Intervju & reportage Leonidas Aretakis, 5 oktober 2017

In kommer Stelios från den svenska filmhistorien

Knappt sju tusen biobesökare när det begav sig, inte visad på tv sedan 1975 och ingen dvd-utgåva. Nu är det dags att återupptäcka Jag heter Stelios. Leonidas Aretakis pratar med Theodor Kallifatides om en svenskgrekisk pärla.

Avfärden på en stenig byväg i Grekland ställs mot en vinglig cykelfärd genom det totalurbaniserade Stockholm i Johan Bergenstråhles migrationsdrama Jag heter Stelios från 1972. I filmens inledning får den nyanlända invandraren Stelios skjuts på cykeln av en kamrat från kollektivet på Kocksgatan 48 på Södermalm. I en lång tagning glider de Katarinavägen fram mot Gamla stan i ett folktomt morgonstockholm.

Fotografen Petter Davidson hade precis arbetat med Bo Widerbergs Joe Hill, där han tagit över bakom kameran efter Jörgen Persson, och bland annat filmat på den amerikanska prärien. Och visst handlar det om två gränsöverskridande arbetarfilmer, om än med olika förtecken. Både Joe Hill och Jag heter Stelios prisades dessutom på utländska filmfestivaler.

Men precis som det upphittade mästerverket Joe Hill, som fick nypremiär så sent som 2015, har Jag heter Stelios länge varit praktiskt taget osedd. Trots att det är ett utmärkande verk från den svenska filmens radikala peak i skarven mellan 60- och 70-talet, med samma filmkonstnärliga tidsmarkörer som det ständigt haussade och omskrivna New Hollywood.

Theodor Kallifatides, som skrev romanen som låg till grund för Jag heter Stelios, berättar att han grät när han såg om filmen i höstas.

– När Bergenstråhle var bra var han makalöst bra. Alla som en gång lämnat sitt land kan känna igen sig i scenen när Stelios tar bussen från sin hemby. Och både foto och musik är mästerliga.

I Ett nytt land utanför mitt fönster från 2001 skriver Theodor Kallifatides att han fortfarande, efter flera decennier i Sverige, tvingas leva som en tjuv. Han hade nyligen blivit kallad ”Turkjävel!” på gatan av en arg man i regnrock, och påmindes om att han enligt vissa bor i ett land som han inte har rätt till. Så varje dag måste han därför stjäla sitt eget liv. Och då han även känner sig främmande bland greker så har det dubbla medborgarskapets fälla slagit igen: den som kommer för ett andra hem slutar ofta med inget.

Sådan såg världen ofta ut för de femton tusen greker som under 1960- och 1970-talet flyttade till Sverige för att söka industrijobb eller undkomma militärjuntan. Med debutromanen Utlänningar från 1970 blev Kallifatides först ut i denna grupp att höja rösten.

– Sverige var på den tiden ett ”som-sig-bör”-land. Kvinnorna satt inte såhär utan såhär, säger Theodor Kallifatides och korslägger en manspread.

– Och männen spottade inte på gatan eller rapade i tunnelbanan. Samhället var välorganiserat och välstädat, och det fanns en stark socialdemokrati som ledde utvecklingen. I detta Sverige fick invandrarna ett ”gott mottagande”, men det var inte som att någon ville ha något med oss att göra. Invandrarna bodde i baracker i Södertälje och umgicks aldrig med svenskar, och de flesta lärde sig knappt svenska.

Theodor Kallifatides, som skrev romanen som låg till grund för Jag heter Stelios, berättar att han grät när han såg om filmen i höstas.

Boken följer ett svenskgrekiskt kollektiv i ett rivningshus på Kocksgatan 48 på Södermalm, och visar vilka utmaningar de stod inför i sitt nya land, men också hur deras vardagsliv kunde se ut. Johan Bergenstråhle filmatisering kom två år senare och vann en guldbagge för bästa regi.

