäddar, formade som änglar. American horror story är ren visuell excess (förutom sjätte säsongen Roanoke som medvetet gjorts att likna en reality-show). Där har också den ena av författarna, Ryan Murphy, flera gånger stigit in som regissör till säsongens första avsnitt och visat var skåpet ska stå. Det lätt sepiabruna trettiotalet i Carnevale konstrasterar effektfullt mot seriens drömmar och visioner i klara färger. The handmaid’s tale har ett genomgående färgspråk i kallt blågrönt, rött och puderrosa. Colin Watkinsons superba filmfoto tränger sig inte på, men är desto mer effektfullt när det börjar sväva lätt omkring Offred i disharmoniska situationer. Att serierna har visuella egenskaper är ju egentligen en självklarhet. Men de visas inget intresse. Det finns undantag, och det ena gäller tidsmarkörer: Mad men eller Stranger things intresserar som en slags souvenirer från andra tidsperioder. Det andra är klädseln. Peggy- eller Bettyklänningar från Mad men eller Carries alla skor i Sex and the city. På så sätt reduceras serier till nostalgi och accessoarer.

I The handmaid’s tale (2017) ställs rött mot kyligt blått och blågrönt. I seriens nutid är bilderna ofta centrerade, med en desto mer rörlig kamera i de partier som representerar dåtid.

I The handmaid’s tale (2017) ställs rött mot kyligt blått och blågrönt. I seriens nutid är bilderna ofta centrerade, med en desto mer rörlig kamera i de partier som representerar dåtid.

Serietittandet betraktas också ofta som lättsam konsumtion, eller som Aftonbladets Martin Aagård uttrycker det i en text där han skiljer ut Lynchs Twin Peaks från andra serier:

Sopranos och The wires diskbänksrealistiska kriminalberättelser och Mad mens arkeologiska sextiotalsskildring var så långt från Lynchs parodivärld man kan komma. Manusförfattarna blev de nya kungarna av tv och serierna började helt rättvist jämföras med 1800-talsromanen – en populär förströelse för medelklassen, bestående av långdragna ‘berättelser’ som publicerades i form av följetonger.” (”Det ska inte finnas någon jävla lösning”, Aftonbladet, 5 juli 2017).

Det finns mycket att säga om detta lilla stycke (är Sopranos en diskbänksrealistisk kriminalberättelse?), och ännu mer om artikeln i sin helhet. ”Förströelse för medelklassen” är naturligtvis en nedsättande beskrivning. Att sätta berättelser inom citattecken är ju mest egendomligt, men också det tycks vara ett slags markering av att serierna inte är värda att tas på allvar. En kan ju fråga sig vad som skulle diskvalificera dem från att vara berättelser. Även Twin Peaks – The return lär utläsas som en berättelse, men en berättelse är en berättelse även om det pågår saker i dem som svårligen eller inte alls är logiskt förknippade med narrativet. Sång- och dansnumren i Glee till exempel. De har ett egenvärde. De hör hemma i serien men behöver inte tillföra något till handlingen.

American horror story (2011-) bågnar av visuell excess.

American horror story (2011-) bågnar av visuell excess.

Kort sagt: Twin Peaks – The return är en serie, på samma sätt som Inland empire och År 2001 – ett rymdäventyr är spelfilmer. Det har funnits serier sedan filmens barndom – jag vet inte om Louise Feulliads Fantômas från 1913 är den första men det är i alla fall detta tidsperspektiv som gäller. Serier på tv har blivit lovordade och/eller haft inverkan på sin omgivning även före HBO-stormen – tänk Scener ur ett äktenskap eller Förintelsen. Nu talar vi fortfarande om tv-serier, trots att vi oftast ser dem på våra datorer. De började som film och de är fortfarande filminspelningar (om än i regel digitala). Men på samma sätt som regissören får all kredd för en spelfilm får manusförfattaren – oavsett den hjälp hen får av andra – all kredd för en serie. Båda delar är emellertid prestationer som en stor grupp människor är involverade i och resultatet blir rörlig bild med rörliga subjekt, mise en scene, musik- och annan ljudpåläggning, klipp, kostymering och whatnot. Resultatet blir med andra ord film. Varför inte kalla det exempelvis seriefilm?

Regissörerna byts i allmänhet ut flera gånger under en säsong (Twin Peaks – The return är därvid ett undantag, där Lynch har konstnärlig kontroll). De blir därmed mer hantverksorienterade än suveräna kreatörer. De har ett schema att förhålla sig till – serien som helhet. Men är regissörerna helt betydelselösa? Naturligtvis inte. Frågan är dock också om det behövs en unik kreatör för att skapa konst. Serier är naturligtvis konst i samma mån som spelfilmer, romaner och teaterföreställningar. Det handlar delvis om lättja att vi vill kunna tillskriva en enskild person det som gör intryck på oss. Men också förstås den romantiska konstnärsmyten som tycks för evigt leva vidare. Kanske har vi svårt att hantera den ”orenhet” som serien representerar i förhållande till spelfilmen där vi åtminstone tror oss ha en oomstridlig upphovsperson att peka på. Serien är kanske också oren på så sätt att den med sina episka ansatser ofta faktiskt innehåller litterära eller teatrala grepp – och på så sätt påminner oss om att film är en konstform som innehåller många konstformer, även om den inte är underordnad någon av dem.   

