FILM. Villebråd (Agnieszka Holland, 2017). Se filmen här.

Naturens hämnd är inte bara titeln på en film av Stefan Jarl utan också ett genom filmhistorien återkommande motiv. Vi finner det i kärnvapentesternas monstruösa skapelse Godzilla och det av klimatförändringar framprovocerade katastrofscenariot i The day after tomorrow. Oavsett form tycks det finnas en känsla av att naturen slutligen kommer att få nog av mänsklighetens skrupellösa framfart och ge igen. Det har den också all anledning att göra, i alla fall om man frågar fru Duszejko, den deltidsarbetande engelsklärare som hamnar i händelsernas centrum i Agnieszka Hollands nya film Villebråd.

Snarare än miljöfarlig teknologi och urspårad vetenskap kretsar det i detta fall kring den mest ursprungliga av mänsklighetens förbrytelser gentemot djuren – jakten. I en förening av nöje, förbrödring och antropocentriskt nyttotänkande (djuren får inte inkräkta på våra aktiviteter) ger sig den moderna jägaren ut i skogarna för att agera skapelsens ställföreträdande vaktmästare. I Villebråd är skildringen onekligen av det mindre insmickrande slaget. Den polska landsbygden framställs som ett veritabelt machohelvete där tjuvjägare och korrupta poliser håller varandra om ryggen medan barnen spelar skjutglada soldater i den årliga skolpjäsen.

Mot denna patriarkala våldskultur står amatörastrologen fru Duszejko som helst vill leva ett fridsamt liv med sina hundar men i mötet med djurens lidande grips av lika delar hat och förtvivlan. Trots hjälp från epileptiska ynglingar, helgonlika unga kvinnor och romantiska entomologer möts hennes protester dock endast av en likgiltig byråkratis nedsättande kommentarer om äldre kvinnors blödighet. En rad mystiska mord på några av traktens mest bemärkta djurplågare väcker dock misstankar om att offren tagit saken i egna händer.

Till filmens styrkor hör hur närvaron av märkligt oskygga vilda djur skapar en känsla av att djurvärlden tränger sig obehagligt nära inpå människorna. Djurens blanka ögon röjer inga avsikter och det förblir länge oklart ifall de är agerande hämnare eller bara stumma iakttagare. Samtidigt blir gränsen mellan verkligheten och Duszejkos föreställningsvärld alltmer upplöst och filmen gör oss osäkra i omdömet om vår hjälte. Hon som i ena stunden framstår som en sund djurrättsaktivist för att i nästa bli tårögd över en synnerligen olämplig jämförelse av skogsskövling som en ”förintelse” av skalbaggar.

Villebråd har tonen av en saga, men med sin beskärda del av våld och brutalitet är det definitivt en vuxen sådan.

Holland har sin bakgrund i den polska filmens finrum och har likt sin forna mentor Andrzej Wajda gjort sig känd som skildrare av erfarenheter av andra världskriget, inte minst i Europa Europa och In darkness. På senare tid har hon dock framför allt regisserat avsnitt av amerikanska tv-serier som The wire och House of cards. Kanhända finns det också något av tv-mediets rastlöshet i den nya filmens blandning av episkt landskapsfotografi och visuella utflykter i form av extrema närbilder, återblickar i slow-motion och färgmanipulationer. Den konventionella musiken märks framför allt i hur den utan att skämmas för sig hamrar in de dramatiska klimax som efterhand blir alltmer frekventa.

Villebråd har tonen av en saga, men med sin beskärda del av våld och brutalitet är det definitivt en vuxen sådan. Den har på de grunderna jämförts med Twin Peaks och visst finns det likheter i skildringen av mänsklig ondska mot fonden av mörka, mystiska storskogar. En annan gemensam nämnare är de ideliga stickspåren där skruvade bifigurer dyker upp och för in fler trådar i berättelsen som ständigt skiftar tonläge och tempo. Problemet är bara att där utvikningarna i Twin Peaks ofta utgör höjdpunkter, bidrar spretigheten i Hollands film mest till att omintetgöra laddningen från inledningens gradvis etablerade mysterium. I slutändan är Villebråd en longör som dessutom misslyckas med en av de saker som David Lynch är så bra på – att låta några av gåtans trådar hänga kvar sådär lockande lösa även efter det att speltiden är slut.