När jag möter upp Kallifatides vid bronsfontänen på Mariatorget är han inbegripen i ett intensivt samtal med Alexandra Pascalidou. De brukar träffas för att prata om hennes kärleksbekymmer och vi kurar ihop oss runt Pascalidous telefon för att läsa ett upprörande meddelande, innan hon flyger vidare med leende och ropar filakia, kyssar. När vi två greksvenskar som är kvar sett till att ordna oss en espresso, vilket är det närmaste vi kan komma grekiskt kaffe, berättar Kallifatides att samarbetet med Bergenstråhle inte alltid var det lättaste.

– Han var mer intresserad av att provocera, men jag tycker att det är billigt. Det är liksom den lättaste saken i världen, i synnerhet om det inte kostar något. Johan var en begåvad regissör, men han tog i för mycket.

Jag heter Stelios var Bergenstråhles tredje spelfilm, och han var dessutom en av Stockholms stadsteaters ledande dramatiker. De skrev manuset tillsammans, men det visade sig snart att deras konstnärliga ideal krockade. Bergenstråhle var precis som sin samtid temperamentsfull och politiskt engagerad, och Kallifatides måttfull.

Det var den sexuella frigörelsens tid, och så även bland de unga radikala filmarna. På en farsartad personalfest kläs en kvinna av medan hon spyr och två andra kvinnor lurar av en äldre chef kläderna och låser in honom. Scenen fick vissa recensenter att anklaga Bergenstråhle för att ge en karikatyrmässig bild av Sverige. Och Kallifatides tror att filmmediet är särskilt dåligt lämpat för att gestalta erotik.

Jag heter Stelios (1972)

Jag heter Stelios (1972)

– Visst är Stelios en ung man med sexdrömmar. Men det som i en bok är drömmar blir på film till en scen med nakna kukar. Det blir vulgärt och det sade jag också till Johan. En film ockuperar dig och du har inte en chans, du ser vad du ser, medan om du läser så kan du fylla ut detaljerna själv. Så vi hade våra kontroverser men till slut blev det naturligtvis som han ville.

Samtidigt är boken full av hänvisningar till balkanernas kroniska kåthet. Unggreker sägs bland annat vara så sexuellt aktiva att de kan ligga med en åsna i uppförsbacke.

– Absolut, men där har jag blivit bedragen av mitt fattiga språk. Jag skrev en dikt på den tiden: ”Jag går på kryckor i mitt nya språk, men jag går.” Dessutom fanns ett element av frihet i detta, och då främst den politiska frispråkigheten. Det var en stark upplevelse att komma till Sverige och kunna säga vad man ville.

I Sverige blev filmen ett publikfiasko. Theodor Kallifatides låter överraskad när jag nämner detta, men tror att detta samtidigt är den politiska konstens dilemma.

Det var Expressens dåvarande kulturchef Bo Strömstedt som rekommenderade Bergenstråhle att spela in filmen, efter att ha läst den i gäststugans bibliotek i Gerhard Bonniers hus på Dalarö.

Även Johan Bergenstråhles tidigare filmer var samhällskritiska och byggde på litterära förlagor. I Baltutlämningen från 1970, som baserades på P.O. Enquists dokumentärroman Legionärerna från 1968, berättade han om Sveriges kontroversiella utvisning till Sovjetunionen av 167 balter som stridit för Nazityskland. I debutdramat Made in Sweden från 1969, efter Sven Fagerbergs satiriska roman Det vitmålade hjärtat från 1966, reser två journalister till Thailand för att granska illegal svensk vapenhandel och förargas av kontrasten mellan exileuropeisk lyx och thailändsk misär. Filmen vann en Silverbjörn i Berlin. Men trots konstnärliga framgångar, intensiv mediedebatt om alla filmer, så nådde Bergenstråhle inte ut till gemene man. Baltutlämningen var ett publikfiasko som fick hans kontrakt med SF upplöst.