Den visuella njutningen är inte alltid i centrum när vi tittar på serier, men nog så ofta. Som exempel på exceptionellt slående visuella inslag nämnde jag ovan Hannibal. Det kan förstås anses anstötligt att exemplifiera med vad som är bilder av mördade människor. Men det är just därför Hannibal är ett bra exempel. Serien ställer en inför ett moraliskt dilemma, som enbart uppkommer på grund av insceneringarna av mordplatser. Seriens mördare har särskilda planer för sina offer, och placerar dem i positioner som får dem att likna konstinstallationer, eller mänskliga statyer. Det börjar med unga flickor uppmonterade på vad jag tror är en kronhjorts horn (jag är inte bra på det där med djursorter, så ha överseende om jag har fel). Mördaren har en jaktstuga där de vita hjortkronorna täcker tak och väggar. Det är mycket vackert. Sedan kommer han som gör sina offer till svampbäddar (vilket kanske inte är så vackert men i högsta grad anslående och originellt). Att forma människokroppens ryggstycken så att liken ser ut som änglar är egentligen ganska banalt i jämförelse, men fångar ändå blicken. Sedan kommer de mänskliga totempålarna, han som hänger upp inre organ med hjälp av rosettknutna artärer, och så den stora, mänskliga cirkeln. Etcetera.

Likfyndplatserna i Hannibal (2013-2015) är oroväckande vackra.

Likfyndplatserna i Hannibal (2013-2015) är oroväckande vackra.

Vi är förvisso ganska luttrade efter alla olika mordserier och -filmer. Men Hannibal är ändå unik. Det finns en skönhet i det våldsamma och tragiska som är svår att hantera. Nå, kanske är jag pervers. Kanske känner ni snarare äckel. Men jag vet att jag inte är ensam om att reagera som jag gör. Och det gör att jag måste rannsaka mig själv. Jag kan ju skylla på serien, i viss mån. Den anstränger sig verkligen i det visuella. Influensen från konstvärlden är helt öppen då en död kvinna återfinns i skivor – mördaren har delat henne på mitten, och tankarna går direkt till Damien Hirst och hans kluvna gris. (Jag har inte använt exemplet ovan eftersom detta är något som bara fyller mig med äckel och på så sätt blir oproblematiskt för mig). Men jag ställs hur som helst inför ett dilemma. Är det fel att framställa mordoffer på det här sättet? Går det att tycka att handlingen, mordet, är fasansfull, men ändå finna behag i bilden av dess resultat – eller är det en moralisk brist hos mig som serien exploaterar? Poängen är i vilket fall som helst att hela denna frågeställning är beroende av den rent visuella konfrontationen med dessa dödens artefakter. En verbal eller litterär beskrivning gör inte jobbet. Och det är inte bara de utsökta liken som skapar visuell njutning utan också seriens miljöer. Doktor Lectors röda rum. Detta är en unik serie som är visuellt orienterad.

Att Twin Peaks – The return blir så hyllad pekar väl ändå på att den fyller något slags behov av ett breddande av seriers uttrycksformer. Men vad den säger är egentligen något självklart: att även serier kan vara avantgardistiska.

Andra serier har tyngpunkten någon annanstans. Det rent språkliga bravadot i Deadwood är stor litteratur. Frank Underwoods (Kevin Spaceys) sidorepliker direkt till åskådaren i House of cards är förstås rena Shakespeare, för att inte tala om hela förloppet med det bloddrypande parets väg till makten.

En av de första serierna i den stora HBO-vågen var Oz, en brutal fängelseserie som tämligen obemärkt – i Sverige i alla fall – använde ett både avancerat och teatralt formspråk. I varje avsnitt uppträder en slags berättare, som pratar till publiken. Denna berättare är en skådespelare som också har en fristående roll som en av fångarna. Han introducerar avsnitt, presenterar fångar, kommenterar skeendet. Men inte bara som ett talking head utan gärna med olika props, och inte sällan ackompanjerad av några rollfigurer som demonstrerar just vad han talar om (någon form av konflikt eller dylikt). Det finns ett starkt metaperspektiv, som allra mest demonstreras av ett ”spel i spelet”, där fångarna spelar en (fantastiskt kreativ) uppsättning av Macbeth (som visas glimtvis med filmiska medel), där spel och (seriens) verklighet smälter ihop. Serien är filmad i hög grad som ett kammarspel, med övervägande halv- och närbilder. Teatrala och filmiska grepp samverkar.

Oz (1997-2003) berättas på ett mångfacetterat sätt – text, monologer, spel-i-spelet och ett bildspråk som ofta lutar åt det tablåartade.

Oz (1997-2003) berättas på ett mångfacetterat sätt – text, monologer, spel-i-spelet och ett bildspråk som ofta lutar åt det tablåartade.

Jag förutspår att Oz om femtio år kommer att ha en ohotad plats i filmhistorien tillsammans med en del andra produkter från den stora serieboomen. Twin Peaks – The return kan emellertid komma att bli något av en fotnot i David Lynchs i stort sett briljanta produktion. Jag har svårt att tro att den i sin ojämnhet håller för tiden. Serien balanserar på en tunn egg mellan pekoral och briljans, och ramlar ibland ner på den ena sidan, ibland på den andra. David Lynch är trots allt den regissör som gett oss inte bara Mulholland drive utan också Dune. Inslag som ska emanera obehag kan i stället framstå som löjeväckande. En bit träd med en rund klump på. Lauras ansikte i en gyllene kula som kretsar kring jorden. Annat, framför allt inslagen som inte för handlingen framåt utan kan betraktas som ren excess, är lysande. Laura Palmers mamma, som sitter och super framför tv:n där ett utsnitt ur en boxningsmatch går på repeat. Audrey, som behöver två avsnitt för att komma i väg till krogen eftersom hon drabbas av sammanbrott.

Att Twin Peaks – The return blir så hyllad pekar väl ändå på att den fyller något slags behov av ett breddande av seriers uttrycksformer. Men vad den säger är egentligen något självklart: att även serier kan vara avantgardistiska. Deras uttrycksformer kan naturligtvis i grund och botten vara lika varierade som spelfilmer är.

Annons