Också Jag heter Stelios var relativt framgångsrik internationellt. Den vann det inofficiella kritikerpriset i Venedig och visades i England, Finland, Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien, Västtyskland och USA. I Grekland blev filmen en succé, sattes upp som revy och gjorde ”Jag heter Stelios” till ett folkligt uttryck som sammanfattade migrationsupplevelsen under juntatiden. Filmen lanserade dessutom Kallifatides som författare i forna hemlandet.

I Sverige blev filmen ett publikfiasko. Theodor Kallifatides låter överraskad när jag nämner detta, men tror att detta samtidigt är den politiska konstens dilemma: den engagerar bara dem som berörs. Invandrarna själva satt ju och grät i salongerna, men som filmen En man som heter Ove visar är det lättare att nå bred publik om integrationstemat smygs in i en pursvensk ramberättelse.

Och på sätt och vis är detta även ett av ledmotiven i Jag heter Stelios: du måste vara beredd att, åtminstone delvis, klippa banden till ditt förflutna för att bli framgångsrik i ditt nya samhälle. Om du saknar kontakter i ditt nya land kan den grekiska gemenskapen i föreningarna och bostadsområden som Rinkeby visserligen vara till hjälp, men den kan också leda till isolering. ”Det är som med våra sniglar, vi vänjer oss”, försöker filmens Kostas optimistiskt över ett trist mål husmanskost. Stelios lyckas bättre än sina landsmän för att han ser sin flytt som permanent, medan den äldre Tomas som plågas av hemlängtan till slut går under.

– Du kan inte plåga din omgivning med hur du trivs. Det är inte Sveriges problem. Visst har jag stött på människors vanliga kortsynthet, men institutionellt har jag inte mött några hinder. Många, särskilt de i min generation, fastnar i yttre detaljer. ”Det finns inget kafé att sitta i” – nej så vi träffas hos mig. Vi kan inte förvänta oss den respekt och tillgivenhet i vårt nya samhälle som vi inte själva är beredda att ge tillbaka. All inlärning är en kärleksakt.

Frågan aktualiserades nyligen i dokumentären Citizen Schein, om det ensamkommande judiska flyktingbarnet som kom att bli filmsveriges mäktigaste man. Men nog är bilden av Harry Schein som tomhänt bara delvis sann: med sig hade han både bildning och självförtroende från sin överklassuppväxt. Som Kallifatides säger i dokumentären: ”De där gossarna vet hur man gör.” Och Kallifatides själv var lärare, vilket i Grekland är ett fint yrke. Är utdragandet av sina rötter verkligen tillgängligt för alla?

– Nej, det är alldeles riktigt. Och kanske behöver man inte klippa av så radikalt som Harry. Jag tror att det var ambitionerna som tvingade honom att göra det. Hade jag kunnat fortsätta prestera som författare på grekiska så hade jag gjort det, men den chansen fanns ju inte. Men jag hade aldrig lärt mig svenska om jag inte hyst en sådan kärlek till det svenska språket med alla fantastiska verb.

– Om du vill försvara dina vardagsvanor, som att sova siesta när andra jobbar eller bete dig macho mot kvinnor så funkar det inte. Om sådana förändringar är jättelika ingrepp på din person, ja då kanske du inte ska vara här.

Denna inställning har lett till att vissa svenskgreker ser Kallifatides som en förrädare. Greker har spottat efter honom på gatan och läxat upp honom på flygplatser. Allra mest smärta verkar en humoristisk antydan om att det finns greker som knullar sina getter ha orsakat. Och i Utlänningar poängterar han ofta brutaliteten i det grekiska samhället: ”Det var inte skamligt att vara grym mot en blind man, det var mera skamligt att vara blind.”

– Fascismen genomsyrar det grekiska samhället. Från att säga till hustrun att ”Ge mig en kopp kaffe!” till att örfila barn eller behandla kypare som ingenting. Sådant här har greker gjort mot varandra ända sedan det trojanska kriget, som i princip är ett hederskrig. Någon tar en annans hustru och så har vi första världskriget.

Men i sitt grekiska arv hittar Kallifatides även vägen bort från brutaliteten.

– Jag kan inte bråka med varenda jävel som vill bråka med mig. Aristoteles säger att om du är förnuftig så måste du vara det. Så jag blir inte arg utan snarare sorgsen och tänker: ”Hur är det möjligt at vi kan vara så dumma?” Ilska varar i en kvart men att skriva är ett långtidsjobb. Sokrates sade att om du tar upp kampen med en åsna så kommer den att låta mest.

Men det är inte bara antikens kultur som Kallifatides behållit. Han genomför fortfarande den urtypiska vallfärden med bil ned till Grekland, tvärs över Tyskland och antingen via båt från Italien eller genom forna Jugoslavien. Jag minns själv bilköerna under Balkankriget, kustkaféerna i Rimini, och mötena med fifflande valutaväxlare i Rumänien men förstod i efterhand aldrig varför vi envisades att ta bilen, då det tog sammanlagt två veckor och inte ens var billigare än flyg. Men enligt Kallifatides handlar det om att själv få sitta vid ratten, vilket greker alltför sällan har fått göra genom historien.

I DN skrev Hanserik Hjertén att Bergenstråhle ritat karikatyrer av svenskarna och gjort ”kvinnliga chefspersoner till kåta kossor och de manliga till brylépuddingar”.

Filmens varma mottagande av kritikerna berodde till stor del på de grekiska amatörer som spelade invandrarkollektivet på Kocksgatan. ”Grekerna bär upp Bergenstråhles film” skrev Mauritz Edström i DN. Skådespelarna var dessutom kända i den greksvenska minoriteten, vilket gjorde att filmen mottogs väl där.

När jag först ringer huvudrollsinnehavaren Zacharias Zagoritis ropar han Eeeeela re! (”Kom igen!”) och lägger på. När jag når honom tre dagar senare förklarar han att han tog mig för en busringande bekant.

Något liknande trodde han när Theodor Kallifatides och produktionsledare Staffan Hedqvist 1971 letade intressanta ansikten på svenskgrekiska föreningen i Stockholm, som då låg på Tunnelgatan (bara några meter från platsen där Palme skulle komma att skjutas). Efter att Zagoritis avslutat ett parti biljard blev han erbjuden att provfilma, och när han väl övertygats om att det var på allvar så tackade han ja.

– Men jag kom inte till Sverige för att bli skådespelare, säger Zagoritis och skrattar. Jag var bara med i filmen för att det var en bra möjlighet att få arbetstillstånd.

Den svåraste utmaningen var enligt Zagoritis en grafisk sexscen med Stelios hotellkollega Anita. Och Maria Antipa Neufeldt, som spelade kollektivmedlemmen Maria, minns även hon hur männen kämpade med att gestalta den explicita sexualitet som var mode i svensk film. I en picknickscen på Djurgårdsfältet tafsar den äldre, hemlängtande Tomas på Maria efter att ha druckit för mycket retsina, men Anastasius Margerits tyckte att det var så jobbigt att stoppa in handen under hennes kjol att scenen tog en hel dag att spela in. I Grekland fanns starka sexuella tabun som enligt Antipa gjorde att kvinnor fick det svårare att integreras.

– Ni karlar har vissa privilegier, men för grekiska kvinnor fanns väldigt starka normer emot att träffa eller ens röra sig bland svenska män. Det finns kvinnor i min ålder som mest har stannat i hemmet och efter femtio år i Sverige inte känner sig bekväma i språket. Och samma problematik finns bland dagens invandrare.

Kallifatides däremot kastade sig rätt in i det svenska yrkeslivet. Under studietiden sommarjobbade han bland annat som vaktmästare på Expressen, vars dåvarande chefredaktör var Björn Nilsson. Denne hade enligt Kallifatides en explosiv personlighet och ett kolossalt minne, samt var lite halt. En gång när han ringde ned till vaktmästeriet var Kallifatides mitt i Wittgensteinläsning och svarade inte, varpå han snart hörde Nilssons hasande steg i korridoren. Nilsson blev rasande och konfiskerade boken men senare blev de vänner. På den tiden kretsade en del debatt kring legalisering, och då fick Kallifatides av Nilsson i uppdrag att skriva anonyma insändare till tidningen.

– Jag som inte tyckte om att provocera skulle skriva upprörande insändare. Det handlade alltid om ”vårt behov” av någonting: av mördare, av offer. Vad skulle en mördare göra utan offer? Vad kan en man som ingen vill ligga med göra? Eller en förälder som vill ligga med sitt barn? Sådana fåniga saker skrev jag. Det var en konstig tid då allt skulle legaliseras.

Han undertecknade med namn som ”Albert i Eskilstuna” och läsarbreven från riktiga medborgare strömmade in.

– Alla skulle få sina behov tillfredsställda. Men hur är det då med dem som skall tillfredsställa dessa behov? Och det är ju det här jag menar: det offentliga måste ha en form. Det är klart att man inte ska ändra på sin själ, men du måste agera i enlighet med samhällets regler och normer.

Kallifatides glider snyggt in på integrationsfrågan igen, och jag påpekar att gränsen mellan privat och offentlig ofta är suddig. Som när det gäller mat och klädsel i skolan.

– Jo, men ibland går det inte. Du kan inte ha tretton kök i skolmatsalen. Och då får vi återgå till att skicka med barnen smörgåsar. Är det bättre?

Samtidigt som Kallifatides skrivit träffande om sin känsla av främlingskap i Sverige så tillhör han en av våra mest folkkära författare, i bokhyllan såväl som i twitterflödet. Och allt började med Utlänningar. Helsingborgs stad satte upp en skylt vid det gamla färjeläget med ett citat från romanen: ”Helsingborg skulle vara en ytterligt vacker stad om vinden hade färg.” (Skylten blev dock stulen av en anonym aforismfantast för några år sedan.)

Filmaffisch av Bengt Serenander till Jag heter Stelios (Bergenstråhle, 1972)

Filmaffisch av Bengt Serenander till Jag heter Stelios (Bergenstråhle, 1972)

Men filmatiseringen har inte fått samma erkännande, trots filmens positiva mottagande vid premiären. Jag heter Stelios har inte visats på tv sedan 1975, aldrig släppts på dvd och först nu blivit tillgänglig i digitalt format för hemmabruk.

Kontrasten mellan den steniga byvägen och det nya landets asfalterade modernitet återkommer i annan form senare i filmen. Som när Kostas sjunger den vemodiga dalska folkvisan Kristallen den fina på en promenad längs slussen. Den geografiska resan gick för många greker inte bara från ett land till ett annat, utan från landsbygd till stad. Detta gäller även Theodor Kallifatides själv, som kom från lilla orten Molai på halvön Peloponnesos södra kust, i närheten av det historiska Sparta. Och kulturellt gick resan från ett patriarkalt land utan erfarenhet av demokrati – väsentligt annorlunda än dagens Grekland – till ett av världens mest välmående samhällen. Kontrasten mellan stad och land blir hos Bergenstråhle ett sätt att vädra en tidstypisk vänsterkritik av det svenska folkhemmet, nämligen att det blivit kallt och individualistiskt. Därför tafsar Stelios chef på fyllan, och Marias svenske man misshandlar henne. I DN skrev Hanserik Hjertén att Bergenstråhle ritat karikatyrer av svenskarna och gjort ”kvinnliga chefspersoner till kåta kossor och de manliga till brylépuddingar”.

Liknande åsikter förekom säkert även i den potentiella publiken, som kan ha avhållit sig från att se filmen då den i recensioner ofta sades ge en orättvis bild av svenskar. Då räckte det inte med ett medvetet vardagshumoristiskt tilltal för att locka bredare publik, och endast sjutusen ändor tog plats i de svenska biostolarna framför Jag heter Stelios. Kanske är det lättare att uppskatta filmen som en kritisk tidsspegel på distans, men också att upptäcka kvaliteter bortom själva tematiken, som till exempel en storögd cykeltur i Eastman Color när dagen gryr.

Se Jag heter Stelios här.

Annons